Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett år i Ivan D:s liv, del 49 (jag vill berätta för er vem jag är)

31 september

Dom skapade en vilde i mitt bröst, där jag hyllades för allt jag var; skapades en mardröm där mina drömmar bestod av att inte vara någonting och bli hyllad ändå. Se min bok i den dager, och förstå att det är denna väg jag valt att vandra.


1 oktober

När jag sitter här kommer jag att tänka på hur A. ibland kunde vara skrämmande bestämd om saker som det inte går att veta någonting om.


2 oktober

Hon frågade mig om jag kunde tänka mig att läsa upp det jag skriver offentligt. Med brysk blick tittade jag på henne och sade, "du då, har du aldrig funderat över att onanera offentligt?".


3 oktober

Att anse livets mening vara någonting man inte kan nå och ur det, sin tillvaro så meningslös att det på något sätt berättigar självmordet.


4 oktober

Om någon säger om det jag skriver att det är filosofi, så skulle jag svara att det inte är filosofi utan grubblerier och sedan hejda mig, och tillstå att det visst kanske är filosofi, såsom porträtterandet av en människa som är så fylld av filosofi att det endast genom att betrakta honom eller ett porträtt av honom, filosofiska sanningar klingar fram. Men se så, mitt bidrag till den filosofiska debatten består endast av kontrasten och beror och är uppkommen ur säregenheten i den person jag porträtterar, mig själv eller mitt andra jag.


5 oktober

Men tänk tanken, att varje atom är ett jordklot där små människor eller människor lika stora som oss vandrar runt och lever precis som vi lever, att varje människa är ett universum och att vårat universum är en levande människa och fortsättningsvis, så fortsätter det åt båda håll i all oändlighet. Att bakterier för oss, vi är inför högre stående varelser vilka vi inte kan förstå eller förstå lika lite som bakterier förstår oss. Jag säger inte att det är så, endast jag säger att det inte är säkert att det inte är så.


6 oktober

Ett drama i Brechts sanna anda. En dagbok, ett manuskript, redo att göra entré på teatern!


7 oktober

På en teater står en clown och försöker vara rolig och ingen skrattar åt honom förrän han börjar gråta av skam och på den andra teatern står en person som undrar vad han gör där och alla skrattar åt honom när han pratar men slutar skratta när han tror sig vara rolig.


8 oktober

Jag utgår från en realism som inte går att skildra, en teater med aktörer som inte får agera, spela; hur? Jag lurar in någon på scenen, som jag lurat in en främling i spegelbilden, och sen skriver jag om vad jag ser.


9 oktober

Att i dagboken hela tiden påminna läsaren att den läser, att jag är författaren och att Ivan är en skådespelare, som inte spelar, men som spelar ändå just därför att han står på en scen; spelar rollen av att inte spela. En bok utan handling.


10 oktober

"Vad var det jag sa!". "Vad?". "Jag sa ju det!". "Vad sa du?". "Att det skulle hända!". "Vad hände?". "Det jag sa!". "Till vem?". "Till alla!". "Vart är alla?". "Borta! Dom är rädda för sanningen! För mig!". "Vem är du?". "Han som sa det!". "Vem sa det?". "Jag!".


11 oktober

Hur jag i natt i drömmarna, trodde mig vara vaken och för att bekräfta det nöp mig i armen flertalet gånger, i min dröm fick jag det bekräftat; jag var vaken! När jag sedan vaknade kom jag inte ihåg drömmen förrän jag ställde mig framför spegeln och såg blåmärkena från mina nypningar och fick det bekräftat för mig, att jag hade drömt, vad jag hade drömt; att jag drömt att jag var vaken.


12 oktober

Att jag ser skönheten i filosofiska satser och anser de filosofiska satser vara skönast som förnekar skönheten.


