Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Julio Ramon Ribeyro Horacio Quiroga Gaston Suarez


Ett år i Ivan D:s liv, del 47 (anteckningar från sommaren 2008)

9 maj

På senare tid, den fysiska omöjligheten att hålla mig kvar i samtal. Att kämpa för att inte försvinna genom marken och glida därifrån, att hålla mig fast; med tungan i ämnet, som en trädkvist på brantens stup, för att inte falla ner och dö; för att inte göra något uppseendeväckande, obscent, obskyrt, uppseendeväckande, säger jag till mina knutna nävar i fickan; "håll er kvar där ni är, spela inte hjältar nu!". Med fötterna pekande åt samma håll och huvudet på lut, de oroade blickarna som inte talar om försoning eller medlidande, men skriker i mitt öra; "om jag hade varit dig så hade jag varit orolig över mig själv!". Så ser jag i alla de blickar folket kastar mot mig, mig själv tyna bort, långsamt glida över det stup jag uppbådat mina sista krafter för att undvika.


10 maj

Jag är skuggan av mig själv. När folk försöker få bukt på mig så intar jag en helt neutral position och liksom jag finner ett nöje i att se två främlingar göra upp. Jag är främmande mig själv, liksom alla främlingar jag stöter på är främlingar mig. Jag har ingen kontroll över mig själv, kan inte styra mina steg, men är mig själv ändå helt och hållet beroende.


11 maj

Vem jag är som författare kan jag tänka på när jag ser på mig själv som konstnär och hur jag som konstnär hade målat endast blickar, tomma blickar, inte tomma i brist på någonting att fyllas med, men liksom fyllda av tomheten; som om dom har trasslat sig igenom allt värt att tittas på, och som om dom har förbrukat det och stirrat igenom det, till att tråckla sig vidare ut i den tomhet av ingenting och av allting som omgärdar det mänskliga medvetandet. Det enda kvar att titta på, resterna, de förbrukade resterna av allting värt att titta på, så som ett ingenting. Ett oändligt mörker.


12 maj

Det hände att hon inte förstod mig. Det hände att hon frågade mig någonting som jag inte svarade på. Det hände en gång att jag fastnade med blicken på en pirog som låg på ett fat på bordet, och identifierade mig med den; så till den grad att jag efter ett tag inte kunde urskilja om jag var den eller inte. Det var en pirog som låg ensam kvar, sist; och om vilken det kämpades i det tysta mellan middagsgästerna om vem som hade mage nog att ta på sig äran att äta upp den. Det hände att hon under tiden som allt detta utspelade sig i mina tankars dunkel, frågade mig någonting, en vanlig fråga; som jag naturligtvis inte kunde svara på därför att mina tankar var upptagna med att bearbeta och urskilja om jag var en pirog på ett fat eller inte. Det hände efter ett tag, då jag inte svarat på hennes fråga annat än med tomma blickar och djupa andetag, att hon undrade varför jag inte svarade hennes frågor och jag svarade henne inte heller då. Vad skulle jag svara henne? Jag hade inget svar! Jag ville inte visa vem jag var. Vem var jag? Ingen! Jag var mina tankars dunkel som inte kunde avgöra huruvida de tillhörde en pirog på ett fat eller en pojke, en vuxen man, som trodde sig vara den pirog. Jag ville skrika till henne så att hon förstod, att bredvid henne, eller mittemot, där finns en person som inte kan avgöra om han är en pirog eller inte. Jag ville få henne att tycka synd om mig, istället för att ständigt förfasas och bli besviken över att inte få svar på sina frågor.


13 maj

Idag, hur hon blev sur för att jag trodde hon var sur.


