Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Loyaza Llosa Vallejo


Ett år i Ivan D:s liv, del 48 (anteckningar från hösten 2008)

9 juli

Det fanns en pojke på första våningen som drömde om att flyga till solen, varje natt; han vek pappersflygplan av mattestencilerna; han gjorde rymdskepp av tändsticksaskar; han gjorde snöänglar i sänglakanen; han ritade vingar på spegelglaset; han samlade fjärilar i byrålådorna; han lärde sig vissla alla fåglarnas sånger; han flaxade åt skatorna; han klappade svanarna; han sprang över broarna; han svingade sig i lianerna; han tuggade kex åt duvorna; han åt solrosfrön med blåhakarna; han blåste ballonger på helgerna; han täckte sin kropp med hönsfjädrar; han vill så gärna flyga till solen. Det fanns tretusen ekorrar på väg till Golgata, dom liftade med lastbilschaufförer; dom läste Bibeln och grät.


10 juli

Med kaffet cigaretterna och spriten satte jag mig ner i ett tillstånd av feber, delirium och uppkäftighet, för att skriva ett enormt epos. Nej, det här är ingen plats för kärlek! Jag skriver inte för att sprida glädje, ömhet eller värme! Jag smeker inga ord! Jag ber inte längre några böner till gud! Den tiden är förbi. Det är krig, ett slagfält och jag sitter kvar för att slåss, för att erövra, besegra, vinna över livet på min sida igen. Jag svingar pennan som ett svärd! Jag slåss för att döda! Jag skriver för att överleva, med pennan i min hand; ni som kommer hit för att applådera mig, krama mig, säga till mig att jag är fin; håll käften, ni ljuger! I självförsvar mot självföraktet, mina sista droppar blod, svett och tårar bildar svordomar på pappret, om ens det; klumpar av bläck! Spegelskärvor som vapen, det enda jag har att erbjuda er är mitt sätt att vara, min existens, mitt jag; som finns i den här dikten och i allt jag skriver, i varje ord, i varje skrik, men även så; i ekona efteråt, i punkterna, dom blanka arken, och tystnaden. Svallvågorna efter mig, förödelsen i mina fotspår, stormen i mina blickar, skuggorna, dom brutna kvistarna jag lämnar efter mig; det är mina ord som får solen att skina! Det är mina ord som får jorden att snurra! Det är jag som hängt upp stjärnorna på stjärnhimmeln! På min själ växer inga gråa hårstrån och på min hud syns inga rynkor till; jag är ung, jag är vacker - se på mig, när jag drar fram med mitt enorma epos i min famn!


11 juli

Lagom, lagom, lagom, far åt helvete! Ljummet vatten, dö! Jag sprider ånga omkring mig, och is! Jag stenar människor! Jag förstör städer! Jag skrattar åt satan! Jag svär åt gudarna! Att jag föddes här och att jag föddes alls
var ingenting jag själv kunde råda över! Att dö vart jag vill och hur jag vill, att dö; det är min rättighet!


12 juli

Ursinne, det är ett enormt epos ni tar del utav! En krabbgång! En fågelsång! Gamarnas rapar! Ni kommer inte härifrån! Gråt då! Herre gud, det finns all tid i världen för era tårar! Ett vattenfall med mitt saliv, mina ords sken; jag är regnbågen!


13 juli

Jag ska inte stjälpa er, kväva er, dränka er, vrida revbenen ur era bröst, bända, bryta; kom hit!


14 juli

Poesi, det förstår jag inte! Men jag älskar ljudet av krossat glas, trasiga speglar, sargade skyltdockor; massakrerade, spottade på, knullade itu! Jag älskar ljudet av brutna ben! Jag älskar brustna hjärtan, tomma hjärtslag, blod dånande i vener, som vattenfall förkunnande att dom porlande bäckarnas tid är förbi! Jag älskar naturen som skövlade regnskogar, slagfält, lemlästade kroppar, massgravars skelettben uppstuckna ur jorden som blommor fördömda till ett liv bland sopor, olja och kärnvapenavfall! Jag älskar fabrikers skorstenar,
trafikens avgaser, lastfartyg på grund; kaos, bomber, granatsplitter! Jag älskar den uppgivna blicken hos ett barn med händerna knäppta, letande efter gud bland åskmolnen; han finns inte! Han är död, begraven och uppäten av skalbaggar, likmaskar och gamar! Vem jag är, det vet jag inte! Ser ni inte, att jag skriver därför? Jag skriver poesi! Jag skriver poesi! Jag skriver poesi för att förstå mig själv som någonting som inte går att förstå; bortom mitt förstånd, för stor, för vacker, för gudomlig; föddes jag till liv för att bli begraven! Med femton profetior, trettio lärjungar och en flaska sprit spred jag ingenting annat än salt i människors ögon! Nej, dom här orden betyder ingenting! Men det är inget mållöst irrande, ingen vagabond på drift; det är en jakt efter ord så främmande mig att dom kan skildra främlingen i spegelbilden, den uppgivna blicken och förtvivlan över att vara född till liv, medveten om det och liksom en Josef K. dömd till att sona det brott jag begått endast genom mitt sätt att vara och vars vidrigheter ligger i min oförmåga att se det vidriga! Min skuld! Jag ska kyssa bödlarnas kängor adjö innan dom sparkar skallen av mig! Innan dom trycker ner mig i jorden till att förtvina, mögla och ätas upp av skalbaggarna, av likmaskarna och gamarna.


