Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
en kraftansträngning. mina sista krafter. ett dödsryck.


Ett år i Ivan D:s liv, del 43 (Det är jag igen. Det är Ivan. Jag är inte död.)

23 augusti

Hans livs stora sorg var att aldrig ha fått se en naken kvinna.


24 augusti

När man spränger ljudvallen, tystnaden breder ut sig. Denna tystnad söker jag. Att lämna ljudet bakom mig och träda in i en sfär där ingenting finns som har tagit, ännu, tystnadens oskuld.


25 augusti

I dagboken fann jag följande mening överstruken, "gråt inte över spilld mjölk".


26 augusti

Om jag ska hänga mig, ska jag hänga mig i detta usla, stinkande lands fana! Jag ska inte dö ensam. Jag kommer inte dö ensam. Jag kan inte dö ensam, för när jag dör, och om jag dör; jag drar mitt land med mig! Sverige vilar på mig! Jag bär det på mina bara axlar! Jag är Sverige!


27 augusti

Jag ska inte sjunga med i musiken. Jag ska inte dansa. Jag ska skrika. Jag ska riva stället.


28 augusti

Det tycks mig som att emedan D. har känslan för ord, T., det matematiska, J., det sentimentala, V., förståndet, det enda jag kan sägas ha som skiljer mig från dom, är viljan. Denna måste jag därför värna om, därför att det är det enda jag har. Viljan, det som skiljer mina vänner från kompisar åt. Viljan ska jag slitas isär av, dras i bitar, tusentals bitar - inte för att jag behagas av det, men för att behaga viljan. Jag är dess slav, och viljan att vara det; bekräftar min underkastelse vilken i sin tur gör mig förtjänt min roll som slav.


29 augusti

Jag har sett allt och skrivit om det, varenda gata har jag skrivit om; varenda gatsten och trottoarkant. Jag äger den här staden, för jag har skrivit om den. Ser ni, hur den tillhör mig? Den tillhör mig! Mina romaner, litteraturen; jag har förpassat den vidare till litteraturens värld, till fablernas och sagornas; så att om tusen år ingen kommer att veta om den verkligen existerade eller om den var något jag skapade i fantasin för att ha något att fästa mina drömmar vid; såsom en sagostad, en drömmarnas och mardrömmarnas stad; en plats som försvann, ett Atlantis! Nog är den, det var jag som grundade den. Om jag så vill, kan jag också sänka den, förstöra den; lägga ner pennan, sluta skriva.



30 augusti

Hans ansikte rynkades, tänderna ruttnade. Håret grånade. Men blicken förblev lika lysande klarblå som då han var ett barn och hela världen låg för hans fötter. Han var gammal nu, men inte slagen. Han var gammal och väderbiten, men han var inte slagen. Han hade sett allt, och ännu inte blundat. Han hade sett allt och blivit betagen av konsten att se; den skulle han aldrig svika. Han såg fortfarande på saker som om han aldrig hade sett dom förut. Han var besatt av att se. Hans ögonlock hängde ner, men blicken var lika klarblå som förut; den sken igenom. Han hade gjort världen till sitt skådespel och vad han såg, drog han med sig upp på scenen som rekvisita, för att väl där sätta sig ner och blunda. Vad han sett var sakerna som fått honom att blunda för att i mörkret och tystnaden skapa sig ett egen värld, ett eget universum, att beredas ut i sin oändlighet framför hans fötter. När han så slöt ögonen var det inte för att blunda, men för att stirra, lika intensivt, in i sina ögonlock; som om han plockat isär och packat ner hela universum för att plocka ihop och packa upp det där. Nog, han hade sett allt för att kunna se mer och hans blick förblev lika skinande klarblå som någonsin förut. Han blundade heller aldrig, han stirrade in i sina ögonlock och hans förblev lika lysande klarblå som då han var ett barn och hela världen låg för hans fötter.


1 september

Han sade mer om sakerna genom hur han sade det, än för vad han verkligen sade. När han till exempel berättade om sin morfarsfars gula skor, för att senare hejda sig, tänka till, och säga, "nej, röda var dom nog"; så framstod det uppenbart att vad han ville säga, och vad som kunde tänkas vara av intresse alls att förmedla inte var huruvida hans morfarsfars skor var röda eller gula, men hur väl och att han faktiskt mindes det. Han ville göra mig uppmärksam på det, han ville så gärna få mig att förstå hur väl han mindes och genom att berätta hur väl han mindes, få mig att förstå att tiden med hans morfarsfar hade varit en tid som låg honom varmt om hjärtat. Det värmde mig att han lät mig släppas in i hans värld, att han delade med sig; och jag var lycklig att få ta del av den och av att få vara där. Lika gärna som han vill få mig att förstå att tiden med hans morfarsfar hade varit en tid som låg honom varmt om hjärtat, lika öppet välkomnade han mig till det varma hjärtat; att slå mig ner där och värma mig. Hans berättelser var hans välkomstfraser och hans sätt att hälsa mig välkommen in till den innersta, varmaste sfären av hans hjärtat där tidigare bara han och hans morfarsfar hade fått plats.