14 maj

Styrkan är min existens, som ett träd på bergets topp; väl vid liv är jag svag. Att skriva om denna styrka på ett trovärdigt sätt, liksom ifall det hade varit så, jag borde ha varit för svag för att ens fatta pennan. Att därför skriva i smyg, och porträttera mig själv som en man svag nog att inte veta huruvida han är vid liv eller inte. Att måla detta porträtt så svagt att konturerna knappt går att urskilja, solblekta nog, urvattnade nog, att personen som betraktar porträttet inte heller vet om den porträtterade personen, ens konstnären, är vid liv eller inte, alls har varit vid liv någonsin; och eftersom det är ett självporträtt, min svaghet och min ovisshet på så sätt bliva berättigad. Att ändå, med styrka tvingas måla bergets konturer, att jag befinner mig på en bergstopp, högt uppe, så att alla vet. Hur vagheten och svagheten i mitt liv är en förutsättning för styrkan i min existens.


15 maj

Helst av allt, och det hymlar jag inte med, skulle jag vilja skrika till dom, "vänta ni bara, men med pennan ska jag begå min hämnd! Jag ska hämnas er! Jag ska skriva om er! Jag ska döda er!". Men jag kan inte skrika så, det vet jag allt för väl. Idag till exempel, när hon blev irriterad över att jag inte engagerade mig tillräckligt mycket i hennes liv, svarade jag henne, "jag må kanske inte vara en bra pojkvän, kanske är jag den sämsta av dom alla, men tro mig, jag försöker i alla fall!". Och när hon fnyste ett läte till svar, jag ville skrika till henne att om hon beter sig så mot mig så ska jag skriva om henne, att jag kan skriva som ingen annan kan skriva och att hon därför borde passa sig. Jag skrek ingenting alls. Jag förblev tyst. Jag visste med mig att om jag skriker så, ingenting kommer att finnas kvar. Jag tänkte på bibelanekdoten där någon ber Jesus, att för att bevisa sin helighet, utföra ett under; kasta sig från bergets stup. Jesus svarade, "den kraften får inte missbrukas". På samma sätt känner jag, i detta nu, fast tvärtom; jag kastar mig ut från bergens stup, jag radar bland anteckningarna och mellan raderna upp underverk som världen aldrig tidigare har sett maken till, men jag kan inte, på något sätt alls, säga att jag är helig, att jag är gudomlig, att jag är Messias. Hade jag sagt så hade underverken inte längre framstått som underverk, därför att det verkligt underliga är hur en alltigenom svag varelse som jag ens kan lyfta pennan. Att därför alls säga att jag är Messias, kommer att få människor att förstå att jag inte alls är svag därför att säga att man är Messias kräver en styrka långt större än att fatta en penna. Att tiga, däri ligger min gudomlighet. För jag är en tyst gud.


16 maj

Dom behandlar mig som skit. Dom virar mig runt sina lillfingrar. Dom leker med mig. Dom styr och ställer och bestämmer vart jag ska vara, hur jag ska vara, vad jag ska säga, allt! Jag är ingenting men en möbel i deras hem. Jag har ingenting att säga. Dom tror inte att jag kan prata. Dom tror inte att jag har en egen vilja. I tystnaden står jag och ruvar min hämnd, och säger till mig själv, "ni kuvar aldrig mig! Så fort ni släpper mig utom blickfång, kommer jag att rusa bort härifrån. Jag kommer att svika er! Jag kommer att hoppa över floden, till andra sidan, klättra upp på en kulle, skriva om vad jag ser; utplåna staden! Jag suger på insidan av mina kinder, jag biter, jag slickar mig över läpparna! Tids nog, ska jag visa er, bekänna, att jag visst en vilja har och att det var just min vilja att inte visa, avslöja, den för er!”. Dom talar om för mig vad jag ska göra, jag gör det, tyst, tyst; för jag har läget under kontroll, min stolthet ligger och vilar. Dom är för lite värda för att jag ska anse det vara mödan värd att visa vem jag egentligen är. Men snart, snart, släpps den fri, stoltheten, i en bok, i en dagbok som den här. Må ni läsa det här och må ni spy era egna syndafloder att drunkna i!


17 maj

Det här är en kärleksförklaring. Porträttet av en ensam pojkes upptäckt och förälskelse med alla ensamma poeter innan honom. Det här är det gurglandet ljudet av någon som dricker sina första käftar vatten efter en evighetslång vandring genom öknen. Det här är ljudet av en orgasm.


