Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett år i Ivan D:s liv, del 46 (muskelryckningar)

7 mars

Mina muskelryckningar, på senare tid allt mer svårkontrollerade. Idag, helt okontrollerbara. Som om en blixt ständigt skjuts genom mitt bröst, en tanke studsar mellan revbenen. Hur alla mina muskler spänns, och jag rycker till, magen dras in och andetaget avbryts. Jag dras isär. Det får mig att minnas åter hur min mor i barndomen hyste en onaturligt stor oro för mitt sjukdomstillstånd. Att varje snedsteg jag tog berodde på en schism i nerverna, som alltid kunde spåras ha sin orsak i det mentala och i att jag föddes en månad för tidigt, med benen före och därefter fick tillbringa en månad i kuvös, utan mänsklig närvaro och därför också utan mänsklig beröring. Något som, läste hon några år senare i studier, “kraftigt kan påverka barnets hälsa i framtiden”. Kanske hade hon rätt, det kan jag bara spekulera om. Vad jag kan slå fast är hur hjärtat var hundrade gång slår ett slag extra hårt och blodet efter detta slag, ett slag i ursinne och ilska, skälver liksom tsunami genom mina ådror, så att i mitt bröst, där råder en ständig oro. Hade mitt bröst till exempel varit en by, så hade det varit en by av invånare som beväpnat sig med högafflar och sover med köttyxor under kuddarna i rädsla för anfall och intrång från dom barbariska stammar som omgärdar byn. Utifrån mitt skrivandes synvinkel, som om tankarna blivit konkreta ting, klumpar av betong, eller hur regnet som faller från himmelen och som förut var just svala droppar av vatten, nu har förvandlats och frusit till stenhårt hagel, och när det är som värst; som massiva isblock från Torne Älv. Ur ännu en synvinkel betraktad, som om mitt hjärta har tröttnat på att befinna sig i min kropp, på ett sjunkande skepp; och liksom kaptenen som kastar sig in i en livbåt, gör allt för att slå sig bort, banka sig ut ur min kropp.


8 mars

Skrivandet, vari ligger behållningen? Att tänka fram tankar för att skriva dom ner? Att ta dom till sig bara för att klippa av navelsträngen, och att avlägsna sig från dom. Att avla hästar för att skänka dom bort. Att inte se dom växa upp, inte klappa dom, ingen beröring alls, ingenting; att föda dom och att skänka dom bort. Att skänka dom bort i stora svarta paket, så tillslutna att jag till dom som tar emot paketen måste bifoga en lapp, “vänligen, så fort du mottager paketen, öppna det, annars kvävs innehållen ihjäl!”.


9 mars

Tom, vänt huvudet upp och ner. Allt trillade ur.


10 mars

Det vildvuxna tänkandet, den sargade skallen; som om kraniet gett vika, öppnat sig, nu stod på glänt, så att bland tankarna yttre föremål, matrester som folk kastat om sig och som farit runt i vindarna, landat där, skinande föremål, godispapper, som gamar och skator nu sitter med klorna fästa i ögonhålorna och över örsnibbarna, pickande med näbbarna, bråkande med varandra över att roffa åt sig det som finns kvar att roffa åt sig utav. När dom sliter åt sig vad dom vill ha, drar åt sig bitar; delar av tankar följer med upp och tänkandet, skallen, ser ut som en krigsplats, ett slagfält nerskräpat av övergivna, ruttna människors lik, strödda ben, armar, fingrar, tår, förströdda; som om någon rensat en rabatt fri från ogräs men låtit det uppdragna ogräset ligga kvar i jorden, bland blommorna, med rötter och allt.


11 mars

Att vilja nysa men att inte få fram en nysning, att ändå försöka, genom att spänna, grimasera med hela ansiktet, som man gör när man nyser. Hur jag ligger med pennan i min hand och arket blankt, på håll hånskrattande åt mig; jag själv stirrande blint mot väggen.