13 oktober

Säg då, att om en robot hade slumpat ihop ord så att de blivit exakt samma som i Shakespeares Hamlet och följdaktningen, ingen hade läst Shakespeares Hamlet men endast hört talas om den som en ännu inte funnen skatt, och förläggaren till robotförfattaren hade publicerat robotens Hamlet med orden att det är Shakespeares Hamlet och att skatten nu blivit funnen, hade människor läst i god tro att det var Shakespeares verkliga verk och de hade förundrats över hans språk och hyllat hans formulering på samma sätt som vi idag hyllar hans språk och förundras över hans formuleringar. Hade det senare framkommit att det inte alls var Shakespeare som skrivit boken utan en robot som på måfå slumpat ihop orden utan någon baktanke överhuvudtaget och att storheten i verket ligger i en osannolik tur, hade människor fortsatt att läsa Hamlet efter det? På samma sätt som innan de visste, förundrats av och hyllat verkets språk? På den här frågan svarar jag nej därför att jag anser att en bok aldrig ska ses som endast en produkt i sig men genom författarens ögon och att dess storhet ligger i relation mellan den och den som skrev den. Författarens ambition, bokens fossil; författarens geni, skuggornas ord, att en dator skulle kunna producera Van Goghs solrosor än vackrare än Van Gogh kan inte hindra tavlans värdelöshet; det är Van Gogh vi vill åt och det är honom vi tycks skymma och spegla mellan penseldragen.


14 oktober

Litterära strömningar hit och dit, skitsnack! Jag är ingen strömning! Jag är inte formad av någon strömning! Att se litteraturen som resultatet av strömningar hit och dit, ha!


15 oktober

Att säga så lite, att vara så intetsägande; att säga någonting om ingenting.


16 oktober

Alla bartenders, omkring fem, på baren jag igår besökte var lika berusade som besökarna. Dom slutade heller aldrig att dricka och var efter ett tag så berusade att dom inte förstod att ta betalt av folk. När den ena bartendern serverade mig en öl och spillde ut hälften från tappen till bardisken sade jag till honom, "det är fint att ni är så berusade, jag känner mig som en av er". Han svarade, sluddrande, "du är en av oss" och bröt upp i ett leende. Efter det satt jag ensam och läppjade på min öl och kunde inte förmå mig själv att starta en diskussion med någon, heller inte att delta i någon av alla de diskussioner som flödade omkring mig. Jag var en av dom men ville ut, bort från gemenskapen och mitt deltagande i sällskapet var att inte höra dit, någon som gav alla dom andra någonting att prata om, en anledning för dom att prata. Jag kände mig som Emily Grierson måste ha känt sig i Jeffersonstown.


17 oktober

Jag vänder mig in och ut, vränger insidan, hjärnsaft! Här, drick! Är jag inte vacker att beskåda? Erkänn! Tala då! Maskar! Mänskofolk!


18 oktober

Styrkan i mitt författarskap ligger inte i känslan för språk, skarpheten i mina formuleringar, alls inte i hur jag uttrycker mig, men i hur jag inte hittar några ord, ingen känsla har, famlandet och krälandet; skulle ni inte medge, till exempel, att en person utan ben som springer ett maraton, om han så kommer sist och om han så går i mål tre dagar efter vinnaren, det finns en storhet i hans prestation, en genialitet i att ha sprungit ett helt maraton utan ben att springa med?


19 oktober

Hon frågade mig hur det skulle gå för henne. Jag svarade henne, "lilla flicka, ingen fara! Jag ska göra dig rik, jag ska dö ung, för dig att bli förmögen på att tala om mig". Och ni som säger att det är mitt riktiga jag som talat, att jag är ett svin som utnämnt mig själv till ett missförstått geni, ett lidandets gud, ni vet just inte vad ni talar om! Ni vet inte om att jag har slagits, varje dag och varje natt, mot detta missförstådda geni, detta lidandets gud, och att jag stoltserar endast med kampen som sådan, kriget! Mina sårade ben, blodiga armar och lemlästade kropp! Min vilda frisyr! Mina eldiga blickar! Nog, jag har krigat! Är jag inte vacker, trots allt?


20 oktober

Livet är min trofé, överlevnaden priset jag vann. Skrivandet tjänar endast som syfte för mig ta del av det, detta pris, smaka segerns sötma, finna njutning i det, avkoppling och avslappning, till att hämta kraft för min fortsatta kamp mot döden. Den skildras inte av orden, utan av radernas mellanrum; om detta krig handlar min ord!