18 maj

Jag skriver, ser ni inte att jag skriver? Bland molnen, stöt undan dom och titta ner! Jag har väntat länge på det här. Med mina ord fylla era grådaskiga lik, era tomma ögonskålar, era dammiga frisyrer, era stelnade händer, era tomma blodådror, med liv. Jag ska få er att leva igen. I mina texter, genom min penna. Ensam? Jag är inte ensam. Jag skriver hela nätterna och så kommer det någon och knackar på, en granne eller en släkting eller någon jag i berusningen hade bjudit in och dom tittar på mig och dom säger till mig, "ensam? Alltid ensam! Varför är du så ensam?". Och jag svarar dom, "bittra lakejer av samhällets bödlar och dinosaurier, jag nöjer mig inte med er karga vänskap! Den får mig att känna mig ensam! Jag skriver för att när jag skriver är jag inte ensam, aldrig ensam! Då befinner jag mig i landet där alla döda poeter återuppstått efter sina bortgångar! Jag är där på besök och dom hälsar mig välkomna. Jag är där för att se mig om, därför att jag vet att en dag kommer jag att komma dit och bosätta mig där. Ensam, åt helvete med ensamheten!".


19 maj

Jag skriver kanske lögner men pennan synar igenom dom så totalt att väl nedskrivna dom framstår som bekännelser. Den kraften hysa pennan, att vad jag i min vildaste fantasi har att ljuga om, bereda ut min vildaste fantasi för mina lögner att förvandlas bekännelser som, trots sina olikheter och kontrasterande essenser, spirar ner i en och samma bekännelse; ja, jag leva i fantasin - i fantasin där leva jag!


20 maj

En metafor över min situation; om ett ufo uppenbarar sig på himmelen, vad ska tidningarna sedan skriva om? Ekonominyheter? Vädret? Så är det för mig, jag har sett mig själv bland stjärnorna, vad ska jag nu skriva om? Ekonominyheter? Vädret? Nej, så klart om stjärnorna! Om mig själv!


21 maj

Jag är ensam, men jag har pennan. Jag överlever. I huvudet flockar sig tankarna jag inte skrivit ner. I natt ska jag sortera dom. Inatt ska jag titta på stjärnorna. Inatt ska jag dricka mitt huvud fullt på vin och jag ska förlösa tankarna, genom att vittra dom sönder, fräta, spädas ut och falla ur mitt huvud som galla sprutande ur min käft. Inatt ska jag bli fri.


22 maj

Att få tömma allt som ligger innanför. Att hinna ikapp. Att få det att matcha med det som ligger utanför.


23 maj

Alla torg och byggnader visar bara frånvaron av dig.


24 maj

Någon som säger någonting, får ett mothugg som svar, faller in i tankar, dricker ur sin öl intensivt, ställer ner ölen på bordet, tittar upp som for att säga någonting, men förbliver tyst.


25 maj

Helsingfors, ett gammalt hus, intakt från tiden då det beboddes, men inte längre bebott. Döden alltjämnt närvarande, som om spökena härstammar därifrån. Om man så drar handen längs trottoarkanterna, kan man känna dammen som samlats där.


26 maj

Behållningen för publiken ligger i att vi inte vet vad vi gör där eller varför vi är där. Vi irrar runt. På håll sitter dom och skrattar.


27 maj

Jag ska göra mig liten nog, och sedan explodera. Jag ska skriva om att inte kunna skriva, men fortsätta skriva ändå och genom att göra sa, explodera och stänka ner allt som lever med en liten bit av mig, några ord, en enda rad; idag skrev jag i alla fall någonting.


28 maj

Likt en örn, majestätiskt glider jag över haven. Jag betraktar, med väldiga vingslag danande från ett hörn av universum till ett annat, världen som breder ut sig under mig.