15 juli

Jag skriver lika bra och lika dåligt som alla innan mig. Om jag ska bli läst? Det är ingenting jag själv kan råda över. Flera av dom bästa har aldrig blivit lästa, begravda i tystnaden, evigt bortglömda. Dom största har plockats ut, och det är utplockandet som är det intressanta; det vill säga slumpen. Så är det väl, att vi hellre läser om hur en lottomiljonär köpte sin vinstlott än om hur en vanlig människa köpte sin nitlott? Så är det. Och jag har plockat ut mig själv, och intresserar mig för mig själv därför att jag är utplockad. Jag skriver för mig själv, för att ha något att läsa. Jag läser för att ha någonting att skriva om.


16 juli

Jag ska skriva en bok och sedan dra mig tillbaka, för att leva det goda livet. Hur kan jag säga så? Ens tänka tanken? När målet med mitt författarskap, med boken jag skriver, är att fördärva framtiden så till den grad att jag inte kommer att ha något val men att skriv ännu en bok, därför att jag ingenting annat har att leva för. Att skriva mig ut ur fördärvet, bort från tiden, kasta mig ut ur tiden, mota bort framtiden, som för mig som författare är den kyrkogård där jag kommer att ligga begraven. Jag skriver om minnen, för att hålla mig kvar där, på behörigt avstånd från döden. Då jag var ett barn var ängarna gröna och himlarna blåa.


17 juli

Mitt liv, min existens, är ett berg som jag hugger stenblock ur. Nej, jag får inte se mig som berget eller som stenblocken, men som stenhuggaren. Det vill säga, att distansera mig från livet och från det jag skapar; för att istället blicka framåt som om varje dag jag lever vore den första. Varför? För att inte förtvina, förtvivla, lägga mig ner och dö! Att mitt liv i efterhand, det jag kommer att bli ihågkommen för, är stenblockens samlade mängd? Befängt! Jag ska inte bli ihågkommen för vad jag skrivit, utan för hur jag levat! Som finns, likt fossiler, ristade in i mina dagböcker, i anteckningar som den här; men vad ingen får förringa är att jag inte levde för att skriva, utan skrev för att leva, för att ta del av livet, och min egna existens.


18 juli

Den verkliga ångesten, nu; den griper tag i mig med sina klor, klockans timvisare; tiden! Men jag kan inte ge upp, inte förtvina, förtvivla, inte nu; jag måste hålla huvudet kallt. Jag måste fullfölja vad jag börjat. Jag ska famla genom livet, det är det enda jag kan; att inte kunna! Så har jag lärt känna mig själv! Jag måste ge ut boken, jag har inget val. Jag ska inte igen hora för pengar, aldrig mer! Jag säger er, aldrig mer! Inte för att jag inte gillar att hora för pengar, men för att jag varit där; jag har gjort det! Jag ska inte tillbaka dit. Jag måste ge ut denna boken, en bok, vadsomhelst! Det här är mitt levebröd. Pengar! Ta mig! Att överleva! Vad gör jag här? Ett transatlantiskt hav från min familj! Dom behöver mig! Jag behöver någon som behöver mig! Dom vacklar, jag ska komma hem och hjälpa dom, sprida ljus, inte stjälpa dom! Den tiden är förbi. Jag är äldre nu. Jag är vuxen! Jag är till för dom! Jag ska inte stjälpa er! Här, ta mig! Tar ni emot mig? Jag gläder mig åt solens strålar! Tillsammans, vi kan visst överleva! Den vissna grenen på ett släktträd, vi är inte döda än! Vi är för stolta för att dö! Här, ta min hand! Uppåt! Framåt! Men boken då? Jag ska skriva den! Jag ska krysta! Jag ska förlösa den! Ett kejsarsnitt, åt helvete! Jag trycker ut den mellan mina ben! Jag har den inom mig! Lita på mig! Ivan, det var du som fick mig att vara så kall mot mina systrar, mot mor och far! Det var dina ord som talades, det var din röst som talade, du sa; “jag är en kall människa som inte bryr mig om någon!”. Ivan, jag ska döda dig! Boken, jag skriver för att avsluta den; för att ge ut! För att överleva! Det enda som återstår, att lura in Ivan i ett bakhåll där jag kan döda honom med ett skott i skallen, en dolkstöt i ryggen! Bort! Bort från mitt liv! Dö!


19 juli

Jag har ingenting att erbjuda er annat än mitt sätt att vara, som finns i det jag skriver, i den här anteckningen, just här, i varje anteckning för sig, men inte i alla anteckningar på samma gång. Jag är en buckla på min själ, jag är en buckla. Mina anteckningar är bucklor i min dagbok, som i sig inte är en buckla utan en trofé över någonting annat, någonting som inte skildrar mig, men som skildrar dom många bucklornas helhet, så som en pokal fri från bucklor! Ser ni, det är anteckningarna som skildrar mig, inte dagboken!