21 oktober

Jag vill berätta för er vem jag är, genom att skildra mina fienders blickar riktade mot mig med mål att döda; härma deras svordomar om att jag inte skulle ha någonting värt att berätta om! Det må så vara att jag skapat dessa fiender själv, med pennan eller utan den, men också så, dom har skapat mig!


22 oktober

Mina dikters gudomlighet härrör från min frånvaro av den, mitt sätt att skriva om mig själv, inte som en Messias, vid min krubba kom inga heliga män, begav jag mig av redan vid unga år till de heliga männens stad; att jag inte föddes som en Messias betyder inte att jag inte ska dö som en!


23 oktober

Med modet jag uppbringat, stoltserar jag. Det mod som krävs för att som människa ge sig in i ett slagsmål, mot ett geni, en Gud, måste i sig vara genialiskt och i sig gudomligt. Det heliga krig som varje kväll utkämpas framför spegeln och vars helighet består av att göra lidandets gud mänsklig nog att hugga huvudet av - i detta krig har jag blivit min egna gud, fanbäraren, härföraren i ett korståg, som plundrar och dödar för att bevisa att ingen gud finns! Kan inte finnas! Som om jag sade till människorna, "här, titta på mig! Mina blickars ursinne, raseri och ondska, hade gud funnits hade han inte tillåtit en sådan som jag!".


24 oktober

Det är mina begränsningar jag hyllar, håller kära, och så värnar om, min kärlek till dom, obegränsad! Att jag vet min plats här på jorden, betyder inte att jag tänker stanna där, men endast så, jag har någonting att fly bort ifrån! Att jag känner, till och med bekänner, min futtiga känsla för ord betyder inte att jag att jag inte känner för orden jag skriver ner några stora känslor! Sanningen är den att jag känner de allra största av alla stora känslor för dom, som förkunnar för mig min underlägsenhet gentemot dom; att det är i mina begränsningar jag ser min skepnad och på samma gång blir varse om att frånvaron av talang är min största tillgång! Att veta att jag ingenting är, ingen Shakespeare, ingen Dante, ingenting sånt där; att ändå skapa ett verk, ett epos, med vilket jag ämnar att spränga litteraturen i tusen bitar och kanske ännu fler, samma pussel men med ett nytt motiv; av döda poeters ansikten ska jag skapa mitt självporträtt! Jag ska skarva, skära, tälja och bryta itu; nej, litteraturen handlar inte om de odödliga författarna, utan om de dödliga ynglingarnas drömmar om odödlighet! Om skrynklade papper i bakfickorna, begravda levande, förtappade, snart döda! Kämpande mot döden, i kampen mot döden! Litteraturen handlar om såna som mig!


25 oktober

Och det har jag lärt mig att den största poesin inte uppkommit ur de största poeternas pennor, men ur dom små poeternas naiva tro på att dom kan skapa något större än vad någon annan skapat förut!


26 oktober

Det epos som kommer att spränga litteraturen i tusen bitar om inte ännu fler handlar alls inte om att skriva bra eller dåligt, men om att slåss och besegra, eller att slåss och förgås; slåss mot överlägsna, övermänskliga, fiender! I detta slagsmål, denna, den förnämliga litteraturens förintelse kommer jag att vara han som blir slagen på! Just så! Just så!


27 oktober

Ser ni, min kamp? Hur jag bär pennan i min hand och förbrukar all världens bläck, trots att det finns poeter större än jag som gråter sig till sömns var natt? Afrikas bläcklösa barn, som har saker viktigare än jag att berätta om! Tror ni inte att jag känner till allt det där? Tror ni inte att jag vet? Att jag slåss, hur kan ni inte se? Att varje ord är ett slagsmål för att behålla pennan i min hand!