12 mars

Ända sen barnsben, eller tidig tonår; viljan att skriva en bok. Senare, då jag insåg att jag knappast var en Shakespeare, insåg mina begränsningar, men inte kunde hämma drömmen, åtrån, viljan att bli den störste av dom alla; sökte spränga mina begränsningar, överträffa Shakespeare på så sätt, därför att Shakespeare inga begränsningar hade att spränga, han var ju fulländad - skriva en bok om att spränga mina begränsningar, viljan att skriva en bok om viljan att skriva en bok. Och genom att skriva boken, inte längre vilja; inte längre ha några begränsningar kvar att spränga, till att stå där i ljuset och låta solen lysa på mig.


13 mars

Hur jag som barn vandrade runt i skogen och letade bland granars grenar och kottar, efter ett sätt, ett vapen att erövra världen med. Det slutade med att jag klättrade upp i granarna och såg ner på världen, förbannade den för dess otillgänglighet och ovilja att ta mig till sig, sitt motstånd då jag försökte erövra den. Därur föddes känslan av att jag inte tillhörde den, ett svek hade begåtts, det var vad jag ansåg mig ha fått reda på i granarnas toppar; att världen hade vänt mig ryggen åt! Likt två barn på en skolgård som kommer överens om att slå på varandra en i sänder, i en lek för att se vem som kan stå ut smärtan bäst, först den enes tur, sen den andres; men hur den förste pojken, efter att ha slagit den andre pojken, springer därifrån. Världen föreföll mig vara pojken som sprang därifrån emedan jag stod kvar, eller snarare satt kvar, uppe i grantopparna.


14 mars

I uppgivenheten över att ingenting ha att berätta för världen, sådde jag och lät gro denna bok; ett ursinne, ett vansinnesdåd riktat mot mig själv. Skildrande ett krig i spegeln, bestående endast av förlorare. Så blev det, utan att jag kunde förhindra det, en bok utan lyckligt slut; och olycklig på grund av min oförmåga att avsluta den. Precis på samma sätt som ett krig kan sägas vara bra, och endast innehålla segrare, innan den första stenen är kastad, nog; jag kastade den första stenen, mot spegeln riktad; då jag fattade pennan och började skriva.


15 mars

Dårar vill vara som normala människor är. Normala människor vill vara gudar. Jag är normal.


16 mars

Jag kan inte vänta på livet, det fagra, frukterna hängande på håll, från horisonterna; dom öde stränderna, dom höga byggnaderna, dom inrökta caféerna, dom öde gatorna, torgen med dans, alla människor - jag vill ha dom nu, jag springer runt som ett barn på tivoli, jag vill ha allting! Jag vill dansa varje dans, prata med varje människa, bada i varje hav, spela schack med alla uteliggare! Det är också vad som slet mig isär till att hamna här, förströdd, itu, bruten; att jag hade för många drömmar att uppfylla, för många platser att besöka, för många mål att rikta stegen emot, och att drömmarna för mig var så kära, så innerliga, så åtrådda, att jag heller aldrig förmådde att sansa mig, utan sprang i varje åt varje håll och i varje väderstreck, på samma gång.


17 mars

Jag bygger upp min egna institution, min egna akademi, och jag går mycket noggrant, utstuderat, systematiskt, till väga. Först lägger jag den första stenen, gräver det första spadtaget, färdigtstället byggnaden. Sen anställer jag en lärare, den bästa läraren jag kan hitta. Sen letar jag på gatorna efter den mest lovande studenten. Och när jag hittar honom, visar jag honom vägen till akademin, pekar med hela handen, uppmanar honom, “gå dit!“. Jag presenterar honom för läraren, och lägger hela världens samlade litteratur i hans famn. Jag hälsar honom adjö med orden, "när jag åter, om några år, besöker akademin, ska du ha fått det som ligger i din famn att framstå som skräp, för i din famn, där ska ligga dina egna skrifter och dom ska blända all litteratur som tidigare skrivits ner, liksom solen bländar människorna!". Allt detta utspelar sig i mitt huvud.


18 mars

Att reda ut vad i döden jag räds. Fascineras jag av min rädsla för döden? Är jag besatt av att se mig, likt en David, kämpande mot detta stora, vulgära monster? Räds jag döden för att det ingenting är, eller är jag rädd för att det ska vara någonting? Jag räds det okända därför att jag vet att den sämsta av alla möjliga världar kan rymmas och ryms där, och som inte bara ryms där, men som är det, detta ’ingenting’ bestående av allt vi inte kan förstå; det som förvandlar ingenting till någonting, till allting.