20 juli

Hur ska jag förklara det, att jag i mina dagböcker skapat en romanfigur som tagit över pennan, min penna, och till vilken jag gav min penna, mig själv, mitt hela jag, allt jag hade; och som nu, i vars skugga jag står, återskapar mig, till sin avbild, till vadsomhelst! På samma sätt som jag inte läste Brott och Straff för att se hur Dostojevskij skapade Raskolnikov men för hur Raskolnikov skapade, demolerade, förstörde, massakrerade, Dostojevskij, blev jag så hänförd av det jag skrev att jag kastade mig självmant och huvudstupa ner i hänförelsen, lade mitt öde i Ivans händer. Likt Gud skapade människorna till sina avbilder tills dom inte längre kunde skilja det gudomliga från det mänskliga, kom det en dag då ingen längre behövde honom, så kommer den dagen komma då Ivan överger mig, och då är denna dagbok slut och då är det ute med mig. Då upphör dagboken att vara en dagbok och blir istället en roman om en dagboksförfattare.


21 juli

Vad jag vill bli ihågkommen som? En tänkare. Inte en bra tänkare eller en dålig tänkare, utan en tänkare. En man som tänkte, och var sina tankar så trogna att han offrade sitt välbefinnande, tackade nej till den lycka som erbjöds honom om han så bara skulle lägga bort sina tankar.


22 juli

Jag har inte skrivit några böcker, jag har skalat huden från mitt skinn; jag har gröpt köttet från mitt skelett; jag har skrivit liksom jag sökt efter den plats i mig där själen och kroppen är ett.


23 juli

Så vandrade jag en morgon ut från morsans mage och har sen den morgonen lidit av oförmågan att ta mig bort från vem jag är. Med skrivandet försökte jag skapa ett alterego till min motsats men fann efter ett tag att jag hade mer gemensamt med den än med mig själv.


24 juli

Vilken dag är det idag? Måndag? Onsdag? Det kan vara vilken dag som helst. Det känns som ett år sedan jag senast skrev något, en evighet; och den mardröm jag måste tråckla mig igenom mellan varje anteckning jag skriver, blind, utan penna, famla, så svag, så vilsen, det lidande och den smärta jag måste uthärda, gör denna dagbok till en pöl av blod, i vilken jag simmar, dyker mot botten för att fånga mina ord, vem jag är, idag? Vilken dag som helst! Vem är jag? Jag är vem! Ändå, det är blodet jag söker, den blodiga mannen jag söker finna, han som famlar i blindo som jag letar efter i spegeln, till att porträttera och bekräfta för mig själv att mina tårar och min misär är berättigad, att jag behöver pennan för att överleva! Att jag därför har rätt att bära pennan! Den är min, pennan är min! Berättiga följande också, mitt liv, mina dagböcker, och det jag skriver och varför jag lider, lidandet av att inte kunna skildra mig själv men endast skuggan av vem jag är. Vem är jag? Är jag skuggan? Nej, men detta är skuggteckningar av en skugga! Det gör inte saken bättre! Om jag bara kunde fånga mig själv, om spegeln kunde så reflektera mitt blinda jag, utan penna, famla; så att jag kunde måla av vad jag såg; en man som lider därför att han ingen penna bär! Om jag kunde skriva om mig själv som om jag ingen penna hade, ack; då hade jag förstått mig själv!


25 juli

Så fann jag dig, Ivan, vid vägens kant; och jag tyckte synd om dig. Du var smutsig, klen och bad dom som passerade förbi dig att plocka upp dig och ta med sig dig hem till sina hem. Men du låg kvar, det var ingen som ville ha dig. Varför skulle någon vilja ha dig? Jag satte mig bredvid dig, då jag inget hem har att ta med dig till. Men kände du igen mig? Hade vi alls setts förut?


26 juli

Jag fattade pennan och dränktes av skuldkänslor, likt någon som tagit åt sig för mycket mat vid en buffé och sedan kastar bort den, dränks av skuldkänslor när han tänker på Afrikas hungriga barn, och jag sade till mig själv; du, ditt svin! Vad har du för rätt att slösa bort världens all bläck på detta sätt, när det finns poeter torra på bläck som gråter sig själva till sömns?".


27 juli

Den natten tänkte jag på Kafka som någon som sluppit ta livet av sig, liksom smitit iväg från självmordet, och jag avundades honom.


28 juli

Det är ingen blodpöl, det är en samling blodskorpor! Med pennans eld, och bläckets kokande lava, försöker jag smälta dom till blod igen, för ig att ha något att drunkna i! Ser ni? Ser ni hur jag skriver liksom för att regissera min egen död!


29 juli

Det ter sig i efterhand att när jag verkligen vill säga saker så får jag sagt det, även om det då jag skriver det innebär en ångest över att inte lyckas säga det på det sättet jag vill. Vad det är, och måste vara; är hur jag skildrar viljan att säga någonting, vad som helst; och att hopplösheten som flyter ut mellan raderna över att inte få säga det jag anser då att jag vill säga, bara förstärker den känslan.


30 juli

Stäppvargen, en ynklig bok!


31 juli

När jag ser mig själv på fotografier, en aura av is tycks finnas runt mitt huvud.


1 augusti

Nej, jag skiter i hur folk kommer att minnas mig! Jag bryr mig inte om ifall dom hatar mig eller älskar mig. Jag bryr mig inte om dom. Jag bryr mig inte!


2 augusti

Att istället för att drömma om att få en gata döpt efter sig, bygga en stad för att döpa alla dess gator efter sig själv.


3 augusti

Jag är, därför tänker jag.