29 maj

Jag skriver for att kunna återuppleva, för att bevara dagarna, varenda dag. Med pennan, jag färgsätter det gråskaliga, får stenar att leva, det smaklösa att smaka. Rädd, det är jag inte, för att åldras! Varför skulle jag vara rädd för sånt? Det är inte tiden som försvinner bort från mig, men jag som försvinner bort från den. Tiden finns kvar i mina anteckningar, i anteckningar som den här. Hur jag packar tiden, sparar och bär den med mig, genom att i varje sekund skriva om hur jag mår.


30 maj

Jag skriver for att bota rastlösheten, trisstesen, vardagen, verkligheten. Jag skriver för att med pennan röja en väg bort från vem jag är, ploga den, till att en dag börja gå. Jag skriver liksom boxaren boxas, inte for att han hatar boxningen men för att han hatar att hata, och boxningen fördriver detta hat ut ur honom, kanaliserar det, vrider om och försvinner bort.


31 maj

Jag säger någonting, dom säger emot. Jag säger någonting annat, dom säger emot igen. Jag blir trott, reser mig upp och säger att det ar dags for mig att gå, dom undrar varför jag ska gå. Jag går anda, utan att avlägga en motivering med mitt beslut att göra så.


1 juni

Inte en fånge som letar efter sätt att rymma ur sin cell, men en fri man som försöker rymma till en plats, i fjärran, trångbodd nog och isolerad från allt det andra, att kalla för sin cell. Att leva i fångenskap, med en penna och ett skrivbord, utan möjlighet att ta sig därifrån och utan utsikter om att bli benådad. Endast så skulle jag finna den ro som mitt skrivande behöver, den kraft som det krävs för att dra ner tankarna från deras fästen. Men att frivilligt sitta där, att det var mitt vial att göra så, det hade försett mig med ständig, livslång, oro om att ha begått fel val.


2 juni

Idag, fann en innerlig list att skriva en anteckning innehållande ordet "ålade" eller "ålagt", utan att för den delen det skulle verka konstlat, tillgjort. Nog misslyckades jag.


3 juni

Jag slutade på jobbet idag. Efter att ha rensat avlopp, burit skit, tömt papperskorgar i två månader, vad allt som sades i avskedet, "adjö" och ett handslag.


4 juni

J. sa att han ska skriva om vem han är, att han är en författare. J. sade att han just insett att han är en författare och att han därför skulle skriva om vem han är. J. sa att han skulle skriva om allt han tänker på, om precis vem han är; att han skulle blotta sig själv, och springa runt naken bland dagböckernas blad! Jag sade till J., om du blottar dig så blir du en blottare, och måste i så fall skriva om en blottare! Men du är egentligen ingen blottare, utan blottar dig för att ha någonting att skriva om. Ser du, hur du kommer att skriva om dig själv som författare; och att ingen därför kommer att läsa dig, någonsin.


5 juni

Tåg passerar förbi dom nedfällda bommarna, det är så jag tänker mig. Jag sitter på ett tåg och passerar förbi människor som är på ett visst sätt, därför att i min närvaro dom förvandlas så, till nedfällda bommar.


6 juni

Vi skulle förändra världen med allt det där. Det var vad vi drömde om. Vi drömde inte om stjärnorna, utan ersatte stjärnhimmeln med våra drömmar. Vi tände upp himmelen med våra drömmar, så att vi inte längre skulle behöva stjärnhimmeln för att drömma.