19 mars

"Att ångra nu, att jag imorgon kommer att ångra att jag igår ångrade", så talade han, den gamle Fernando Pessoa. Så vek han ut den värld, jag nu kämpar för att överleva emot; och inte var det en värld sådan som denna värld, men en värld utan fastland, och ett klot täckt av böljande, stormigt hav, varöver mörka åskmoln hotfullt gled omkring.


20 mars

Jag skriver, därför att när jag skriver om monstret, så närmar jag mig det, lär mig känna det, och genom att skriva, själva processen; att röra med, smeka med handen över dess väsen. Jag skriver för att när jag skriver om monstret jag avväpnar det, och liksom jag finner en närhet till det. Jag skriver för att komma nära inpå och därför att jag vet att monstret är liksom en boxare med långa armar, som när motståndaren kommer tillräckligt nära inpå inte längre kan användas till att boxas med, utan istället sluter om motståndaren i en björnliknande kram. Jag skriver för att när jag skriver monstret inte framstår längre lika monstruöst. Jag skriver för att hålla pennan nära, så nära; och så fäst vid mig, att jag inte behöver oroa mig att den ska slita sig loss från mig, och blir ett monster själv. Med pennan håller jag ensamheten gemenskap, utan den är ensamheten en fiende, ett monster. Och jag är ensam, alltid. Därför skriver jag, alltid.


21 mars

Allt som händer mig, allt jag går igenom, bär jag med mig på ryggen som en trofé, en fana ur ett krig jag vunnit. Minnena, alla upplevelser; jag lägger dom i min skattkista. Dom behöver inte vara skatter från början, men när jag lägger dom där och efter ett tag tittar i min skattkista igen, hittar jag bara skatter. Dom förvandlas till skatter därför att dom ligger i en skattkista, som sand förvandlas till guld i en kejsares hand. I en skattkista finns bara skatter. Allt jag ser begraver jag bland tankarna, i tänkandet; min skattkista.


22 mars

Se mig som en skulptör och erfarenheten, minnena; som den lera jag skapar mina skulpturer av. Vad jag ämnar att skulptera, ämnar att skildra; en skulptör med lera i sin hand, som om den droppat över honom, sköljt över honom, och hur han är översvämmad nog att ännu inte vara i färd med att börja skulptera, först måste han tvätta leran från sin hud. Jag vill skildra mina drömmar och jag vill skildra mina minnen och jag vill skildra vem jag är idag, i ett enda porträtt; som om det var samma sak. Det vill säga, vad som gör mig till konstnär, är inte vad jag skapar, men mitt liv; och hur jag forslar bort leran från min hud, för att överleva.


23 mars

Dom skriver tusensidiga böcker om en tanke, jag skriver en sida i min bok om tusen tankar. Dom är författare, därför att det är deras mål med vad dom håller på med är att vara författare, se sig själva som författare, få andra att se dom som författare. Jag är tänkare och allt annat än en författare, därför att skrivandet för mig endast är ett nödvändigt ont; sättet på vilket jag drar ut tankarna ur mitt huvud. Pennan är ett redskap jag använder endast i syfte att dra ut tankar ur mitt huvud. Om jag så applicerar denna tankegång till en metafor för livet, att dom är levande emedan jag är allt annat än levande, därför att livet för mig bara är ett sätt att bli begraven på, ett material jag använder till att bli begraven under. Ett sätt att dö på.


24 mars

Mina muskelryckningar, som om hjärtat vill hoppa ut ur bröstet. Min kropps självmordsförsök. Att det jag skriver tjänar som en skildring av min själs försök att övertala, övertyga, uppmana, trösta kroppen, och att få den att vilja leva vidare, ett tag till. Att plantera i den, viljan till liv. Som författare, hur jag tar rollen som en fredsmäklare i kriget mellan kropp och själ; och hur själen mer kan liknas som en psykolog åt kroppen, hur den vänder och vrider på sig i sin fåtölj för att komma underfund med och förstå sin patient.