28 oktober

Har jag gått in i väggen nu? Vad är det här? Har jag lämnat litteraturen? Poesin? Likt en Arthur Rimbaud, hungern efter hungern, har den mättats av? Hallå! Hallå? En fet och förnöjd man! Som nöjer sig med att skratta åt livet! Nej! Jag är ingen sådan man! Jag ser alls ingen fetknopp framför spegeln! Jag är inte slut! Jag slåss fortfarande! Måhända, inte längre hungrig; jag slåss mot mättnaden! I hjärnan bubblar tankar som krigar mot varandra, ett krig; min kropp är ett slagfält! Av tankar! Dödade, dödare, döende! Dom slåss för att döda! Vad ska hända nu? Vad ska hända när tankarna en dag inte längre får plats innanför hjärnbalkarna? Gud, du vet väl? Gud, du som vet allt? Svara då! Titta! Nej, du håller dina ögon slutna! Du vågar inte se! Jag förstår dig! Men jag, i mina aningar; jag ser! Jag ser städer lemlästade av mitt saliv! Mina knogar tatuerade in i folks pannor! Mina skrik få träden att falna, rosta, smulas sönder, falla itu! Löven att skrynklas! Min blick, få stjärnor att explodera! Det här är ingen lek med ord! Jag dirigerar inte med pekpinnar! Jag slåss med pennan som ett svärd; det är min kuk ni ser! Dansa då! Mina händer smutsiga! Naglarna avbrutna! Jag är inte slut! Ni slipper inte mig! Hör på skrattet jag skrattar nu, den river luften omkring mig i bitar! Den bolmar fram! Ta skydd! Ni slipper inte mig! Ni tror ni känner mig, tror ni det? Det tisslas och tasslas! Nej, ni känner mig inte! Ni känner mig inte! Ni står i mina fotspårs kratrar, i mina skuggors solförmörkelser, och ni säger, "det måste vara en jätte på denna jord, som vi ännu inte har sett!". Ni har inte sett mig än! Hur kan ni tro att ni känner mig? Ni känner mina skuggor! Ni känner det jag lämnat efter mig, trasiga människor, döva bäbisar, brända barn! Så ska jag välla ut över världen och skrämma er, med en näve full av damm.


29 oktober

Någon har hängt sig, på skärmen är ett oslagbart rekord i tetris och en röst säger, "för någon som offrat sitt hela liv på uppfyllandet av en dröm, är det farligaste och mest dödliga som finns att lyckas, för vad ska han sen drömma om?".


30 oktober

Några äter middag. Väggen dras undan. Dom sitter på en scen! Folk skrattar och buar! Andra skådespelare kommer in, sminkade i makeup. Dom börjar skjuta på middagsgästerna. Några dör. Kameran zoomar in en pojke som sitter på första raden, och hans blick, fängslad, totalt inne i skådespeleriet. Folk som jublar, applåderar. En av middagsgästerna ringer polisen och polisen undrar varför. Polisen kommer dit men gör ingenting, utan sätter sig för att titta.


31 oktober

Två män samtalar, intimt, hätskt i en bar, plötsligt tystar musiken och alla runtomkring dom slutar att prata. Alla tittar på dom, den ena mannen sänker inte rösten utan fortsätter, stegrar rösten, gestikulerar med armarna, är helt inne i samtalet medan hans kompis finner situationen genant. Alla andra är förundrade av hans ord.


1 november

Skymning, hundar som skäller på håll. Fåglarna har tystnat. Bildörrar som slås igen vid bensinmacken lite längre bort. Höga skratt från alkoholisterna på andra sidan gatan. Bussarnas dieselmotorer. Trettiosju grader varmt. En flicka skriker efter sin mamma. I natt ska jag skriva om Brechts episka teater, epikuréerna och biblioteksbranden i Alexandria. I morgon med. På fredag äta middag med A., kinesisk mat.


2 november

K. pratade om hundar och sin kattallergi. J. pratade om den kvinnlig bartendern. L. var full och trasig och skrynklig i håret och hade tappat bort sina nycklar och pengar och sitt förstånd. Plötsligt reste han sig upp från bordet, vinglade bort, in i nattluften med armarna framför sig som om han var en brandman på väg in i eldhärjat hus och skrek först ett femtiotal meter bort, "jag drar!".


3 november

Nu vill jag kyssa helvetet, smeta betong i mitt hår! Och herre gud! Och herre gud! Jag talar så fult! Och när jag kletat betong i mitt hår, då ska jag vränga världen ut och in och när jag vrängt världen ut och in då ska jag sätta mig ner! Då ska jag andas! Då ska jag röka en pipa kvicksilver! Då ska jag bada i lava! Tvätta min kropp ren med orörd jord! Och herre gud! Och herre gud!