7 juni

Då slog det mig att jag inte hade någonting mer att berätta. I min dagbok lös orden med sin närvaro, och dom som jag väl skrev dit, verkade själva oförstående med vad dom gjorde där. Jag drabbades av det som alla författare drabbats av förut, dom som manat sig på orden, dom som jagat orden, dom som sträckt sig, otåligt hungrat efter att skriva om allt, efter att skriva allt; vad dom ville skriva om var sig själva, men till slut, och på grund av åtrån att skriva om sig själva som allt, hade dom ingenting kvar att skriva om. Där fanns bara åtrån, lika grå och torr och ytlig och intetsägande som ingenting av det dom åtrått. Jag satte mig tillrätta på min stol. Jag drack upp det sista vinet. Jag lade armarna över knäna, och jag sade till mig själv, "det här är mitt liv, och jag tänker skriva om det. Jag tänker skriva om att dricka vin, just här; inte för att det har en mening, men därför att det är mitt liv jag skriver om, min plikt är att skriva om mitt liv, i varje sekund och varje ögonblick, precis som det är; och om det så bara är ett meningslöst liv jag skriver om, nog måste det finnas en mening trots allt att skriva om det". Och jag ställde mig upp och ropade till dom enda andra gästerna som satt vid baren, "det här är allt jag har att erbjuda, det här är allt jag är; kom hit, ta en del av mig!". Och jag tittade på dom när dom tittade på mig, och i deras blickar tornade sagor rika som ett helt paradis fram och jag sprang därifrån och jag satte mig vid mitt skrivbord och jag skrev hela natten igenom.


8 juni

Nej, jag är ingen författare. När andra presenterar sig som författare, får jag lust att spy. När dom säger om oss, "vi författare", då vill jag slå dom sönder och samman. Jag skriver därför att jag letar efter någonting att kalla mig, ett ord som definierar vem jag är. Jag skriver därför att jag inte ännu har hittat detta ord. Jag skriver för att jag inte passar in någonstans. Jag skriver inte för att passa in någonstans, men för att bygga mig ett bo, med händerna, pennan, orden; gräva en grop att kalla för hem. Jag är snarare en grottmänniska. Jag har mig själv, det allt jag har. Jag är en skulptör som ingenting annat har att skulptera med annat än sin egen kropp. Jag är en skulptör gjord av lera. Jag kan bara skriva om vem jag är, och om mitt liv. Men, liksom skulptören som endast har sin kropp i lera att tillgå, drivs jag av självförakt; därför att det konstnärliga inte ligger i att jag vill skriva om mitt liv, det är inte mina litterära ambitioner; utan att med litteraturen förändra mitt liv till något bättre. Skulptören måste hata sin kropp för att drivas av viljan att göra om den. Jag skriver därför att jag hatar mitt liv.


9 juni

Jag skriver inte för att det är vackert, jag skriver av blodtörst! Jag skriver för att hämnas pennan, som lider av att vara i min hand! Jag skriver för att få orden att blöda! Jag lever av deras blod! Jag sliter litteraturen i stora stycken, jag ställer mig med benen brett isär, jag skriker till dom döda poeterna; "hur blev det så här?".


10 juni

Som en silhuett, en skugga, en skepnad, springer jag över filmduken. I bakgrunden flimrar mitt liv förbi. Ni ser, nog ser ni; det där är mitt liv! Ni ser mitt liv, men det är mig ni fäster blickarna på. Nej, jag skriver inte för att det är vackert! Jag löper inga vackra steg; jag ramlar fram! Jag vältrar mig i skiten, jag famlar i mörkret, faller ner på knä, och tar mig upp igen! Jag jagar inga röda rosor! Jag jagar inget paradis! Tiden som flytt, jag jagar den inte! Jag bryr mig inte om den! Jag flyr från dom som jagar mig, jag flyr från framtiden! Dom sitter i sina gathörn, dom är strandade där! Uppfläkta på land! Det var deras liv som bar dom dit. Det var dom stormiga haven som sänkte deras skepp, som rev deras världar itu! Nu sitter dom på trottoarkanter, dom har suttit så länge nog. Dom har tröttnat på att sitta ner, så dom har ställt sig upp! Det är deras sätt att stå på, som förkunnar för folket som går förbi; dom är trötta på att vara trötta! Dom slänger inte längre några blickar över axlarna, dom räds ingenting! Dom har ingenting att vara rädda för, dom har ingenting att förlora! Och när folk kommer för nära, skriker dom; "vad ska ni hit och göra?". Dom tittar inte längre folk i ögonen, dom stirrar igenom allt som rör sig! Dom böjer sina huvuden mot marken, till att betrakta månskenets skuggor! Stjärnornas! Neonskyltarnas! Sen beger dom sig ut i natten och vandaliserar stan! Vem kan klandra dom? Ingen! Just ingen! Dom letar efter vrakdelar, trasiga nog att bygga ett hem utav!