25 mars

Att ögonblicken då jag ser mig själv, mitt sanna jag, precis som jag är, precis så vacker och ful, precis så innerlig och frånvarande, precis så intensiv och drömmande; i nästa ögonblick jag inte vet vad det var jag såg. Jag kan inte förstå, men en tanke finns kvar, lämnad efteråt som en fossil; jag såg någonting jag inte kunde förstå. Därför, genom att se så; hur jag är allting jag inte kan förstå, och hur därför; jag i alla fall har förstått att jag inte kan förstå mig själv, och på så sätt; kan jag sägas förstå mig själv lika bra som alla andra som anser sig förstå sig själva.


26 mars

Vad jag kommer ihåg från uppvaknandet, likt ett flimmer över horisonten, vid en flodbank i dimmigt väder, där jag inte kunde skönja vad som var himmel och vad som var flod.


27 mars

Jag skriver därför att skrivandet är min frihet. Men jag är inte fri att göra vad jag vill, min frihet består av att göra allt eller att göra inget. Att trycka på knappen då universum går under, eller att stå kvar och inte göra någonting. Att skriva, eller att inte skriva. Den frihet jag har då jag håller i pennan, består av att hålla pennan och fortsätta skriva eller att släppa pennan och inte skriva mer. Vad jag skriver om, är jag inte fri nog att kunna välja.


28 mars

Inte en bitterhet över livet, men en bitterhet över mig själv, och över att fortfarande vara vid liv. Att varje morgon möta samma ansikte i spegeln. Att varje natt skriva på samma bok, i samma dagbok, om samma dag. Jag, som har hatat livet sedan födelsen, varför har jag inte dött än? Varför gjorde jag ingenting? Att jag inte gjorde någonting, hatar jag mig själv till döds för, och jag fyller mina känslor med detta hat, liksom för att förtränga det faktum att jag fortfarande ingenting gör.


29 mars

Jag förbrukar allt mitt hat på vem jag var igår, för att inte ha något hat kvar att ödsla på vem jag är idag.


30 mars

Sådan tro hyser jag på framtiden, som om jag saknar vem jag kommer att förvandlas till, imorgon. Liksom en fjärilslarv som saknar sina vingar.


31 mars

Misslyckad kväll, för många avbrott. Jag väntar fortfarande på att den kvällen ska infalla, då jag blir lämnad helt i fred; att den ska ta mig som en storm och bära mitt skrivande med sig, till himmelska höjder. Att jag bara ska ligga där, med pennan i min hand, i trans; och inte vid medvetande om jag tecknar ner eller blir nedtecknad. Strö anteckningar omkring mig, nätta, lätta nog att läggas på molnen, och att bli förda iväg av dom; tunga nog att få folket som läser dom att inte förmå men att läsa liggande ner, i sina sängar; utan att kunna resa sig upp och springa därifrån.


1 april

När natten blir till morgon, jag måste hänga tillbaka månen på sin plats igen, lämna tillbaka stjärnorna, dra upp solen, måla himlavalvet blått. Se så, hur även gudar har sina vardagssysslor!


2 april

Att veckla ut den värld som ligger inom mig, inte längre handlar det om att dra den ut. Den är redan utdragen. Den ligger nedanför mig, framför mig. En klump av bläck. En klump! En ballong tråcklad ihop, knådad ihop. En duk jag måste kavla ut, för luften att fylla den, få den att fladdra i vinden, blåsas upp, och bära mig bort ifrån, föra, fösa, mig ut ur den värld jag befinner mig i, verkligheten.


3 april

Den värld, drömmarna, fantasin, som ligger inom mig är större än världen, universum, verkligheten, liggande utanför. Därför kan jag inte dra ut den ur mig, för den får inte plats. Först, och det är vad jag nu håller på med; förstora världen, universum, verkligheten, stor nog att rymma världen som befinner sig inom mig.


4 april

Att gå ut i skogen och trampa på myror. Att hitta en myrstack och att hälla bensin över den. Att tända på, och att, just då man står och betraktar elden, konfronteras av en främling som kommer fram och frågar varför man dödar myrorna. Att svara, helt lugnt och i sansad ton, denna främling, “jag gör det för att jag kan”; så är det för mig, sittande här, ett konstant dödande. Jag är myrorna, pennan är bensinen, orden och tankarna är elden.