2 september

Hur ensamt och grått och tråkigt det kändes att idag gå in och sätta mig på mitt rum igen, efter att ha träffat M. och lyssnat till honom när han under ett par timmars tid berättade om allt han hade sett, från lasthamnar i Tokyo till mattförsäljare i Suez. "Vad gör jag här?", skrek jag frustrerat för mig själv, "det enda jag gör är att dö!". Och så rullade jag pennan mellan mina fingrar, fäste blicken på det blanka pappret och höll kvar den där som om jag ämnade att stirra igenom det och förinta det med mina blickars eld, och så drog jag mina fingrar genom skägget och sade, liksom jag hade tagit emot en snilleblixt från ovan, "jag ska dansa med Afrikas lejon! Jag ska äta brödsmulor med Delhis tiggarbarn! Jag ska dricka maté med Bolivias indianer! Vad gör det mig att jag sitter här för några sekunder, snart kommer jag att resa mig upp för att påbörja färden! Då är den här tiden förträngd! Nog kan jag unna mig själv att sitta här och ta igen mig lite först!". Så fortgår det, att i stunderna då jag inte gör någonting, med denna dvala trycker ihop framtidens alla drömmar som varken förökas eller förminskas i antal, men endast är det framtiden som krymper för varje dag som förflyter förbi, liksom en påse fylld med luft som långsamt trycks ihop och blir hård, till att en dag explodera och vad som händer då, se det så; en karusell hysterisk snurrande, utom kontroll, öronbedövande gnisslande, skenande, som jag hoppar på i farten bara för att väl sittande på den, försöka plocka den isär; greppa allting samtidigt, brinna upp, springa åt alla håll samtidigt, gnola som en varg, kvittra som en fågel, dras isär av drömmar och gå sönder, till att bli liggande som vrakdelar på ett stormigt hav och som liggande där, långsamt sjunkande mot havets botten, tänka för mig själv, "nog levde jag trots allt"; och förbli belåten. För så är det, att på dödsbädden ska ingen kunna klandra mig för att jag inte levde, och jag lever för det; jag lever för att på dödsbädden kunna ligga med ett gott samvete, nöjd och tillfredsställd som om jag förtjänade att ligga där och dö. Att där tänka och känna och säga till mig själv, "nog kan jag unna mig en sista stunds vila innan jag dör, för jag har sprängt världen i bitar och levt genom att trasa livet isär!".


3 september

Idag, senare ikväll eller imorgon, påbörja en dikt, ett epos, som börjar i en hamn och sedan, liksom jag vore en säl, en sköldpadda eller ett simmande monster, skildra vad jag simmar förbi.


4 september

Isär i för många delar samtidigt. Resten av sommaren, pussla ihop mig själv; pussla! En bit kvar i Buenos Aires, en bit fastighetsskötare med verktyg och en hop hyresgäster skrikande över min axel. En bit dagboksförfattare som ängsligt försöker hålla dagarna isär. En bit Tokyo; staden jag aldrig besökt, men från vars stjärnhimmel alla mina drömmar störtar huvudstupa. En bit New York. En bit Kina. En bit rastlöshet. En bit drömmar. En bit saknad av T. En bit av allt det där. En bit Göteborg, regnet, myllret och galenskapen av för många ungdomar på samma gång som med nätterna i sina händer irrar runt på gator och torg och försöker få statyer att explodera, gatstenar att skrika; som medvetet, desperat, ängsligt, söker förvandla drömmarna om New York till Göteborg därför att Göteborg är, mer än någonting annat, en samlingsplats för drömmarna om New York; det var ur dessa hamnar som våra förfäder lastade sina väskor på skepp och vinkade adjö till andra förfäder stående kvar på land. Vi är ättlingar av förfäderna som blev kvar på land och vi kan inte förlåta dom för att dom stod kvar, inte på något sätt, och därför håller vi på som vi gör; irrar, i kompensation, dricker tillräckligt mycket alkohol för att få Göta Älv att framstå som Hudson River och Slottsskogen att framstå som Central Park och Avenyn att framstå som Broadway och Järntorget att framstå Time Square och för att inte vakna upp och för att omhulda oss dimman som skymmer sikten och hindrar oss att se, allt för väl, att Göteborg är Göteborg och New York är någonting helt annat. Ett folk som om natten därför inte försöker vakna för att se, men falla in i ett sömndrucket tillstånd till att inte se att Göteborg är inte New York och inte uppfatta att drömmarna om Göteborg endast är drömmar. Att gång på gång, om vartannat, natt efter natt, förtränga att vi är ättlingar till förfäderna som aldrig packade sina väskor utan blev kvar i detta, det döende folkslagets sista utpost; feghetens stinkande råtthål! När jag så plockat ihop allt till ett enda pussel, vad kommer det att föreställa; om inte ett regnigt väder, dom tysta, kvidande kullerstenarna; slagsmålen på Järntorget, dom mörka alléerna och backen upp från Haga till Linné, händerna i fickan; eller ett enda samtal med en enda före detta klasskompis; "vilken fin mustasch du har fått."; "tack, du med.". Sen ingenting mer, ett tyst adjö; ingenting, bara tystnaden. Ett skri, ett tystnadens skri skriande, "vi kommer aldrig att ses igen". Tacka gudarna för det. Tacka satan med!


5 september

En kista letande efter sin grav. En grav letande efter sin kista. Under dagen, försöka utröna och komma fram till vilket av dessa båda påståenden som passar bäst in på hur jag känner mig.


6 september

Det sägs att när kineserna, efter att den sista kejsaren flytt "Den Förbjudna Staden", började inventera alla dom fantastiska konstföremål som samlats där under tidens gång, så var det första dom såg en simpel stol av trä och dom skrev ner den i sin inventarielista så att det skockades och skrattades bakom ryggen av folk som sa, att omgärdade av all världens fantastiska konst så började man med att inventera en stol av trä. Så sitter jag här, det är sant; och skildrar min egna stol av trä, för andra att komma hit och skildra den fantastiska värld som jag befinner mig i, men som jag, därför att jag är upptagen med att skildra stolen i trä, inte kan ta del utav.


7 september

Det var den stora natten, det stora slaget, allting så stort, dom stora känslorna; och jag såg dom falla inför mig, natten, ett skynke som drogs ner; stjärnhimmeln, borta! Jag hade försökt, men inte kommit längre. Jag hade försökt så mycket jag kunnat, men inte kommit längre. Jag hade offrat mitt liv, sprungit i alla väderstreck samtidigt, ursinnigt rusat, och stannat där; fastnat. Jag kom inte längre! Fanns ingen ork kvar, fanns ingen vilja, ingenting kvar! Jag lade mig ner på marken, utmattad; och jag lät betrakta omgivningen och tänka för mig själv, "så det var så här det skulle sluta; det var så här det skulle se ut vid livets ände, varför lärde jag mig alls att springa? Varför lärde jag mig alls att se? ". Sen lägga huvudet ner mot marken för att resa det upp en sista gång, kasta några förströdda, sista, blickar och svara mig själv, "mina ögon var till för att se att det ingenting fanns att se, mina ben var till för att ta mig hit, till världens ände; och här ska jag förbli, liggande, fri; och blunda med gott samvete, för jag har sett allt och så var det, att jag lärde mig se för att kunna sluta ögonen med ett gott samvete och jag lärde mig springa för att kunna lägga mig ner med ett gott samvete.".