11 juni

För att rädda litteraturen, eller för att rädda mitt författarskap? Så sade Borges det, att författare på senare tid inte hade en passion för litteraturen, utan endast brydde sig om sina egna författarskap.


12 juni

Jag drivs av blodtörst. Jag ska vränga orden ut och in, äta inälvor och spotta ut igen. Det är sättet, det enda sättet, vilket jag kan få i stånd i självporträtt av mig själv, så som tuggade inälvor pusslade ihop.


13 juni

Nej, jag var inte gjord för det här. Dom sena kvällarna, folk som dör; jag var inte gjord för att dö. Varför fångades jag i en dödlig kropp?


14 juni

Jag saknar ingenting. Jag är en nostalgiker som istället för att sakna omvandlar saknaden till drömmar om framtiden, och nutiden till en jakt efter det förgångna, en flykt undan allt det andra.


15 juni

När hon frågade mig om jag saknade någonting, svarade jag henne, "jag saknar ingenting".


16 juni

Min styrka ligger i att vara mig själv och i att skriva om det. Det motsägelsefulla att någon skulle säga, om Kafka hade varit som Steinbeck så hade det varit perfekt. Litteraturen är inte perfekt. Kafka är ett geni därför att han skildrar, inte perfektionen i litteraturen, men förkroppsligade, symboliserar; det otillräckliga och på ett perfekt sätt skildrar det icke perfekta.


17 juni

När litteraturen går vidare, som fotografin; storheten hos en fotograf ligger i att ta kort på saker som ingen annan hade tagit kort på, storheten hos en författare är inte längre att skriva en bok, men att skriva om sig själv; på ett sådant sätt som ingen skrivit förut, det vill säga; leva som ingen annan har levat förut.


18 juni

Paradis, det bästa sättet att leva är att inte ta livet på så stort allvar. Att vilja leva varje dag till max, är att bli förlamad av möjligheterna; förblindad av ansvaret att göra så; att istället uthärda, är att vid gammal ålder kunna titta tillbaka på livet som om man levat det fullt ut.


19 juni

Hej, jag inviger för er en mötesplats för människor som inte gillar att möta andra människor.


20 juni

Jag kan bara underhålla er genom att veckla ut mig själv, ett lager till, vackla, gråta mig till sömns, en droppe till, sökande vrida ut en sista droppe blod, svett, saliv, ur min redan plågade själ, ett ord, eller en fläck på ett papper skildrande vem jag är, i jakten på att vara någon, att vara något, men vem är jag? Om inte denna jakt som snart tar slut, inte för att det inte längre finns någonting kvar att jaga, men för att jägaren funnit sitt mål, spegelbilden; spänt bågen, skjutit pilen, knutit näven, pennan vass; att det inte finns någon jägare kvar! Så fortsätter jag att veckla ut, vackla, gråta; inte för att jag i första hand är en självmördare, men för att jag är en underhållare. Jag föddes till att underhålla folk, det kan jag inte komma ifrån; jag födde till att underhålla folk, och det här är mitt sätt att underhålla på. Mitt liv som clown.


21 juni

Om jag skulle fråga till exempel M. eller O. vad dom tycker mig vara, så tror jag att dom skulle svara att jag är ett barn. Det är för hur jag ser på saker med öppna ögon, det är för hur min tunga alltid hungrar efter mer; en hund! Det är för min besatthet av saker, som förlamar mig i min vuxna mogenhet, så att för dom det ter sig helt uppenbart att om jag hade blivit strandsatt på en ö, jag hade dött efter några dagar därför att jag istället för att leta föda hade samlat snäckskal på stranden, klättrat upp i träd, kastat stenar. Så behandlar jag pennan, så skriver jag; och dom har sett mig skriva, min barnsliga lekfullhet gränsande till vuxen galenskap.