5 april

Att distansera mig från livet. Att skriva, “relationen mellan mig och livet är liksom relationen mellan blommorna och bina”. Men vad är i så fall honungen? Det omöjliga i att hitta en metafor för relationen mellan mig och livet. Att därför inte distansera mig från livet, onödigt, då det inte går att skildra en sådan relation ändå, inte erbjuder mig någonting att skriva om.. Att istället understryka att jag är livet och att livet är mig, och som varande livet, vara det som förenar blommorna, bina, och honungen. Om det kan jag skriva spaltmeter.


6 april

Att jag, efter att jag och T. avslutat vårt nattliga telefonsamtal, slog mig för bröstet, ilsket, förgrymmad, då jag kom på att jag glömde att säga till henne att jag idag endast hade ätit sötsaker, tårtrester som blivit över från helgens kalas. Att jag, innan jag ringde henne, hade tänkt ut att jag skulle berätta det för henne därför att, hade jag fått för mig, det sade allt om mitt dåvarande tillstånd, humör, varande. Att jag inte kunde med att ringa henne igen för att endast berätta det och att jag därför, liggande i min säng, inte hade något val men att begrava det, slänga det i högen av alla saker jag aldrig fått sagt; den hög som nu har rest sig högre, ståtligare, mer rakryggad än mig, så som en kopia av mig, vackrare än mig, dessutom högre, så att den skymmer vem jag är och jag tvingas leva i dess skugga. Den liknar mig mer än vad jag liknar mig själv. Den har börjat leva sitt egna liv, självständigt från mig. Liksom en lejonunge man slänger sin matrester till, en dag växer upp och blir stor nog att äta upp en, är det som kommer att bli kvar av mig efter allt det här, matresterna som inte ens gamarna vill ha. En bruten man, dömd att bli uppäten av likmaskar och skalbaggar.


7 april

Jag är inte mängden av mina beståndsdelar, eller mina pusselbitars pussel, men snarare; jag är dom rester och det spill som blev över då jag täljde pusselbitarna till att passa in i det pussel som jag aldrig förmådde att bli, eller att se mig som, utan som istället förblev en dröm om framtiden.


8 april

En skugga skyms aldrig solen.


9 april

Min kropp en gravsten. Mitt liv en grav. Själen levande begravd. Mina tankar är gravinskriptioner, mitt tänkande är gravstenen. Mitt liv är graven. Mina texter handlar inte om döden, men om en död mans liv. Deras relation till döden är jag, mitt liv; och mina ord kommer alla att handla om döden, för att jag lever dom och har levt dom. Mina ord handlar om döden därför att det var jag som skrev dom, och därför att jag, genom att läsa dom, tänka på dom, lever en död mans liv. “Mitt liv är tvekan innan födelse”, skrev Kafka en gång. Så skriver jag, “jag är en död man, i väntan på att bli begravd”.


10 april

Musklerna rusar iväg, ådrorna översvämmas, blodet kokar; jag har inte längre kontroll över min kropp. Anarki råder! Om jag till exempel vill ha saltkaret som står på bordet rusar alla kroppsdelar dit samtidigt, var för sig, liksom det vore en tävling om att hinna först. Det blir kortslutning. Hjärtat rycker till.


11 april

Att påbörja ett manus och tvinga mig själv att skriva, varje dag, tusen ord om dagen. Att på så sätt tvinga mig på skrivandet, eller att tvinga mig på livet?


12 april

Det är ingen fiktiv dagbok det här; det är jag, på riktigt, som skriver den. Ingen annan hade kunnat skriva den. Ingen annan hade kunnat leva det liv jag lever. Det må vara ett fiktivt liv, men jag lever det på riktigt. Jag lever fiktionen som vore den min verklighet. Vem kan påstå att den därför inte är min verklighet?


13 april

Jag skriver för att i framtiden kunna skriva en bok som gör mig förtjänt alla lidanden jag utstått idag.


14 april

Att jag skulle hyllas för den bok jag skriver, och tilldelas hela äran; om så skulle bli fallet, då skulle jag stå på marmortrapporna och bemöta mina beundrare med ett försvarstal, inte för mig, men för hela mänskligheten, “det är inte jag som har skrivit denna boken, endast höll jag pennan i min hand! Den här boken är skriven av alla män som dött innan mig!”.