8 september

Liksom jag vore en varg i en fårflock kan jag inte, för att passa in, vara mig själv. Jag måste klä ut mig till ett får och anpassa mig; det är det enda sättet varpå jag kan sägas dra mitt strå till mänsklighetens stack, genom att inte vara mig själv.


9 september

Tungsint är ordet jag letat efter en hel, halv, dagbok igenom.


10 september

Igår, för trött för att skriva, flimrade storslagna tankar förbi. Idag, med kraft att skriva, flimrar flimret från igår förbi, och i besvikelsen och uppgivenheten över att jag igår var för trött för att skriva dom ner, faller jag åter i kraftlöshetens famn.


11 september

Ingenting, jag känner ingenting! Jag är tom på känslor! Tömd, har jag blivit! På allvar kan jag inte ta någonting, ändå; tungsint! Det är vad jag är! Livet, kan jag inte ta på allvar! Det är ett skämt, och jag lämnas därhän till det verkliga allvaret! Sorgen, över att inte ha någonting att leva för! Sorgerna, inte ens sorgerna kan jag ta på allvar! Är allt en dröm, en lek; upptakten till det stora slaget? Vad gör jag här? Varför sitter jag här och känner så ömkliga känslor som i sin ömklighet försöker få mig att känna mig ömklig! Just så, ömkliga! Men jag är inte ömklig, och jag ser för väl; att ingen känsla kläder mig! Ingen passar mig! Ingen alls! Alla sorger, för små för att drabba mig; mitt stora jag! Blåsa hatten av mitt huvud, det är där nere vid fötterna som det stormar! Vad gör det mig? Här uppe, över molnen, är jag! Hallå! Min hatt är fortfarande kvar på huvudet! Vem har mage att kalla stormen för en storm? Jag förstår inte vad ni pratar om! Den enda sorgen stor nog att drabba mig, är en sorg så stor att vars storlek jag inte kan förstå vidden utav, sorgen över att inga sorger jag kan känna; att vara en gud förpassad till mänsklighetens bakgård, till att bli skrattad åt och kallad för tokstolle; där står jag till att ångra min gudomlighet och be gudarna att göra mig mänsklig igen för att gudomligheten på en plats som den här, ingenting tjänar till! Jag är en varg i en fårflock, en snäll varg; en varg som inte vill döda men som inte kan låta bli, då fåren framstår så idiotiskt dumma och oförtjänta ens att kallas för får, idioter, dumma. Jag är en gud på mänsklighetens bakgård som inte kan dölja, för folket som är där, min gudomlighet.


12 september

Att rökning dödar, det må vara sant. Men efter att ha arbetat på arbetsplatser och genom att där ha befattat mig med arbetarna, har jag också skådat människor vars enda behållningar här i livet och vars enda livsvärde är rökningen och som lever för nästa cigarett, och endast därför orkar överleva och stå ut med arbetsbördorna. Vem kan säga till dom att rökning dödar? Det är ju det enda dom lever för!


13 september

Rent fysiskt, vilket lugn och behag och harmoni som infann sig när jag fattade pennan och började skriva. Innan, på gränsen till ett anfall, sammanbrott; musklerna spände sig, jag gjorde okontrollerade grimaser och slog näven i en vägg. Efteråt, harmoni; hur hela handen, kroppen, alla senor och muskler, följde efter pennan i en dans, en trollbunden vals.


14 september

Att läsa Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, jag lär mig av hans sätt att tänka på genom att försöka tänka tvärtom, tänka på motsatsen, så att när han till exempel skrev "jag är skuggan som vill bli människa"; jag tänkte på mig själv som människan som vill bli en skugga, eller när han skrev att han inte skriver ner alla tankar han tänker, men låter vänta ut dom till att skriva ned endast dom som kommer tillbaka, jag slog mig själv för bröstet och sade, "men sån är inte jag, tankarna ska fångas i ögonblicket, därför att vad jag ämnar att skildra är inte tankarna, men det ögonblickliga, flyktiga; det jag aldrig sett i min spegelbild, mitt riktiga jag, och som jag sett allt förutom det flyktiga, ögonblickliga, mitt varande måste uppehålla sig där!".


15 september

När M. idag berättade om hytterna; "dom är inte jättestora, men heller inte särskilt små, utan mer som vanliga hytter på en färja sådan man föreställer dom; en säng, ett skrivbord, ett fönster ut"; då såg jag mig själv sittande vid detta skrivbord och skriva nätterna igenom och när jag sökte saker att skriva, hur jag tittade ut genom fönstret för att där finna ingenting annat än ingenting, till att skriva om det; där på havens och natthimmelns oändliga ingenting ryms alla mina drömmar och minnen och känslor på samma gång, som om det vore en spegel, ett porträtt av mig själv, och genom att fästa, flacka med, blicken över detta oändliga ingenting, låtsas som om, inbilla mig, min egen oändlighet; och som jag vore en oändlighet fångad i en ändlighet, min själ är jag; min kropp är mitt fängelse. Hur jag aldrig förstått det tidigare, det aldrig gått upp för mig; att det är på haven jag ska segla! Att det är där tystnaden och mörkret är så total och intet breder ut sig i hela sin oändlighet till att fånga och rymma mitt hela, oändliga jag, medan här i staden intet bryts av buller och småprat och husfasader och gatlyktor och jag endast ska spegla, strödda huller om buller, fragment av vem jag är. Så intensivt såg jag mig själv sittande i denna hytt, att jag hela tiden fick påminna mig om att jag inte satt där, mota drömmarna, fantasin; "här sitter jag, i ett litet rum, instängd i en stad, med ett fönster, vars utsikt endast erbjuder grannars häckar och husfasader och asfalt och betong". Jag undrade vad jag gjorde där och kände mig genast illa till mods. Jag tyckte synd om mig själv och sade högt, "du är född på haven, dom är ditt hem; packa väskan och flytta dit; du är inte gjord för fastlandet, men för vågorna, bruset, tromberna, fiskmåsars läten till att skönja tystnaden och mörkret som den är; skönhet i dess renaste form!".