4 november

Anteckningarna spretar åt alla håll, det finns ingenting som för dom samman annat än det faktum att dom alla befinner sig underkastade mig. Ändå, på senare tid dom inte står som tamboskap utan vilddjur. Har dom glömt bort mig? Vet dom inte längre vem jag är? Jag ska visa dom! Jag ska vifta med piskan och få dom att lyda mig igen. "Här är det jag som är mästare", ska jag tala om, och så ska jag vifta med pennan och skratta ett förnöjt skratt.


5 november

Vad är det som får vissa författare att höja sig över sina egna öden? Hur förmår dom? Var huserar kraften med vilken dom spränger sina världar i bitar? Ur vad uppkommer den? Bröstet? Hjärtat? Ingenting sådant. Kraften är ingen kraft utan en insikt, en självinsikt, att veta om sin förmåga mycket väl. Att stå inför sina begränsningar, luta sig mot dom och känna ett kall att försöka klättra över dom. I offrande, där ligger kraften. Att vara övertygade om sitt liv, att vägen man befinner sig på leder längs helvetets alla stup, vulkaner, galenskap; att inse detta men att ändå fortsätta gå. Detta är den kraft med vilka dom spränger sina världar, offrandet; författarskap är alltid ett offrande. Men emedan till exempel en soldat offrar sitt liv för att hämta en sårad kamrat på slagfältet, består författarens offrande av att fatta pennan och klänga sig till livet några sidor, sekunder, ord, formuleringar, år, till, kanske ett helt liv. Det vill säga, författarna offrar inte sina min men död och deras offrande består av att behålla sig vid liv, överleva, andas, skriva.


6 november

Hur mina föräldrar när dom märkte och tvingades konfrontera min tungsinthet och upptäckte att jag läste Kafka som jag hade plockat ner från deras bokhylla och smugglat in i mitt sovrum, gömt under sängen, läst utan att förstå och förstått skönheten i att inte förstå, vilket ju vad var Kafkas verk egentligen handlade om, dom hade diskuterade i sitt sovrum, som låg bredvid mitt sovrum varför jag kunde höra vad dom sade och återge det här, att få mig att sluta Kafka och istället köpa barnböcker till mig, "så att han blir som alla andra barn". Dom köpte och jag läste och mitt sinne tyngdes mer än någonsin förut.


7 november

Vad ska vi med vetenskapen till när den inte längre tror på oss? Sanning, sen en sanning till, så stora nu och så fjärran oss att vi inte kan förstå, begripa, greppa dess innebörd. "Men det är en sanning trots allt", säger vi för oss själva, nickar försynta och känner oss oförståndiga. Förlorade i en värld där alla vet och allt som vet har skrivits ner, hänvisas vi till fantasin, till att skapa våra egna världar som drömmar om platser där ingen kunskap finns, ingenting; räcker det för oss, egentligen att titta upp och se, att den världen är här; oändlig vetskap är ingen alls, när sanningen blir total har den spelat ut sin roll. Vi ska inte förlora, inte låta oss förloras, av alla vetenskapliga rön som genom sin vetenskaplighet låter oss förkunna att dom vet allt om oss; det dom vet om oss, skär vi bort från vår natur, till att inte längre existera i vetenskapens värld men flytta in i fantasin och där bygga upp våra borgar av den mest fundamentala satsen, den största sanningen, att ingen kan veta mer om oss än vad vi själva gör.


8 november

Att i framtiden en apa med skrivmaskin hade kunnat skriva en likadan bok som jag skriver nu. Men i så fall kommer det att vara en bok som bygger på en lögn, då den även måste innehålla den här meningen; jag heter I. och jag skriver den här boken, jag är ingen apa!


9 november

Relation, atom. Dödsbädd. Religion. Dödsögonblicket, långt.


10 november

Skönhet har fått oförtjänt dåligt rykte i våran tid. Vad är skönhet? Det yttre? Någonting som knyter samman med det inre. Vad vi tycker är skönt är inte i första hand ansiktets harmoni utan blickens djuphet.