15 april

Kan inte låta bli att ibland tänka att mitt liv är en dröm och att jag lever genom att gå i sömnen, inför en publik som skrattar åt mig; och att jag tids nog kommer att vakna upp, livet då att slockna, och att jag inför publiken måste ursäkta mig, men även; fortsätta underhålla, för dom har kommit dit för att underhållas, för att se mig gå i sömnen. Hur jag där kommer att känna mig obekväm och osäker, som man känner sig osäker då man vaknar upp och inser att någon betraktat en när man sovit och man vet med sig att man drömt och kanske levt ut en sexuell fantasi; osäker för vad betraktaren har för tankar om en. Nog, deras skratt berättar vad jag drömt om, att jag drömt om livet och att jag gått i sömnen som om jag levde. Deras skratt bekräftar att jag levt.


16 april

Ännu en dag av okontrollerade muskelryckningar. Vad därinne är det som vill ut?


17 april

Det motsägelsefulla, närmast motbjudande, att jag om vartannat ber, kräver av folk att älska mig, om vartannat utropar mig till kärleken, så högt stående att jag genom min ställning är oberoende människors beundran, mänsklig kärlek; den når inte mig! Som om jag var en tavla på et galleri, som jag själv ställt mig framför, blåst upp mig till en gigantisk figur, och genom min storlek skymmer sikten för andra besökare som kan tänkas vilja se den. Det rum, den sfär som jag skapat, som skapats runt mig, för folk att älska mig, där det är tänkt att folk som beundrar mig ska beundra mig, har jag fyllt själv med kärlek till mig själv. Den är fylld till bristningsgränsen. Finns ingenting kvar att fylla. Varför kräver jag folks kärlek? Det är klart att ingen älskar mig, då kärleken handlar om att få folk som ligger ner, på fötter igen. Kärleken är ett redskap att hjälpa folk med! Men jag är redan på fötter; jag inte bara står upp, men jag hoppar dessutom, springer och dansar. Jag inte bara springer, men jag springer snabbast i hela världen. Jag dansar vackrast. Jag hoppar högst. Nej, så klart; jag behöver ingen hjälp! Jag är som tiggaren i dyra kläder, som emedan han sträcker ut sin tiggande hand, skriker till dom som går förbi, “jag är rikare än er, jag är rikast i stan!”. På det har jag mage nog at svära åt folket som inte skänker mig någonting, förfölja dom, spotta på dom, skrämma vettet ur dom. Se så, hur mitt kärlekstiggande är ett hån, inte bara mot alla människor och inte bara mot tiggandet, men även mot kärleken, för jag behöver den inte.


18 april

Att pennan är ett redskap jag använder i syfte att göra mig av med den, till att vandra tomhänt. Jag greppar den därför att jag vill släppa den, och förmå mig själv att inte åter sträcka mig efter den. Jag vill inte släppa den, inte här, och inte nu; jag har ingenting att släppa den emot. Den kan inte falla. Handen ligger i höjd med marken. Att med pennan få handen att resa sig till en höjd hög nog att jag, då jag släpper pennan, den ska nå en sådan fart att den krossas och förintas mot marken. För att med pennan få handen att höja sig högt över marken, skapa ett monster och intala handen att pennan är ett vapen jag har greppat för att döda detta monster. Jag måste skapa ett monster stort nog för handen att höja sig högt nog, att när pennan väl faller ur dess grepp; den når sådan fart att den krossas och förintas mot marken. Att jag vandrar upp för det högsta berget, högt nog att hoppa ifrån till att dödas mot avgrunden, och att jag klär på mig kläder för att skydda mig från och tränga undan kylan som råder på toppen, så att jag väl där ska befinna mig i sådan sinnesnärvaro att jag ska förmå att klä av mg naken, till att falla naken, vilket är mitt mål. Pennan är mina kläder. Orden jag skriver är mina steg. Livet är berget. Kylan är omvärlden. Eller, och detta kan jag inte utesluta; jag är berget, jag är kylan, och jag vill falla därför, bort från allt! Bort från vem jag är! Hursomhelst, jag vill klä av mig naken för att på så sätt håna kylan, säga till den; “jag fryser, det är sant, men du kunde inte besegra mig! För fallet kommer att bli min död och se så, jag faller självmant!”.