16 september

Nej, jag är inte född till att leva på fastlandet och känna mig stor men för att leva på haven och känna mig liten.


17 september

Idag, när det så gick upp för mig att jag hade varit lycklig i ett par dagar, jag skrek svordomar till dom i min närhet och slog handen rakt igenom väggen. Jag blev ohygglig, och var sedan tvungen att kämpa för att hålla mig lugn. Jag hade förstört någonting och jag hatade mig själv för vad jag hade förstört. Mitt hjärta skenade, jag kunde inte stå ut med mig själv för en sekund; jag, som hade levt i paradiset och sedan självmant lät förbruka min rätt till uppehälle där och kastades, huvudstup ner i helvetet igen! Vad hade det tagit mig till? Det var inte jag som hade förstört, men ett monster som tagit, för några ögonblick, kontrollen över min kropp. Jag lät se det så, när jag senare på kvällen gick igenom mycket noggrant vad som hade hänt; att det var lyckans monster som hade övergått till apati. Jag hade varit lycklig och tröttnat på det. Inför mig hade apatins monster tornat upp och ställt sig med benen isär. Jag slog den i självförsvar. Jag slog ner den, och i dess frånvaro tornade sig ett nytt monster upp. Jag riktade uppmärksamheten mot misärens monster, där jag befinner mig nu. Det finns tre monster jag slåss emot, ständigt och utan avbrott; lyckans monster, misärens monster och apatins monster. Lyckans monster är ett monster därför att bakom det gömmer sig apatins monster. När lyckan kommer, gör jag, istället för att njuta av lyckan, mig redo för att möta apatins monster. I mötet med lyckans monster är jag snarare apatisk. I mötet med apatins monster är jag våldsam, ursinnig och självdestruktiv; ingenting händer, jag har tröttnat på att vara lycklig och jag slåss för att känna alls några känslor; och jag kan endast tränga mig på misärens känslor. Dom är alltid tillgängliga, för dom finns i ensamheten. Den kan jag skapa själv. Så är mötet med olyckans monster den stund då jag känner lycka, därför att jag i dess närvaro vet att det inte kan bli värre än så här; och det behag som denna insikt skänker mig, över att inte behöva vara rädd för någonting, friheten att inte ha någonting att förlora; där känner jag lycka.


18 september

Med manisk punktlighet förflyter tiden. Jag vaknar varje morgon vid samma klockslag, äter till frukost samma mat från samma tallrik. Jag borstar mina tänder, cyklar samma cykel till samma jobb. Jag slutar för dagen vid samma tid, åker hem, dricker en kopp kaffe, läser lite, faller i sömn. Vaknar upp och är för trött för att skriva. Och så våndas jag kvällen igenom av min trötthet, och för alla oskrivna blad och romaner och mästerverk som flyger förbi utanför mitt fönster. Jag är inte redo att fånga dom! Jag fångar dom, halvtamt; men kan inte hålla dom kvar. Jag kan skönja deras storhet, men i samma ögonblick jag skönjer den; dom flyger bort från mig. Det är deras storhet som får mig att inse att det inte är värt att ens försöka hålla dom kvar och det är denna insikt som får mig att släppa deras tag och gör mig svag att inte hålla dom kvar. Om jag bara hade ansett mig förmögen att hålla dom kvar, då hade jag också lyckats! Det handlar om tron! Imorgon därför inbilla mig att jag är en gud; imorgon och för all framtid. När natten blir sen och sömnen kommer för att ta mig, ställa mig upp, göra motstånd, vara trotsig, peta med fingret mellan dess ögon, mota med handflatan mot dess panna, slå undan med en käft på smällen och uppkäftigt säga, "sömnen, vad tog dig för att komma hit? Insåg du aldrig att du är ingenting för mig! Att sömnen är ingenting för mig, lär dig nu och komma aldrig hit till mig igen!".


19 september

Jag ska uppfostra en generation att se mig för vem jag är och att tycka synd om mig och genom att se vad jag genomled uppfatta den tid jag levde i som en värld av levande döda människor; och mitt lidande som ett bevis för att det verkligen förhöll sig på det viset.


20 september

Att ta avsked från livet, att känna döden krypa närmare inpå. Att sitta där med sina böcker och tänka på att lämna dom. Att inte göra någonting, för känslan att lämna allt. Att ingenting längre spelar någon roll. Att inte läsa för att utvecklas, att inte läsa för att lära; för lärdomen kommer man ändå inte hinna utnyttja. Att fördriva tid, likt i ett väntrum till en vårdcentral som man uppsökt för den fasta övertygelsen om att man bär på ett dödligt virus som om några ögonblick och då man får det bekräftat kommer att fördriva all form av liv ur en kropp, till att sitta där och ropa, "är det min tur snart, jag är trött på att vänta!". Så sitter jag kvar där än och väntar och har förblivit tyst i alla mina år, inte för att jag inte är rastlös till bristningsgränsen och inte för att jag inte är trött till döden på att vänta, men för att jag är så övertygad om mitt dödliga virus, och genom övertygelsen, så avskärmad alla känslor och försvagad och avskalad all vilja till någon handling över huvud taget att jag inte ens anser det vara mödan värd att resa mig upp och ropa, "är det min tur snart, jag är rastlös till bristningsgränsen och trött till döden på att vänta!".


21 september

Bankärenden som inte blir gjorda, skulder som lastas på; allt detta hindrar mig i mitt skrivande. Besvärar min koncentration, som ett orosmoln hängande i huvudet, redo att anfalla tankarna och genom sin närvaro och sin hotfullhet; aldrig kan jag ägna hela min kraft på skrivandet.