11 november

Vilka ska stå vid min dödsbädd och hur kommer dom att stå där? Det kan jag inte sluta tänka på, samtidigt som jag räds för att tankarna för mig dit i snabbare takt, när jag ligger där kommer jag att dra mig till minnes alla gånger jag tänkte på att ligga där och det kommer att framstå som mig som endast ögonblick bort, och så räds jag för att rädslan att för mig dit i än snabbare takt och så brusas det inom mig, brus, stormar av storm och för att hitta fäste, för att hålla mig kvar, fattar jag pennan och skriver.


12 november

Jag råkade knuffa till en äldre dam på trottoaren, som vände sig om med stursk blick. Hennes blick skrämde mig, jag sade förlåt men kunde inte låta bli att känna mig illa till mods, blev förvirrad, skamsen, trampade först snett, tog mig upp igen och vinglade in i en medelålders man som stod och väntade på bussen. Skyndade mig därifrån och föreställde mig att bakom min rygg stod hela världen och tittade på mig och undrade vem jag var, vad jag gjorde och svor över mina klantigheter.


13 november

Människan är inte enhetlig, kan inte vara ett. Själen är ingenting i sig, men relationen mellan kroppens alla delar.


14 november

Där står dom, så propert klädda och förklarar för oss att gud är död. Där står dom och vi tittar på dom och förstår inte vad dom säger och just därför, tror vi oss veta och slår våra nävar i bordet och säger, "gud är död!". Vad hände med människan? Vetenskapen är vår nya religion! Vad har hänt? Det är religionen vi vill ha bort! Det var den som vetenskapen dödade och det var därför vi hyllade den. Men nu, vi behöver någonting att tro på annat än guds lik! Vad har dom för rätt att stå där, vetenskapsmännen? Vi borde skjuta dom!


15 november

Att en man en gång höll ett tal om dom döda, så vackert och så tårdrypande att folket i publiken övertalade sin regering att införa en nationell helgdag där alla döda skulle hedras. Att nästa generation skämdes över denna dag och det flummiga och att denna dag därför blev en dag för mannen som höll talet om dom döda och att denna man några år senare dog själv, vilket fick människorna att inte veta hur dom skulle göra.


16 november

Jag kastade mig in i det här, med huvudet före och armarna bakom ryggen. Det var mitt självmord, mitt avstamp från livet, mitt försök, mitt sista desperata försök att finna ett sätt att leva på. Jag visste inte vad det skulle sluta, jag vet fortfarande inte, men jag känner på mig att jag står och stampar någonstans i slutet. Kanske nästa blad, nästa ark, sen är allt försvunnet. Med vilken åtrå och längtan jag tänker på dagen då jag lägger ner pennan för gott, även om jag vet att den inte kommer att komma, att kunna vakna upp på morgonen utan att famla efter pennan och pappret, att resa mig upp utan huvudvärk, att dricka morgonkaffet på balkongen och för första gången i mitt liv skåda världen som den verkligen är. Där, nej; där ska inte finnas längre några tankar som hänger ner, som skymmer min sikt, som bultar och mumlar och vill ut. Ändå, jag kanske inte alls befinner mig i slutet men i början, det kan jag heller inte veta. Jag vill inte veta. Jag tror att en litterärts verk storhet går att bedömas efter hur mycket författaren vet om det han skriver. Att inte veta någonting, så skapas litteratur av värde. Att därför förbjuda mig själv från att veta, distansera mig från livet, min existens, så att den bara är en grå klump jag skönjer på horisonters avstånd; och att endast kan jag skriva om det. Inte veta, aldrig och på inget sätt.