19 april

Att svara den som frågar mig varför jag skriver när det ter sig så påtagligt uppenbart att skrivandet dödar mig, “det är därför jag skriver!”.


20 april

I två timmar suttit med pennan i min hand, försökt att hitta någonting att skriva om. Den här anteckningen skildrar dessa två timmar, och på samma gång; den symboliserar mitt hela liv. Att allt jag lärt mig, allt jag gjort, ledde mig hit; resulterade i dom här två timmarna, det kan jag inte förneka, förtränga, förbise. Nej, och för att ta mig förbi och ut ur den nedstämdhet som fyller mig då jag inser att det så måste vara, åter greppa pennan till att skriva mig därifrån. Skriva något vackrare än jag någonsin skrivit förut! Så byggs det på.


21 april

Om kroppen vore en maskin, jag nu ställt in den från automatiskt till manuellt läge. Jag rör mig som om jag rör en docka hängande i trådar. Hela tiden måste jag tala om för musklerna, “gör så, gör si”. Som om jag drog i spakar. Ingenting går längre av sig själv. Jag är ett vrak. Att hejda musklerna, få dom att inte rusa bort, inte skena iväg; påminna dom att ta det lugnt, att tagga ner. Om jag inte gör så, liksom en skrivmaskin där alla tangenter tryckts in samtidigt och fastnat mot bläckremsan, till att inte kunna ta sig därifrån, och sätta skrivmaskinen funktion. I allt det här, risk för hjärtattack.


22 april

Fullständig tilltro till dagboksskrivandet. Jag skriver om allt, och allt jag skriver om handlar om mitt liv. Så här lever jag, och jag hymlar inte. Jag skriver om mitt liv, precis som det är.


23 april

För att sänka pulsen, andas djupa andetag, skriva långsamt.


24 april

Det hände om morgonen att jag reste mig upp och hade som mål med dagen att riva världen i bitar, men att jag på kvällen lade mig ner, tom på tankar, som om världen hade rivit mig i bitar. När jag nästföljande morgon vaknade upp lät jag betrakta mig själv som världen, och världen som mig. Endast så kunde jag fortsätta leva, liksom jag intalade mig själv att där fanns någonting kvar att leva för.


25 april

“Att utnyttja den konstnärliga friheten för väl, ett steg för långt“, skrev jag för några dagar sedan i min dagbok. När jag idag läste igenom anteckningen lät jag riva ut sidan och skrynkla ihop den, därför att jag inte ansåg att den betydde någonting. Jag satte mig lutad tillbaka i stolen, men kunde inte dra blicken bort från det skrynklade pappret. Så skrev jag ner samma anteckning en gång till, därför att den, med all sin ursprungliga betydelselöshet, hade fått en betydelse. Att jag föraktade den till sådan grad att jag lät riva ut den ur min dagbok och dessutom skrynkla ihop pappret sade någonting om vem jag var. Nog måste den haft betydelse. Nog ligger där en skönhet i att se hur ful man är, för aldrig framstår blicken, förmågan att se, i lika vacker dager som då.


26 april

Att hindra mitt skrivande från känslorna, liksom jag ror in min skuta till lugn vik, undan stormigt hav och förtäljer den där, till att åter börja ro då stormen mojnat för havet att kunna ro på.


27 april

Mordet på mig själv, dagboken så som skildringen av ett brott. Porträtterar jag mördaren eller den mördade?


28 april

Mitt mumlande, min oförmåga att tala tydligt, har ingen direkt fysisk orsak. Det vill säga, det beror inte på att min tunga inte är lång nog, eller att för mycket saliv samlas i munnen. Istället, psykiska grunder; att jag har för många ord i munnen, till bristningsgränsen fylld, med orden sammanfogade i varandra, så att när jag vill dra ett ut, flera andra följer med och vad jag säger ackompanjeras av ett dovt myllrande av det jag inte säger; mina tankars ekon.


29 april

Överhängande känsla då jag idag, återigen, drabbades av muskelryckningar och krämpor; jag lever ett ovärdigt liv.