22 juni

Jag ser bara misslyckade människor, för dom knullar inte. Jag ser människor som inte knullar, men för vilka livets mening är att knulla, därför ser jag bara människor som när jag ser dom anser sig vara, åtminstone för ögonblicket, misslyckade, meningslösa, och när dom knullar, då tittar jag bort.


23 juni

Jag har ingenting att erbjuda er förutom mitt sätt att vara. Det enda som erbjuds mig är döden.


24 juni

Jag reser, inte i första hand för att se saker, men för att se mig själv i olika dager.


25 juni

Jag skriver inte för att det är vackert; jag skriver av blodtörst. Jag skriver för att döda orden. Jag skriver för att döda. Jag skriver för att hämnas, ett hämndbegär bultande i min kropp; att ha blivit född, detta ska jag hämnas! Det är min rätt, min plikt att skriva mig själv till döds, huvudet buret högt, jag ska kyssa bödlarnas gevärskolvar, skildra helvetets horisont, just så, ord skrivna av stolthet!


26 juni

Ingenting. jag vandrar runt i ett vakuum.


27 juni

K.'s relation till existentialismen, som någon som handlar kläder utan att tänka på om dom passar honom; som köper dom finaste kläderna han kan hitta, men som framför spegeln svär över hur ful han är!


28 juni

Men jag ska inte ge upp, inte här och inte nu; aldrig någonsin! Jag vet att vad som krävs för att bli en av dom stora, är uthållighet mer än någonting annat. Man måste kämpa för sitt levebröd, lida för varje ord. Jag vet att så många geniala författare dukat under innan mig, vid sidan om mig, på platsen där jag nu står; dom visste allt, men orkade inte kämpa. Jag vet att jag inte vet allt, knappt vet någonting; men att kämpa, som kämpe är jag genial, den störste av dom alla. Jag har tagit mig hit, nu kan inget stoppa mig. Jag är vid startlinjen, jag har bestigit berg för att ta mig hit. Vid sidan om mig, folk som är födda här! Folk som föddes med ord framför ögonen! Jag har genomlidit ett liv som puppa. Jag föddes inte här! Men nu, väl här; kan ingenting stoppa mig. Nu finns inget förflutet kvar. Det är bortglömt. Ingen bryr sig om vad jag gjorde i mitt förra liv. Ingen bryr sig om ifall jag var född här, eller bestigit berg för att komma hit. Jag har simmat över dom sju haven, men ingen bryr sig om det. Det är utsuddat. Jag behöver inte skämmas för att stå här, bredvid dom; litteraturens vattenbärare. När startskottet går ska jag springa förbi dom, varva dom; jag ska fortsätta springa när andra sätter sig ner på knä och hämtar andan. Jag ska springa för dom som dör i dikeskanten. Jag ska springa för allt och alla. Jag ska springa för hela universum, för alla världsproblem, domedagsprofetior och profeter. Jag ska springa sönder dom. Jag ska få dom att jaga mig, tills dom inte orkar mer, men redan för trötta för att ens stappla ett endaste steg mer, så ska dom falla i dikeskanterna en efter en och emedan dom kippar efter andan, säga sina sista ord; "du är den största sprintern av oss alla!".


29 juni

När jag ser fotografier av mig själv i olika sammanhang, bilden träder fram av en uttråkad yngling; blicken stirrande mållöst, rakt ut i intet. En yngling som tappat greppet, eller som aldrig fattat något grepp; som aldrig lärde sig leva och som gav upp för tidigt, då han ansåg att livet inte hade någonting att erbjuda honom. Jag ser en författare som inte lever fullt ut, som endast snuddar vid sin egna existens, som flackar mellan fantasin och verkligheten; och som hamnar någonstans mittemellan, i ett ingenmansland, med armarna lealöst hängande vid sidan om, läpparna torra, tungan torr, ögonen torra. Jag ser en yngling som försöker passa in någonstans, men inte letar längre, som har letat länge nog men ingenting hittat; som skickar blickar in i intet, i litteraturen och som skriker på tystnadens manér, "kom hit och rädda mig!". Som väntar på Godot, och i väntan, rastlöshet; uppgivenhet, slutat hoppas, men som sitter kvar ändå; och drömmer om Godot.