22 september

Men också, brinnande drömmar. En enorm eld! Ett bål av gammalt mögel! En eld så brinnande, att värmen från den sträcker sig ljusår bort! In i kallaste universum, värme! Här kommer jag med mina drömmar! En tryckvåg! I dess flammor, där värms jag! Där kokar mitt blod och där kokar bläcket och där blir mitt blod ett med bläcket! Där blandas häxbålet till! Av det dricker jag och ser syner! Av det berusas jag! Sveper bålet, låter det inte passas vidare; en dryck så stark att alla andra människor hade fräts sönder av den! Av välmening, istället; jag dricker det själv och låter sen beskriva vad jag ser! Inför stora folksamlingar om hundratusentals människor berättar jag om mina syner! Jag trollbinder folket, får dom att naglas fast vid mina ord; dom gråter, skriker, skrattar och ropar "halleluja, frälsaren är här!". Jag eldar på, maniskt; retoriskt fulländat, en stor talare; jag är en stor talare! Min mun förvandlas till en eldkastare! Mina ögon förvandlas till två brinnande klot! "Vet ni vad jag har sett?", och så fortsätter jag berätta om vad jag ska göra; "jag ska åka till Salar de Uyuni i bolivia och läppja salt! Jag ska åka till stenbumlingarna i Petra! Jag ska åka tåg till dom avlägsnaste bergsbyarna i Peru! Jag ska äta pizza i Neapel! Jag ska dansa till Tokyos flimrande neonskyltar! Jag ska klappa sköldpaddor på Galapagosöarna! Jag ska hälsa på A. i Melbourne, besöka platsen dit K. kom då hon flydde från sitt liv och för sitt liv, svor adjö till dom brittiska öarna i en orkan av svordomar och saliv och lovade, högtidligt och högburet, att aldrig någonsin återvända tillbaka dit igen! Jag ska bada med folket i Ganges! Jag ska mata aporna Kerala! Jag ska åka upp till dom himalayanska bergen! Jag ska bestiga Mount Everest! Jag ska stå på toppen där, svinga på armarna; predika för dom redan avlidna; dom som föll på vägen upp! ”Här är jag”, så ska jag skrika; ”här är jag och dra åt helvete att ni kommer att bli av med mig!”. Jag ska kröka med Dalai Lama! Jag ska sova skavfötters med munkarna i Laos! Jag ska lukta på guldet i Bandar Seri Begawai! Jag ska hälsa på kejsaren av Brunei! Jag ska springa dom evighetslånga, raka grusvägarna i Nevadaöknen fram! Jag ska samla grus i mina fickorna! Plocka kaktusar i dikeskanten! Jag ska bestiga soltemplen i Guatemala! Jag ska viska fornstora, döda, asagudars namn! Jag ska plocka bananer i Belize, och inte bara så, nej; jag ska inte nöja mig med det! Jag ska plocka ananas och kiwifrukter och kokosnötter med! Jag ska sola och bada i Bahamas! Jag ska samla snäckskal längs Fijis kritvita sandstränder! Jag ska rulla ner för sanddynerna i Sossusvlei i Namibia! Jag ska rida kameler genom Sahara! Jag ska sjunga Evert Taube på Järntorget! Jag ska hoppa över Tiger Leaping Gorge! Jag ska åka kana ner för slätterna på Routeburn Valley i Nya Zeeland! Jag ska gå vilse bland kullarna i skogen på Guldheden! Jag ska spela schack i Buddhapests varma källor! Jag ska döpa Antarktis alla kungspingviner vid namn! Jag ska äta bambuskott med pandorna i Chengdu! Jag ska äta hund och aphjärna i Kunming! Jag ska skjuta pilbåge med indianstammarna på Nya Guinea! Jag ska bergsvandra i Patagonien! Jag ska räkna kossor i Pampas! Jag ska dricka vin i Mendoza, men i Buenos Aires där ska jag dricka sprit! Jag ska röka cigarr med Fidel Castro! Jag ska klättra upp för obelisken på 9:e juli-avenyn! Jag ska handla sidentyg, handväskor, lackskor, sicksacka, plocka cigaretter från trottoaren, samla plast i kundvagnar, hela Avenida Santa Fe fram! Och vidare, via Avenida Callao, genom Congreso, fram till Plaza de Mayo, där ska jag vallfärda fram till dom galna mödrarna och jag ska kyssa deras pannor! Jag ska torka deras tårar! Jag ska knyta mina nävar med dom! Men jag ska inte stanna där, nej; jag ska fortsätta min vandring fram till korsningen av Avenida Boedo och Avenida San Juan, där ska jag slå mig ner! Där, i kvarteren där Roberto Arlt verkade och dog! Där ska jag sitta hela dagarna långa och samtala med folk! Jag ska klättra upp för Eiffeltornet! Jag ska dricka chai hela Rajdhani Express upp till Calcutta och väl där, bland tiggarbarnen och mattförsäljarna; där ska jag röka mina beedies! Jag ska göra sandänglar i Mount Valley! Jag ska simma över Hudson River och på andra sidan, under bron där Majakovskij skrev sina New York-dikter; där ska jag lägga mig ner och titta på stjärnhimmeln! Jag ska viska godnattsagor för sjölejonen på Shetlandsöarna! Jjag ska dricka nitton whiskey i Wales och efter den nittonde whiskeyn, fumla, mumla, skrika: "det måste vara något slags världsrekord!", ramla ihop och dö! Jag ska inte förbliva död under en längre tid, nej; jag ska flytta stenbumlingen från grottöppningen och jag ska återuppstå igen! Jag ska återuppstå och fortsätta min pilgrimsfärd som om ingenting hade hänt! Jag ska leka med regnbågsfiskarna i Mikronesien! Jag ska få vakterna runt Buckingham Palace att le! Jag ska rida på sfinxerna i Abu Simbel! Jag ska sminka statyerna på Påskön gula och blåa! Jag ska kyssa dom gråa igen! Jag ska springa runt Guldsjön i Hangzhou så snabbt att jag bliva yr! Jag ska klättra den kinesiska muren! Jag ska dricka espresso mellan ruinerna i Ephesus! Jag ska olja ner mina händer bland bilvraken i Guam! Jag ska dansa med elefanterna i Botswana! Jag ska hoppa hage med girafferna i Rhodesia! Jag ska riva ner den berlinska muren, en gång för alla! Jag ska springa runt hela nätterna med Bukarests hemlösa hundar! Jag ska vissla Beethovens nionde symfoni på operahuset i Sydney! Jag ska åka skidor i Dubai! Jag ska dricka drinkar på dom lyxigaste hotellen i Abu Dhabi! Jag ska köpa en takterrass i Recoleta, grilla ’asados’ med Diego Armando Maradona, skåla med Carlos Gardel, kyssa Eva Perron, och skandera "Boca Juniors” i soluppgång! Jag ska banka skrot på spökskeppen i Rio de la Plata! Jag ska dansa hela natten lång på klubb D-22 i Beijing och jag ska fråga servitörerna, skrika i deras öron, "var det hit V. från Göteborg kom en gång?"! Jag ska läsa Rimbaud för dom fattiga förortsbarnen i Saint Etienne! Jag ska handla mjölk av rastafarifolket i Birmingham! Jag ska gräva ner mig själv i sanden under Joshua Tree! Jag ska simma med späckhuggarna utanför Svalbard! Jag ska bada med maneterna i Palau! Jag ska sitta tjugosju år och en dag på Robben Island och under tiden som jag sitter där ska jag skriva en åttahundra sidor lång memoar om allt jag gjort i mitt liv! Jag ska bli terroriststämplad av Amerikas förenta stater för att ha bombat dom bombade! Jag ska vika pappersflygplan med Buzz Aldrin! Jag skulptera lerklumpar med Alberto Giacometti! Jag ska dansa balett med Vaslav Nijinsky! Jag ska dricka whiskey med Dylan Thomas, den tjugonde whiskeyn! Jag ska dansa med barnen i Mulindi! Jag ska lasta bananlådor på lastkajerna i Dar es Salam! Jag ska hälsa varenda fartyg i hela världen välkommen till Mogadishu och jag ska packa dom fartygen fulla igen med guld och kaffe och sockerrör, be kaptenerna, artigt men bestämt, ”såja, åk nu! Det finns väl så många människor som står väntar på er på bryggorna i Zanzibar!”! Jag ska äta is från glaciärerna på Island! Jag ska äta ris med risbönderna i Yangzhou!
Jag simma den engelska kanalen! Jag ska springa den engelska milen med Roger Bannister! Jag ska krama grizzlybjörnarna i Alaska! Jag ska läsa ”Ett moln i byxor” för Vladimir Putin! Jag ska prata med dom hemlösa barnen i Kiev! Jag ska springa upp för Odessas alla trappor och på det översta trappsteget; där ska jag sätta mig ner, blunda, och fantisera fram hur det såg ut när pansarkryssaren Potemkin var där! Jag ska lifta med Neal Cassady! Jag ska högläsa koranen i Landskrona! Jag ska ge rosor till dom nigerianska kvinnorna på Karl-Johan!”.