30 april

Det lugn som infinner sig i mitt bröst då jag hör regndroppar smattra mot taket.


1 maj

“Du är så avig”, fick jag ofta höra vuxna säga till mig som barn, “du är så avig och så disträ”.


2 maj

Det enda sättet på vilket jag finner livet underhållande, då jag slåss mot det. Och hur jag endast står ut med det genom att vrida och vända och skapa metaforer, i konstnärliga syften och med poetiska ambitioner, för hur jag inte står ut med det, egentligen. Till exempel idag, när O. berättade att hon hade fördrivit hela dagen med att pussla, jag inte vill lyssnar mer. “När en författare skildrar ett fruktansvärt brott har den en skyldighet at skildra gärningsmannens fruktansvärda natur”, sade Norman Mailer. Jag ansåg O. skyldig mig en förklaring och en motivering på varför hon pusslade, så att jag skulle slippa förfasas över det faktum att det kunde ha varit jag som satt där och pusslade.


3 maj

Fruktan. Vemod.


4 maj

Ständigt återkommande minnesbild; hur jag som barn, på släktkalas, för blyg för att titta någon i ögonen, ens höja blicken över bordskanten och hur, varje gång jag blev tilltalad och ämnade att svara, min röst hakade upp sig, tungan vek sig, läpparna fladdrade. Min mors krav på att jag skulle delta i samtalen, som hon uttryckte genom att sparka på mitt ben under bordet. Därtill det rakt igenom omöjliga i att delta i ett samtal där faster M. berättade för farmors syster M. om sin bältros. Hur min mor sparkade mig på benen igen, och hur jag till slut kände mig så manad att göra något, som om jag befann mig i ett brinnande hus och hoppade ut från hög höjd genom ett fönster, utan att egentligen våga det, att jag till slut klingade mina bestick förskräckt mot glaset, bad om allas uppmärksamhet, och berättade en vits, som på grund av min osäkerhet och stundens allvar endast blev en genant påminnelse och bekräftelse för hela den samlade släkten hur outhärdligt tråkig och humorlös jag var. Ingen skrattade, faster M. fortsatte att berätta om sin bältros.


5 maj

När jag skriver, hur jag rör min hand som om jag knäböjer framför kejsaren, i en gest som förkunnar att jag förstår vidden, det groteska i dom handlingar jag begått, brotten jag gjort mig skyldiga till, att jag är beredd att sona mina brott, men att jag genom min att förstå och genom att vara beredd och genom att lova kejsaren att aldrig igen begå samma misstag, borde förtjäna sonas från döden.


6 maj

Det som göms i snö dyker upp i tö, så gäller även konstnärer. Att inte falna bort med tiden, att stå emot; det är vad allting handlar om.


7 maj

Dom senaste dagarna, mina muskelryckningar har minskat. Den behandling jag satte upp för mig själv, att hejda mig mellan raderna, lägga ner pennan och sluta ögonen för att föreställa att jag är en örn glidande över ett stilla hav, - verkar ha gett resultat.


8 maj

På förhand dömd till att leva ensam och bortglömd. På förhand dömd till att i efterhand upptäckas åter av människor som kommer att döma sig själva, såsom tillhörande det mänskliga släktet, till döden; därför att dom inte kan stå ut med att leva med sig själva, vetande med sig att dom genom sina liv och genom att vara människor, varit delaktiga i att döma en man som inte förtjänade att bli dömd, och att denna dom nu inte kan brytas upp, det är för sent; brottet går inte att återgällas. Förbryllade tar dom sina liv, och kallar det för hämnd! En hämnd på sina förfäder; och en hämnd, som varande ättlingar till sina förfäder, på sig själva!




Prosa (Novell) av Carlos Clandestino
Läst 889 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2008-08-08 00:56



Bookmark and Share


  Inkarasilas
Makes me Dizzy, och det är nice, du vet STOR på ett sätt som ska uppmärksammas, fan inte gömmas här under tonvis av skräp, go fetch en sån förläggare och skicka mig boken, jag är fattig. Jävla jävla intressant läsning.
2008-08-20
  > Nästa text
< Föregående

Carlos Clandestino
Carlos Clandestino