17 november

Jag tittade ner på bordet och på orden som stod att läsa där, oläsliga. Jag sade till mig själv, "nog med allt detta pladder, nog med att försaka förstå evigheten! Dags att försöka förstå dig själv, mig själv!". Jag skrev ingenting mer den kvällen och jag försökte förstå och förstod tids nog att i mina oläsliga ord, antecknade ner, fanns dom mest pricksäkra formuleringarna, de mest precisa beskrivningarna, om mig. Att förstå att jag inte förstår evigheten, så förstod jag mig själv. Den var en färglös färg, så mycket kunde jag komma fram till. Att ändå försöka förstå den, det är vem jag är och jag såg mig själv som en asplöv i en orkan, en liten barkbåt flytande på en stor ocean och jag kände mig naken och ensam och övergiven i denna stora värld och den natten somnade jag så fort jag lade huvudet på kudden. Men drömmarna som kom, hur kunde jag skydda mig mot dom? Med sina klor och vassa tänder rev dom min insikt i tusen biter, vred mig själv tusen varv, så att när jag vaknade upp jag inte längre förstod någonting. Vem var jag? I drömmarna, där satt jag på en rutten gren, och evigheten var denna ruttna grej, färgad brun av för många färger på samma gång, brun! Brun! Brun! Jag satte mig upp på sängkanten och jag bestämde mig för att inte skriva på två timmar, kanske tre, fyra eller fem. I två timmar, kanske tre, fyra, fem, vandrade jag runt i ett vakuum där tiden existerade och inte existerade på samma gång och efter två timmar, kanske tre, fyra, fem, kastade jag mig över pennan igen och jag skrev, "jag är någon som inte går att förstå" och genom att förstå det hade jag förstått mig själv bättre än jag någonsin gjort förut och jag tänkte på evigheten och inte heller den kunde jag förstå och fattade pennan igen och jag skrev, "jag är allt jag inte förstår! Jag är evigheten! Evig är jag!".


18 november

Som ett barn utanför en godisaffär, i skyltfönstret där står jag och jag tittar på orden som dinglar där inne, på krokar, längs oändliga trådar hängande från himlen och jag vill in dit och röra om. Jag vill plocka ner orden från krokarna och jag vill trycka dom mot min panna, mot mina läppar, mosa dom, slicka på dom, suga på dom, äta dom men jag kan inte; det är ett fönster som skiljer oss åt och jag bankar på fönstret som för att krossa det, som för att väcka orden till liv, göra dom vakna nog att ta sig bort från sina krokar och komma ut till mig och jag grimaserar till dom och skriker till dom men dom fortsätter att sova och jag förstår tids nog att fönstret går inte att göra sönder, orden inte att röra; och jag resonerar ett tag och konstaterar att jag har två val, att sluta banka på fönstret och intala mig själv att fönstret inte är ett fönster eller att fortsätta banka och ständigt påminnas om att fönstret är ett fönster. Jag vet fortfarande inte vad jag ska välja, vilken väg att gå; se det så, min kamp mot verkligheten som skiljer mig och mina tankar åt.


19 november

Att skriva en dagbok är inget deltidsjobb, ingenting att göra när resten är avklarat. Att skriva en dagbok äter upp mig, tar över mitt liv, så att jag lever för att skriva, snarare än tvärtom. Nej, aldrig är det tvärtom.


20 november

Det igelkottarna på stan inte inser, eller inser för sent; att vara rädd för döden är att vara rädd för livet. Att livet och det levande är det enda som dödar och att därför, dom modiga är dom som lever. Kröp jag undan, som en feg rackare till ett bortglömt hörn, en bortglömd vrå och sökte min evighet genom att söka mig bort från livet. Flyende, så skrev jag; mina ord som steg på flykt. Att inte dö är att inte leva, har jag offrat mitt liv för hoppet på evighet.


21 november

Att äntra en samling människor, en grupp vänner, befinnande sig i en familjär stämning som när man äntrar fortsätter att vara familjär. Att inte vilja passa in och ta del av denna familjära stämning, att knyta nävarna i fickan och blicken i deras ansikten, bleka anleten och att när någon frågar hur man mår, vrida tungan i led, skrika svordomar och dränka dom alla i saliv. Att efter det, förklara att allt är ett missförstånd och i samförstånd konstatera att det familjära är visst ingenting för mig.


22 november

Hur jag distanserar mig själv, lager för lager, genom att inte längre skriva om vem jag är utan om vem jag anser mig vara, skriva om hur jag skriver, anteckna om anteckningar, skriva om hur jag skriver att jag skriver.