30 juni

Jag skriver inga långa rader längre. Handens rörelser segar av, trappas ner och bryts av. Jag orkar inte längre. På träden vid vägens kant, där jag förut ristade in hela berättelser ristar jag nu in endast ett streck, för att bevisa för andra att jag fortfarande lever, och för att inför mig själv, hålla fast vid det sista halmstrået, kvisten vid stupets avsats, att se mig som en författare; att kunna säga till mig själv, "jag är en författare".


1 juli

Att porträttera tankar eller att skildra tänkandet. Jag fotograferar, skriver av, mina tankar; för andra att betrakta mig som en tänkare. Jag bryr mig inte om huruvida mina tankar är, jag är en stensamlare som inte har något mål med mitt stensamlande annat än att se mig själv som en stensamlare. Jag är en gammal man som släpar stenar på min rygg, sådan är jag; mitt mål är att bli betraktad och ihågkommen som en lydig och god arbetare.


2 juli

Jag såg en reklam en gång, som bestod av en helt rödfärgad sida i en tidning, där man längst nere i ett hörn, i pyttesmå bokstäver, kunde läsa "Coca Cola". Så vill jag skriva min bok, en bok fylld med blanka ark, på vars sista sida jag skrivit, "Mitt namn är Ivan och så levde jag mitt liv".


3 juli

Så slutade hans hela liv, kronan på verket, det sista i raden av mästerverk, efter att i hela sitt liv gjort sig berömd för att behandla marmor som vax, slutade han med en suddig bild uthuggen i gråsten, med ambitionen att skildra lidande; att efter ha definierat det definierbara till fulländning, lyckades han tillslut definiera det odefinierbara; någonting ofullständigt.


4 juli

Hur Michelangelo, efter att ha skulpterat Moses, vända sig till honom, ansåg honom vara så verklig att han inte visste om det var den riktiga Moses som stod framför honom, eller inte; och skrek, "men tala då!". Ser ni, i min text; jag skulpterat min egna Moses, min Ivan; och hur jag fortsätter sitta här och spinna kläder till honom, med pennan skriva, liksom jag knuffade en bäbis som inte kan gå på baken och ömsint viskade i dess öra, "såja, ställ dig upp och börja gå!".


5 juli

Att få skriva, att bli fri. Det är i ett tillstånd av feber, delirium och allmän förvirring som jag sitter och skriver detta manifest, denna bikt, denna bekännelse! Likt i en amerikansk presidentvalskampanj sätter jag mig ner, under ed och säger, "ja, jag antar nomineringen!". Jag ska rädda litteraturen. Jag ska axla ett enormt ansvar. Jag! Det är den inre skönheten, och därför att jag kommit underfund med att för att skriva så behöver man inte kunna skriva! Nu vill jag sprida denna insikten, i en bok vars enda talang det fordrat att skriva den är viljan att skriva den, men vars unikhet inte går att ta miste på, min vilja; att skriva en bok vars enda berättigande är viljan att skriva den. Nej, en sådan bok har aldrig förut skrivits!


6 juli

Det här är inga dagböcker! Jag har aldrig levat.


7 juli

Ormskinn länsat, mina ord.


8 juli

Jag kan inte förstå mig själv. Jag ska inte längre försöka. Den tiden är förbi och den har bevisat för mig, allt för väl; att det bara är ett slöseri med tid. Jag ska lägga ner att försöka förstå! Jag ska leva som om jag inte förstod vem jag var, och genom att leva så; förstod att jag inte förstod. Den sista tuvan jord som finns kvar för mig att greppa, inom räckhåll; den ska jag sträcka mig efter, och greppa med hela min famn.




Prosa (Novell) av Carlos Clandestino
Läst 719 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2009-02-04 18:44



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Carlos Clandestino
Carlos Clandestino