4 augusti

Porträttet av en dödsdömd man. Porträttet av en avrättning? Porträttet av bödlarnas putsande av sina vapen! Porträttet av blod och kadaver, köttstycken uppkastade på land? Inte än! Porträtt av knivens egg, den vassa; den glänsande. Porträtt av en avrättning. Hur ska jag lura in mig själv i liemannens famn?


5 augusti

Man är inte alltid det man anser sig vara; det kan vara nog så meningsfullt att anse sig vara meningslös.


6 augusti

Ett monsters självinsikt är lika vacker som en ängels självinsikt. Det monstruösa i monstret ligger inte i hans självinsikt, men i hans brist på det. Därför är monster någon som saknar självinsikt. Och se så, hur dom senaste raderna jag skrev blev meningslösa, helt obegripliga. Men att jag låter dom stå kvar ändå som ett bevis på min egen självinsikt, eller som ett bevis på bristen på självinsikt. Det är en tolkningsfråga.


7 augusti

Jag lever inte i nuet, jag lever flackande mellan dåtidens minnen och framtidens drömmar; liksom jag hoppar mellan stenar. Nuet är min tid i luften, min tid flygande, farande mellan stenarna. Men jag är ingen fågel och jag kan inte flyga, jag är en människa och så som människa bunden till jorden.


8 augusti

Han skriver inte med fingrarna. Han skriver inte med naglarna, och när han pratar; han pratar inte med läpparna. Han pratar inte med tungan. Han vränger bröstet ut och in och på hans uppfläkta revben står orden ristade in likt gravinskriptioner. Han är ingen stäppvarg som irrat sig in i staden, han är en stadsbo som sökt sig ut till stäpperna. Han pratar inte längre. Han håller inte på med sånt. Inga ord kan fånga hans tankar ändå, det kan bara tystnaden göra. Han ylar som vargarna. Det är det som fört honom till stäpperna. Han vet att endast ylande kan fånga känslan av att vilja säga allt på samma gång. Han skriver med knutna nävar! Dom är smutsiga! Dom är blodiga! Dom är trasiga efter ett heligt krig. Ett heligt krig? Ett heligt krig! Han har kämpat framför spegeln. Han har slagits med spegelskärvor. Han har spottat på spegeln. Han har dränkt spegeln i blod. Han har dränkt spegeln i svett. I tårar! I urin! Han har lärt sig älska sig själv som en spegel fylld av saliv och blod och svett och tårar och urin! Ramen, den är täckt av damm! Ser ni, han bryr sig inte om omvärlden? Ser ni, han har inte tid för er! Han är upptagen med att ta itu med sig själv. Ett heligt krig, just så! Men han är inte helig. Han är ingen djävul. Han är ingenting av det. Han är inte sina knutna nävar. Han är inte pennans bläck. Han är inte ens orden han skrivit ner. Han är tystnaden mellan raderna. Han är tystnaden. Han kan inte fånga den, kan inte skildra den. Istället blir han galen och skriker ut sina galenskaper. Han är inte slagen. Han är slagsmålet. Han är guds kamp mot djävulen och han är djävulens kamp mot gud. Han är inte gud. Han är inte djävulen. Det är ingen kamp för att segra eller bli besegrad. Det är ett heligt krig! Han slåss för att slåss. Han föddes som slagskämpe, till att slåss. Han föddes inte för att virka bomullströjor. Han föddes inte till att tälja smörknivar. Han föddes inte för att bygga modelljärnvägar. Han föddes inte till att be till gud. Hans liv är ingen lekplats. Det är slagfält. Det finns inga frimärkssamlingar i hela världen som säger någonting om hans liv. Det finns ingenting! Det kan bara kratrar göra. Det kan bara slagna hål i väggen göra; blåmärken, blåtiror och utslagna tänder! Ser ni, han slåss för att ta del av sig själv! Han lever för att kriga och skriver svordomar! Det enda som är honom heligt är krigandet. Det är ett krig för att ta del av heligheten. Han kämpar för att så har han lärt sig att leva. Det heliga med kriget är krigandet.


9 augusti

Det meningsfulla i mitt liv består och har kommit att koncentreras till de kvällar, ögonblick då jag tar mig upp ur träsket som känslan av att vara meningslös begravt mig i, för att skriva om det, om det meningslösa, som om jag ruskade smutsen från min kropp, ren nog att kunna smutsa ner mig igen.


10 augusti

Att inte fylla men tömma och få dagböckerna att rymma endast vad jag vill att dom ska rymma, vad jag vill förmedla; konsten att förmedla det jag vill förmedla.


11 augusti

Jag skriver för att återskapa mig själv, bygga en spegel, en människa, i vilken jag kan spegla mig själv.


12 augusti

Kattens försöka att fånga mina rökringar, som efter det att dom upplöses, han tittar sig förundrat och förtvivlat efter; påminner mig om min egna försök att fånga mina tankar. Det är hans tassar som förstör dom! Han fångar dom, men har ändå inte fångat något!


13 augusti

Men jag måste ständigt ställa mig frågan, skriver jag för att jag vill förändra mig själv eller vill jag förändra det jag skriver med mig själv? Att jag redan är för sammanflätad med det jag skriver för att med skrivandet förändra mig själv, det tycks mig alltjämt allt för uppenbart. Att jag därför måste förändra det jag skriver med mig själv, genom att leva på ett annat sätt, se nya saker; detta måste jag påminna mig om, därför att jag vet att skrivandet går ut på att förändra; och att om jag inte förändrar något så skriver jag i själva verket inte heller utan repeterar mig själv. På så sätt, hur jag måste, som om det vore den sista tuvan gräs på stupets brant, hålla fast vid mig själv och inte förlora vem jag är, för att om jag gör så, har jag heller ingenting mer att skriva om.