23 september

Idag, kravlat mig upp på fötter igen. Sovit en bra, djup sömn. Skrivit en del som sedan tiden får utvisa vad det håller för kvalité, men som åtminstone, i detta nu, känns lovande. Och är det inte så ändå, att jag skriver för stundens välmående, behag; för kärleken till greppandet av pennan, så är det trots allt också, att vad som får mig att älska stunderna då pennan ligger i min hand, är tron, den vaga, ändå så bergfasta, tron på att vad jag är i färd med att skriva är ett verk vars storhet går bortom all form av välmående och behag och som genom att göra det, är värd allt lidande och all misär jag famlat, stapplat, tråcklat mig igenom. Det är välbehaget som sådant; känslan av att inte lidandet varit meningslöst och att, i stunderna då jag lidit över att vara meningslös, jag nu återupplever dessa stunder, och hur jag med pennan lyckas vränga det meningslösa ut och in, och hur genom att göra så, gör lidandet till ett välbehag.


24 september

Middag hos mormor. Hur vi aldrig talar om morfars död, som om hon vet att jag känner till och har insett att för henne kom hans bortgång inte som en sorg men som ett “äntligen” och en befrielse. Att hon därför känner skam inför mig, för sin falskhet; inte vet hur hon ska handskas med denna skam och istället för att skämmas, lägger hon locket på, låtsas som ingenting, förblir tyst.


25 september

Med apatin; alltid se den, uppfatta den som en fiende; aldrig se mig själv i den, tillåta mig själv vara apatisk, aldrig; kommer inte på tals! Endast genom att se den som en fiende kan jag övervinna den, besegra den.


26 september

Se det så, mitt livs gälla gång, och hur jag mår; fallen först, längst ner i skiten, i misären; reser jag mig upp och kravlar därifrån. Jag mår bra därför att jag känner att jag lämnar misären bakom mig; jag mår bra av att må bättre. Men ju högre upp jag kravlar, ju bättre överblick över mitt välmående jag får, desto tydligare inser jag att vad jag klättrar upp för ingenting annat är än ruiner och att jag, väl uppe, får en översikt så total och en insikt så omtumlande, att jag är fast i en stad av ruiner, som jag omöjligt kan leva i, överleva i; och jag faller åter ner, i förtröstan, uppgivenhet, till ruinernas avgrunder, till att där inte se ruinerna som ruiner, inte misären som misär och därför börja må bättre igen. Det vill säga, min uppgång leder till mitt fall, därför att det enda jag genom att bestiga når, är insikten om att jag är fast i en stad av ruiner; att jag inte kan må bättre än så där! Som bäst, när jag så mår; ändå inte må tillräckligt bra, inte kunna omfamna det himmelska paradiset, aldrig nå den gudomliga lyckan; och då det går upp för mig att jag inte kan göra det; jag blir olycklig igen, skär ut mina ögon och frågar mig själv; “varför lärde jag mig se, när det inte fanns saker vackrare än så här att se?”. Och jag blundar igen och jag söker förtränga vem jag är, och i förträngandet, i frånvaron av vem jag är, där bygger jag en gud till att spegla mig som den och påbörja den långa bestigningen upp för ruinerna igen.