Prosa (Novell) av Carlos Clandestino
Läst 734 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2009-02-06 22:55



Bookmark and Share


  Cattastropher
* not. " mellan den primäre och den sekundäre författaren i detta fall Clandestino - Ivan , finns en tvetydighet. Tillkommer alltså i första resonemanget.
- så som ett alias skall du vara du.
2009-02-08

  Cattastropher
Skrift och Subjekt och författarens död.


Problemet med författarbilden, för att utgå från Michail Bachtins definition bland andra; som en ingång till diskussionen om sanningens trovärdiga verklighet i det självbiografiska berättandet och med " Ett är i Ivan D:s liv" i fokus.

Mellan den primäre, dvs ej skapade författaren, (Clandestino) och den sekundäre (Ivan), dvs bilden av författaren som skapats av den primära författaren, råder en diskrepans.
Dessutom i detta fall, tillkommer den fiktiva personan (Carlos Clandestino) . Dubbla författarroller - identiter versus det fiktiva jaget.

Självbiografier och bekännelsen ligger i tiden, diskussionen
pågår beträffande sanningsanspråket och den osynliga pakten med läsaren, så om hjälten sviker oss, eg Bilden av hjälten, kopplas (media)drevet på och författaren i köttslig person ställs till svars under hot om bålbränning eller utfrysning i den social gemenskapen. ( särskilt kvinnor) . Man får inte luras med att lämna ut sig själv eller någon annan, ” du SA ju att detta var EN SANN HISTORIA” .

Men hur är det egentligen, är det bara litteraturvetaren och författaren själv som vet ’hemligheten’- skillnaden mellan personen som skriver berättelsen och den fiktiva personen inne i berättelsen som berättar om sig själv?

Alltså förhållandet i den dubbla berättarpositionen. ’Jaget’ här och nu som är det berättande subjektet te x som :
--” Hur jag distanserar mig själv, lager för lager, genom att inte längre skriva om vem jag är utan om vem jag anser mig vara, skriva om hur jag skriver, anteckna om anteckningar, skriva om hur jag skriver att jag skriver. ( Ivan, del 49, 22 nov)

..... och Jaget där och då, i dagboken, som ett OBJEKT
för berättarjagets framställning t ex :
”Med vilken åtrå och längtan jag tänker på dagen då jag lägger ner pennan för gott, även om jag vet att den inte kommer att komma”

Att fundera över: hur det dokumentära sanningsanspråket förutsätter en tyst överenskommelse med läsaren om framställningens fakticitet:
hur brottet mot konventionen och sanningshalterna i dagboken , tex betydelsen av om saken hänt eller inte, vilken roll spelar den?

Talet-temat- om självmord i dagboken . vilket för vidare in på avläsningen av självbiografin, eller säg livsberättelsen, som en ständig pågående akt. Som en performativt (återskapande) själv iscensättning.
I vår postmodernitet där vi inte längre har Gud som allsmäktigt råder över våra själar, där självbekräftelsen genom yta och produktivitet tycks vara det centrala i våra liv, behövs också den unika sanningen om oss själva ständigt berättas och återberättas för att legitimera vår existens.
Berättelsen finns ständigt omkring oss, utan att vi tänker på det- i allt från vardagens ”korta” ( hur mår du. jag mår bra , till livsverket att se tillbaka på sitt liv, eller under rubriken ” skriva om sitt liv istället för att leva det )
Här talar Barthes om ”författarens död” i texten,
Att varje text är oavslutad, och karakteriseras av processen, efter varje dokumentation av de skapade orden i konstverket 'faller 'författaren död.

Relevansen för -Ivan paradoxen - är uppenbar och genomgående av:
” När sanningen blir total har den spelat ut sin roll” och ” den största sanningen, att ingen kan veta mer om oss än vad vi själva gör.” ( Ivan, del 49)

i förhållande till rubrikens ” Jag vill berätta för er vem jag är".




t.b.c.

(inte sagt att dagboken medvetet följer en ”strömning”, men den undgår inte att vara PÅ i tendenslitteraturen, därför aktuellare än någonsin, enligt min upplysta källa...:-).)
2009-02-08
  > Nästa text
< Föregående

Carlos Clandestino
Carlos Clandestino