14 augusti

Jag ska ge dig, rikedom, hur då, frågade hon, se så, flicka lilla, jag ska dö ung, för dig att livnära dig, på att prata om mig. Och ni, som anser det vara mitt riktiga jag som pratar, och som stör er över det, till er kan jag bara säga, att jag har kämpat, mitt hela liv, vigt, åt kampen mot, det. Har jag gått in i väggen nu, vad är det här, har jag lämnat litteraturen, poesin, som en Arthur Rimbaud, hungern efter hunger, har den mättats, hallå, en fet och förnöjd man, som nöjer sig med att skratta åt livet, nej, jag ser ingen sådan man, jag ser alls ingen fetknopp, jag är inte slut, jag slåss fortfarande framför spegeln, i hjärnan bubblar tankar, slåss, mot varandra, ett krig, min kropp, är ett slagfält, av tankar, som slåss för att döda, och gud, bara du vet vad som händer, när tankarna inte längre får plats innanför hjärnbalkarna, men ens du, vem vågar veta, jag ser, jag ser städer lemlästade av mitt saliv, mina knogar, tatuerade i folks pannor, mina skrik, får träden att rosta, falla, smulas sönder, löven att skrynklas, min blick, stjärnor att explodera, det här är ingen lek med ord, jag dirigerar inte med pekpinnar, jag slåss med pennan, som ett svärd, det är min kuk ni ser, mina händer, är smutsiga, naglarna avbrutna, ni blir inte av med mig så lätt. Ni tror ni känner mig, nej, ni känner mig inte, ni står i mina fotspår, kratrar, i mina skuggors, solförmörkelser, och ni säger, det måste vara en jätte på denna jord, som vi ännu inte har sett, just så, ni känner mina skuggor, och det jag lämnat efter mig, trasiga människor, döva, brända barn, så ska jag välla ut över världen, och göra er rädda, men en näve full av damm.


15 augusti

Mina begränsningar, jag skyr dom inte; istället välkomnar jag dom. Det är dom som ger mig något att slåss med och ingjuter mitt bröst med naivitetens mod, att jag; trots att jag ingenting är, ska kunna rädda litteraturen med en bok som inte handlar om att skriva bra eller dåligt, utan att slåss så hårt det går och besegra överlägsna, övermänskliga, fiender, motståndare, begränsningar.


16 augusti

En helhet som består av fragment, så har jag skapat någonting helt för att slå sönder, i bitar! En trasig jag, att porträttera som ett helt porträtt!


17 augusti

Hon frågade mig vad det skulle bli av henne. Jag svarade, 'lilla flicka, oroa dig inte. Jag ska göra dig rik, dö ung, för dig att bli förmögen genom att prata om mig'


18 augusti

Hon frågade mig vilka spanska ord jag gillade mest. Jag hade ingen aning så jag slängde ur mig dom två första orden jag kom att tänka på, "navidad" och "primavera". Hon svarade mig, "du gillar det mjuka, guppandet mellan vokaler och konsonanter". Jag tittade på henne. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville säga till henne att jag lika mycket gillade det hårda i "borracho", men samtidigt ville jag inte rasera den bild hon byggt upp av mig.


19 augusti

Imorgon ännu en dag och efter det, en dag till. Sen en dag till och ytterligare en dag. Vem kan säga att jag inte vet vad livet går ut på? Jag vet det bara allt för väl, det är mitt problem. Att tråckla mig igenom livets alla dagar för att på dödsbädden kunna ligga nöjd och utan rädsla, för att jag vet, lärt mig av livets alla dagar, att livet har inget mer att erbjuda mig ändå.


20 augusti

Det faktum att jag aldrig förstått en handling, varken i bokform, i film eller teater. Att jag nu försöker skriva om mitt liv till en bok, säger sig självt; det blir en bok utan handling. Det är min rädsla för det olyckliga slutet, att den bok med handling som jag skulle kunna tänkas skriva skulle jag inte förmå att sluta i annat än ett blodbad. Men när jag nu söker förvandla mitt liv till bokform, har jag förstått att även om jag skriver en bok utan handling som därför inte kan sägas ha ett slut, så är alla böcker utan lyckliga slut olyckliga. Jag har därför sökt fläka in en handling i boken. Jag skildrar en vilsen man på en jord, som ingen aning har vem han är, vad han gör, vart han är eller vad som är meningen med hans existens. Han är så fri att han har dömt sig själv, fördömd; utan att egentligen veta vart han är på väg med sina steg, går han varje steg med insikten att den leder till hans grav. Så springer, för varje sida, i ursinne, lite snabbare, som om han inte kan vänta på att komma fram till sin grav, till sin gravsten, för att där slåss med den, välta den och förklara sig själv som odödlig.


21 augusti

Ingen har offrat mer än vad jag har gjort för skrivandet! Jag har dömt mig själv, offrat livet, till att skriva min existens till odödlighet, utan att aldrig ha lärt mig leva. Det var priset jag betalade.