27 september

Jag ska inte bli en perfekt människa. Jag har större mål än så! Den perfekta människan är den som tydligast bekräftar det mänskliga, att den ingen gud är; bättre då att bli en dåre som ingen kan avgöra vilket himlarike den tillhör. Om hann är guds utsänd eller satans utsänd, men som det av hans dårskap att tolka, också går att utröna att han på inget sätt kan vara en man av denna jord, inte en frukt av mänskligheten. Hellre därför bli en dåre än en perfekt människa. Tusen gånger hellre och inför mig själv, detsamma; att aldrig avslöja för mig själv att jag inte gudomlig är och att därför, i varje ögonblick och framför varje spegel, klä ut mig till någon annan! Skrika osammanhängande saker som lika gärna kan tillhöra den rena galenskapen som det rent geniala, beroende på ur vilken vinkel man väljer att se det från.


28 september

Den här dagboken tillägnad morsan och farsan som så förtroligt, troget, i alla väder, stått vid min sida, och genom att stå där, gett mig saker att skriva om. Farsan, genom att alltid ha trott på mig. Morsan, genom att aldrig ha trott på mig. Båda likväl lika trogna, och därför lika älskvärda. Men ändå så, att tillägna någon något man inte ens anser, förmår anse, tillhör en själv! Falskt! Dagboken tillhör mig inte; utan jag tillhör den och kan därför endast tillägna morsan och farsan mig själv. Vad annars? Vad annars tillhör mig? Återstår frågan; tillhör jag alls mig själv? Och genom att ställa frågan, antyda att så inte är fallet och den sorg, över att inte ha något alls att tillägna morsan och farsan som så förtroligt och troget och älskvärt, i alla väder, stått vi min sida.


29 september

Nedstämdhet över att den vecka jag lagt undan för att ägna mig åt mitt skrivande, nu har försvunnit, då jag inte kunde tacka nej till att följa med T. och J. på en gemensam resa. Ska jag, trots att jag redan låtit köpa biljetten, ändå stanna kvar? Kommer jag, om jag så åker med, kunna göra mig själv rättvisa och inte istället vackla omkring frånvarande, apatisk, med tankarna kvar på orden jag skulle skriva ner men som inte skrevs ner och i vars väldiga frånvaro hela min ynkliga naturs närvaro hänger över, för andra att se mig som den frånvarande närvaron och jag att se dom som den närvarande frånvaron. Även så, att om jag stannar kvar jag kommer att känna mig tvingad att skriva någonting som väger upp och på alla sätt överskuggar veckan jag annars skulle ha spenderat i Ryssland, och hur detta tvång kommer att hämma mig i mitt skrivande, plåga mig ofantligt. Hur det alltid är så, och därför; jag inte kan se min sorg som grundande på ett felaktigt val, men sprungen ur att alls ha valt; att alls ha blivit tillfrågad!


30 september

Länge velat skriva en bok i vilken jag kortfattat och endast ytligt beskriver människors ansikten på stan, och ingenting mer än så. Att hålla fast vid en idé. Att inte svämma över. Istället, vacklar fram och skapar vaga föreställningar om varför jag inte vacklar i min gång men går en vacklande gång. Att inte kunna hålla fast vid en idé och att alltid svämma över. Att, så att säga, vara dömd till att skriva om översvämmandet. Att skriva om idéer som inte slinker ut ur greppen och försvinner bort. Att skriva om allt det där och försöka få det att framstå, för mig själv, att det var min idé att göra så och att jag därför, ändå, lyckades hålla fast vid en idé. Det vill säga, inbilla mig själv att det var min vilja att svämma över och att jag inte svämmade över i själva översvämningen.


31 september

En författare bör alltid drivas i sitt författarskap av känslan att han inte kan skriva ner vad han ser, skildra vad han tänker på. Detta ska vara hans drivkraft och detta ska vara vad som får honom att fortsätta skriva; liksom för att skildra författarskapet som sådant; oförmågan att skildra vem man är; känslan av att inte räcka till. Eller att vara så mycket på samma gång, så stor; att vem man är inte går att skildra, klädas med ord och att därför, med pennan söka krympa sig själv, liksom skala vem man är. Jag har inte valt denna väg. Jag har valt den andra vägen och tagit mig ann en omöjlig uppgift, att förstora språket. Bevisar inte det bara hur liten jag är? Nej, och om så är fallet; inte inse det. Om jag så bara anser mig vara stor kommer självporträttet jag målar att förbli stort. Till detta, det största självporträttet av vår tid och av alla tider, krävs stora penslar och en stor duk; ett språk oändligt stort.


1 oktober

Folk som gifter bort sig själva till kärleken eller till tryggheten eller för att behaga sina föräldrar, och sen är deras liv över; dom lyckas aldrig behaga sig själva och slutar därmed att leva. Dom lägger sig ner och väntar på döden och försöker på sin höjd att få denna väntan att vara behaglig.


2 oktober

Hjalmar Söderberg, i Doktor Glas, förskräcklig! Han forcerar sig till sina tankar, kastar sig efter dom; tänker på vad han ska tänka, fogar dagboken samman efter hur han vill att den ska se ut, så att varje anteckning framstår konstlad, ytlig; och som om han med dagboken inte skildrar sitt liv, men endast ämnar med den att ha något att spegla sig i! Flyktigt, halvdant, förstrött, fyller han bladen med tankar, kraftlöst! Det enda han lyckas skildra är det flyktiga, det halvdana, det förströdda sättet varpå han lever sitt liv och hur dagboken för honom är ett sätt att framstå inför andra på, det är hans kläder; för mig är min dagbok min hud. För han är litteraturen en hobby som han förstrött bedriver på fritiden; för mig är den en kamp på liv och död. Vi kommer aldrig att förstå oss på varandra.


3 oktober

Att inte leva. Att skala av. Att trycka ner sig till en boll och rulla därifrån. Att inte så minnen som man i framtiden kommer att sakna. Att inte sakna någonting av det man har och av vem man är idag. Att därför inte leva. Att sitta på sitt rum och titta ut och känna sig utanför hela världen. I Buenos Aires, där ska jag börja leva mitt liv! I Buenos Aires, där ska jag dansa med folk på trottoarkanter! Sitta på balkongen och röka cigaretter i gryningen! Läppja vin med pirater, och när natten blir till dag; spränga dansgolven!