22 augusti

Jag drömde att jag stod på en trampolin, femtio meter över marken. Den vajade i vinden och min vertigo fick mina ben att vika undan. Det var rädslan som fick mig att falla, rädslan för att inte förmå att klättra ner fick mig att inte kunna klättra ner.


23 augusti

Glaset var aldrig halvtomt, men halvfullt. Det var inte bara halvfullt, utan nästan fullt! Jag var en hysterisk optimist som drack det nästan fulla glaset utan att släcka törsten och som därefter vände mig till mig själv och beskyllde mig själv för att jag, trots att jag just druckit ett nästan fullt glas, fortfarande var törstig.


24 augusti

Att nyheterna idag blir morgondagens filmer, det må väl vara sant. Men även så, att nyheterna är mina filmer. Besatt följer jag ett mordfall av en pojke eller en flicka, som jag inte känner och som jag inte kan förstå varför jag bryr mig om. Ett försvinnande, ett självmord, kändisars relationer; kändisar jag inte vet vad dom är kända för, annat än att ha blivit skrivna om i tidningen. Skapade av tidningarna för att ge stoff åt en romantisk komedi, en tragedi, ett drama; alla slags filmer! Min besatthet kan jag inte heller förklara, annat än att den måste ha spänningen, att få veta slutet.


25 augusti

Hur ska jag förklara för mig själv att jag i förrgår natt drömde att min farmor eller mormor hade tagit livet av sig på mitt bardrum och hur mitt enda problem tycktes vara att få bort liket därifrån så att jag skulle kunna duscha. Febrilt undrade vad jag skulle göra och ringde till slut en städfirma, till vilka jag sa, "städa mitt bardrum och släng kroppen i soporna". I natt drömde jag att jag blev rånad i mitt hem, men lyckades ta rånarens vapen och fly och först efter någon timmas illvirrigt springande insåg jag att det var jag som höll i vapnet och att det var han som borde vara rädd för mig.


26 augusti

Men jag måste ständigt ställa mig frågan, skriver jag för att jag vill förändra mig själv eller vill jag förändra det jag skriver med mig själv? Att jag redan är för sammanflätad med det jag skriver för att med skrivandet förändra mig själv, det tycks mig alltjämt allt för uppenbart. Att jag därför måste förändra det jag skriver med mig själv, genom att leva på ett annat sätt, se nya saker; detta måste jag påminna mig om, därför att jag vet att skrivandet går ut på att förändra; och att om jag inte förändrar något så skriver jag i själva verket inte heller utan repeterar mig själv. På så sätt, hur jag måste, som om det vore den sista tuvan gräs på stupets brant, hålla fast vid mig själv och inte förlora vem jag är, för att om jag gör så, har jag heller ingenting mer att skriva om.


27 augusti

Porträttet av den sista människan som ska vandra på denna jord.


28 augusti

Att fatta pennan för att skriva om hur det känns att inte ha pennan i sin hand.


29 augusti

Första delen: Alberto giacometti, "ett självporträtt kan inte färdigställas". Andra delen: sökandet efter någonting att leva för, så febrilt, uppkommet ur frånvaron av någonting att leva för och att ha känt denna frånvaro så plågsam att ingenting heller finns att dö för. Att självplågeriet, sökandet som sådant, blir ett syfte att leva för; dödandet av sig själv. Stäppvargssymptom. Semesterminne: det som fick Lu Xun att ge upp sin karriär som doktor för att istället ägna så litteraturen. Han bevittnade en avrättning, eller snarare folket som tagit sig dit för att njuta av denna avrättning.


30 augusti

Varje mänsklig beröring, varje kontakt, blick, skammen över att vara otrogen pennan.


1 september

Jag skriver en annan bok vid sidan om. Jag skriver den boken för att hålla mig vid liv. Jag skriver den såsom en man med stenar i sin ficka tar sina simtag, ut mot djupare vatten. För att dö på djupt vatten. Skrivandet av den här boken är mina stenar, men vad jag vill; är att simma med tunga stenar.


2 september

Det enda som förenar oss är kampen och tankarna på att vi håller på att falla isär, splittras itu. Det enda vi har gemensamt är hatet för varandra, med vilken vi bygger upp vårt kärleksimperium till ett Babylons torn byggt upp för att falla ner. Av förvåning, förundring och nyfikenhet drivs vi, att se hur länge vi kan fortsätta förstöra varandra. Hur länge håller det? Kanske för alltid, men i så fall beror det inte på att vi är lika utan olika, inte förenade utan distanserade och finner närhet i distansen som sådan, inte att vi älskar varandra utan att vi älskar hatet och har som gemensam nämnare, hatet för kärleken.


3 september

Kärleken till smärtan, så naiv, så förbehållslös, att vad som smärtar är kärleken, och självföraktet, självplågeriet, har gjort mig förälskad i mig själv.


4 september

Det är förvirringens starkaste vindar, blickar kastade över axlar, hysteri, ilska och förtvivlan nystat ihop; jag känner mig hemma, förstådd och med en lugn blick, en sansad stämma, kan säga till folket som skriker, "vi reder ut det här". Jag ser i deras blickar antydan till världens undergång och jag tycker om det jag ser, fängslas av det och liksom knyter näven i fickan och tänker för mig själv, "domedagen är nära".


5 september

Att hålla ihop med samma flicka i alla mina år kräver otrogenhet, det har jag insett. Inte nödvändigtvis kommer jag vara otrogen, men jag kommer att tillåta mig att vara det, inte känna skam eller skuld, därför att jag vet att endast genom att bedraga henne kan jag stanna med henne och att jag därför är otrogen för hennes skull, för att tjäna henne, för att stå ut.


6 september

Om Platon hade återfötts idag, vad som förbryllat honom mest och förundrat och förvånat, hade inte varit alla de tekniska uppfinningar, utan snarare hur, trots alla tekniska uppfinningar, han fortfarande hade framstått som den största. Att på papyrusrullar står det skarpaste som skrivits ner. Hade han föraktat världen? Hade jag föraktat mig själv?


7 september

Se mig som en metafor för poesin, för viljan, åtrån och självföraktet. Blunda för svammel som sånt här, eller titta rakt igenom det; det är i tystnaden och tomheten jag författar mina storverk och hur jag skriver, svammel som sånt här, för begränsa tystnaden och tomheten, till en plats, omgärdad av så mycket svammel, att den är synbar.


8 september

Jag skriver därför att jag inte vill, för att plåga mig själv och för att underkasta mig mitt andra jag, mitt riktiga jag, vilket jag täljt ut ur fantasin; och endast genom att se skrivandet som ett offrande till detta, kan jag älska mig själv liksom kärleken till offrandet.


9 september

Jag gör inte längre skillnad på stora ord eller små ord, på starka känslor eller svaga, stenbumlingar eller fjäderpennor, vad jag än åtar mig åtar jag med sådan kraft, min kropps fulla kraft, att mitt skrivande inte kan liknas vid någonting annat än brottning, en ofattbar forcering.


10 september

Jag tänker på samma saker som Parmenides tänkte på för mer än tvåtusen år sedan, hur skriva om något som inte finns? Min dagbok och min frånvaro tjänar till en invändning mot hans konstaterande och bryska slutsats att det inte går.


11 september

Gud är mannen och kvinnan tillsammans och därför, när vi älskar, varför vi vill älska; för att känna oss och kunna ta del av gudomligheten.


12 september

Mitt liv, som föda åt orden.


13 september

Att vi är gudomliga i våra själar, men har djävulens ögon och därför inte kan se gudomligheten i oss själva utan endast ser oss själva som djävlar.


14 september

Det var en parad, mitt liv; jag levde en fanfar. Ett virrvarr av tankar. Det var jag och Platon. Det var jag och August. Det var jag mot hela världen och hur jag passade ihop med dom som inte passade ihop med någon, för att hela en redan trasig själ och det faktum att jag inte passade ihop med mig själv, aldrig var min egen vän. Så skrev jag, för att jag i orden som sådana fann någonting tilltalande. Det tycktes mig, som att dom, precis som jag, var lika rädda, förskrämda, mitt jag, mitt riktiga jag, som jag själv var och på deras kravlande flykt, döende skrik över ark blanka som klottrade på, såg jag mig själv som dom, i bitar, hur jag var dom, och hur jag gjorde dom sällskap i vår gemensamma flykt, ömkade jag skinn och beslöt mig för att skriva mig till döds, inte genom att trycka pennan genom bröstet, utan genom att drunkna i ett hav av bläck.


15 september

I min barndom höll jag pennan som en käpp att stötta mig med, att leda mig till okända marker, väl där; håller jag pennan som ett svärd, att döda vem jag en gång var och klyva min käpp i så många bitar att jag kan förtränga att det alls varit en käpp, och tanken på att jag inte föddes här, där jag nu befinner mig, ska te sig lika orimlig och långsökt som om tanken på att jag varit barn, som alla andra; och därför, kommer att dö, redan har åldrats och genom åldrandet fått det bekräftat att döden håller på att ta över även min kropp. Nej, jag ska inte dö. Jag är en dödlig människa. Varför skulle jag alls ha fått för mig en sådan sak?


16 september

Skriva? Jag kan inte skriva mer. Folk kommer och går, jag vill slå in deras pannben. Dom ger mig ingen ro. Dom frågar mig om framtiden, så att fördriver all min tid och förbrukar mina drömmar om framtiden på att prata om framtiden. Jag raserar allt som kommer i min väg. Jag spottar på missfoster. Jag låter pennan har sin gång. Mina tankar är för långsamma och jag ser slutet närma sig. Jag ser mig själv sitta ensam i en skog. Jag har kommit dit, till punkten där endast återvändo finns. Jag har skrivit mig själv till denna återvändsgränd. Jag har gröpt ut mitt liv med pennan så till den grad att jag inte längre kan skriva om det, ingenting annat har att skriva om än min egna död, om att inte kunna skriva; om att sitta ensam i en skog.


17 september

Att jag befann mig i ett brinnande hus som jag just flytt ut ifrån, och att jag nu, förtvivlat, panikfull och skräckslagen, försöker att riva de brinnande kläderna från min kropp, min frätande hud, mitt kokande kött. Och att allt det där bottnar i att jag fortfarande inte kommit över det faktum att jag blivit född.


18 september

I min barndom, hur jag låg i min säng sömnlös och undrade varför jag tvingades till sömn, att kastas ut i det okända, utlämnad. Jag kände det som att jag var den enda som behövde konfrontera dom ondskefulla drömmarna, och kanske var det så. Alla andra sov, men min sömn var inte någon sömn. Det var ett krig. Så satte jag mig på knä i min säng och vevade med armarna och grät och skrek och förtvivlade och svor åt gudarna och förbannade mina föräldrar och förstod just inte, varför dom lät mig utstå sådant lidande. Utlämnad, ensam; varför sova? Nej, jag skulle inte sova. Så föddes mitt bröst med ångest och bestämdhet och jag fattade pennan i min hand, för första gången, och jag sade till mig själv, "nej, jag ska inte sova!" och jag skrev hela natten igenom och på morgonen kände jag mig stor, större, som om jag hade besegrat sömnen, besegrat mig själv och som om mina ord förkunnade segern. En balansgång mellan sömn och vaket tillstånd.


19 september

Jag vet hur det går, det blir alltid så där. Det slutar alltid på samma sätt. Jag har vrängt insidan ut och in, och får folk förälskade i mig på håll; min skönhet, vrängda blick och mina sargade ögon, drar folk till sig. Dom kastar sig över mig men faller bort, för det finns ingenting inuti att hålla fast i. Jag? Vrängd! Det djup som mina ögon vittnar om är ett ytligt djup. Jag pudrar mitt ansikte med existentiell ångest på samma sätt som en annan pudrar sitt ansikte med smink. Jag har skrivit mig själv på grund. Jag har gröpt ur min insida och fäst den på papper. Fyllt alla världens tomma ark med någonting som skulle föreställa vem jag var, men som kom att bli ett porträtt av vad jag inte längre är. Vrängd! I mitt sökande efter djup blev jag ytlig!


20 september

Pengar, vad tjänar rikedom till? Vad är pengar till för om inte för att må bra? Därför, först hitta ett sätt på vilket jag mår bra och efter det, ett sätt att överleva på.


21 september

Mina rörelser, hårda, ryckiga, haspiga, hastiga. Inget lugn. I mina vener där stormar blodet och i mina ögon blixtars blickar, gnistor, flammor av eld!


22 september

Jag ställde mitt hopp till stjärnorna.


23 september

T. sade till mig, "dina hastiga rörelser skrämmer mig". Nej, jag kan inte längre inbilla mig att min förlorade kontroll över rörelserna är en inbillning. Jag rör mig hackig, haspigt, okontrollerat.


24 september

Ingenting händer, jag ligger i fosterställning i sängen och kan inte greppa något, inga tankar, inga ord. Ingenting.


25 september

Men husfasaderna vittnade om verkligheten. Att det skälvde, välvde, och att det förljugna lugnet var just förljuget. Förstämt, förlorade barn av Vatikanstaten! Inte här! Montevideos folk kväver sina känslor med maté. Dom dämpar sina politiska agendor med tangomusik. Men på väggarna hörs ekona från deras skrik, mardrömmars avbilder, hjärtan överstrukna med svastikor! Busskurer översvämmade med svordomar, könsord. Hymner för revolution! Så kom vi fram till en bar vid havet där alla var kompisar med varandra och vi drack öl och åt kött och lyssnade på Van Morisson och jag viskade i T.'s öra, "vet du vad vi kallar honom i göteborg?". "Nej". "Van the man".


26 september

Mitt mål, att skriva mig så fördärvad, förlorad och förtappad, att jag, i brist på annat, och som en sista utväg, knäpper mina händer och ber till gud. Jag tror honom inte nu, men tror mig ha ett behov av att behöva honom.


27 september

Dekandens, återvändsgränd.


28 september

Jag skriver inte längre, jag staplar ord mot varandra, meningar mot meningar; som om mitt liv inte längre handlar om att komma någonstans, springa mot ett mål, utan om att hålla mig på benen - ett steg, sedan ett till, och så fortsätter det.


29 september

Jag kan inte skriva, men jag pressar orden ut ur min ord? Hur länge var det sen jag senast skrev? En dag? Tre år? Arma tanke, förbannade själ! Jag ska skriva, genom att pressa mig till inga krafter längre återstår; och sluta skriva, inte därför att min vilja att sluta skriva tagit överhanden, men för att min ovilja att sluta skriva fått mina händer att krampa och min tunga att svullna och min hela existens att implodera. Jag skriver till avgrundens brant, till jag inte längre ska kunna förmå att skriva. Att sluta skriva bara så där, hade inte gått; jag hade fyllts av ångest och skuldkänslor inför mig själv. Istället, jag måste ha någonting som får mig att sluta, några yttre begränsningar att luta min kropp emot, min själ, min existens.


30 september

Vi måste alltid tänka på någonting, kan aldrig tänka på ingenting.




Prosa (Novell) av Carlos Clandestino
Läst 757 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2009-02-06 22:22



Bookmark and Share


  juliaerika
Vad ska jag säga?
Så mycket förtvivlan, vansinne. Så många fragment men hela tiden knivskarpa. Som ett knytnävslag i magen, men ändå någon stans är det så vackert. Kändes som att vända ut och in på sig själv, tvinga sig igenom all förtvivlan.
Obevekligt.
Sluta aldrig göra det du gör.
Aldrig någonsin.
2009-02-06

  Espie
Roligt att läsa en sån fantastiskt modernistisk poesi.
...men jag tycker nog allra bäst om 9juli, om mattestencilplanen, lakansänglarna och de lite mer postmoderna bibelläsande ekorrarna!
2009-02-06
  > Nästa text
< Föregående

Carlos Clandestino
Carlos Clandestino