4 oktober

Att verkligheten bara är en miniatyr av mina drömmar och att jag därför vaknar upp vilsen på morgonen, som om jag inte får plats.


5 oktober

Svarta skuggor av gråa hus. En liknelse för någonting? Jag vet inte. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte veta. Jag är less på allt sånt där, det leder ingenstans.


6 oktober

Avståndstagande från totalfilosofi, teorier som förklarar allt. Dom må vara sanna, men kan heller inte motsägas, och har därför spelat ut sina roller. En filosof ska med sin filosofi bygga något som får folk att själva filosofera och som genom att göra så, tids nog kommer att överträffa honom; utveckla hans filosofi.


7 oktober

Det är jag igen. Det är Ivan. Jag är inte död. Vad tog det mig till att bli begraven? Självmant, att bli skriken åt men att inte skrika något svar; nej, det hör inte till mitt manér. Jag talade inte. Någon annan stoppade orden i min mun, min baneman, min överman; monstret! Det var han som talade. Förstår ni nu, att det är ett monster? Förstår ni nu, att det är ett monster jag slåss emot? Att det är ett monster jag har att göra med! Han tog chansen när han fick den. Han försökte döda mig. Han hatar mig verkligen. Jag fick det bekräftat. Han hatar mig och han vill döda mig, till varje pris. Han vill verkligen döda mig. Det må vara ett monster jag själv fött upp, den där fienden som jag alla sömnlösa, kalla, nätter i december sökte, letade, så desperat gav mig av för att hitta, för att ha någon att slåss emot; ett tidsfördriv att överleva vinterkylan och nattmörkret med. Nog, nu är det sol. Så är det, nu skiner solen, och monstret har vuxit sig starkare än mig. Det är starkare nu och därför, på riktigt ett monster. Bara övermän kan vara monster på riktigt, det sa jag ju förut. Nog, så är det! Men jag är inte död! Jag överlevde även den här bataljen. Må gudarna prata nu, överlägga nätterna igenom; vad dom ska ta sig till för att sopa mig ur banan. Må dom veta nu, att det är inte så lätt! Att på jorden, av den mest misslyckade av sina alla avbilder; har det grott en människosjäl, just sprungen ur grottan, och stark nog att utmana dom på riktigt. Någon som stretar emot. Någon som vägrar att ge sig. Det här är Ivan! Jag är kvar! Jag är inte död! Gudarna, dom slogs för att döda mig. Men jag är inte död! Jag överlevde deras slag. Må dom rynka sina pannor nu och må dom ärligt fundera, bekymrat filosofera hur dom ska sopa mig ur banan. Det måste vara huvudbry för dom. Och att jag skriver det här, så trotsigt; som om jag inte lärt mig, eller som om jag vägrat inse. Som om jag skiter i deras bestraffningar! Gudar, jag skiter i er! Gudar, jag är inte rädd! Gudar, slå mig en gång till om ni vågar! Det här är Ivan. Det är Ivan ni har att göra med. Jag är ingen vanlig mänskosjäl som ängsligt låter mig anbefalla er befallningar. Jag rätar mig inte i leden. Jag är Ivan och jag skiter fullständigt i ett liv i paradiset, om det så är det ni lyckats locka hela den övriga mänskligheten med! Mig lurar ni inte så lätt! Slå mig så att blodet kokar, om det så faller er in! För gudar, jag räds er inte! Ni har redan försökt döda mig, men jag är inte död! Ni har försökt kuva mig, göra mig halv; trycka ner mig i skiten, klä ut mig till en lort! Men jag är inte död! Jag överlevde alla era mordförsök! Jag besegrade erat list! Jag tog emot vartenda slag ni slog, men lät dom rinna av mig som daggen från en törnrosdal. Jag reste mig upp och här står jag idag, starkare än någonsin. Nej, jag är inte död och jag ska inte låta mig dödas än på ett tag. Gudarna, ser ni mig? Jag lever ju! Vilket hån! Vilken skymf mot er att jag fortfarande är vid liv, eller hur? Skrattar ni? Nej, varför skulle ni skratta nu? Den tiden är förbi. Skrattsalvorna har tonat ut i tystnaden! Det här är tiden för era tårar, och som jag väntat på den; som jag har väntat på era tårar att falla ner!


8 oktober

Det hände som sådant, att jag läste mitt avsked till denna värld. Jag föll mot marken, med händerna tryckta mot tinningen och jag kunde inte ta mig för att inte börja gråta. Jag grät en skvätt, några tårar. Jag lät tårarna falla orörda mot marken. Sen spände jag blicken igen, drog händerna bort från tinningarna; och jag spände dom. Och jag reste mig upp och jag sa, “åt helvete med avskedet till världen! Om det så ska vara, att jag tog avsked från världen! Om det så ska vara, att jag en gång sade mig vara redo att sluta skriva! Om det så ska vara, att detta avsked verkligen ägde rum; från och med nu och för all framtid, söka upp denna människa som lät mig ta avsked, konfrontera den, nej; döda den! En dolkstöt i ryggen! Bränna den på bål! Låta den pinas! Jag ska ta avsked till avskedet, men inte mer än så! Att jag skulle ta avsked till världen, och om så verkligen var fallet; vad tog det mig till? Jag är ingen som precis tar avsked till världen, men snarare en varelse som låter världen ta avsked till mig!”.


9 oktober

Dom läser några ord, sen säger dom till mig; “ditt verk, det ska jag ta mig i kast med om ett tag. Jag är upptagen nu, men när jag är klar med vad jag just nu är upptagen med, då ska jag läsa det”. Vad är dom upptagna med? Tanken på att jag skulle ha skrivit någonting för stort för människor att ta sig i kast med, någonting för omtumlande och hotfullt, som på horisonters avstånd låter sig torna upp som tornados; att dom ser vid första bokstaven, att det här är inget verk man läser vid sidan om, ligger i sin säng och ömsint, med tekoppen i handen, avnjuter; nej! Men att det är ett verk som slåss och biter och river läsaren isär, som kräver av läsaren; dess totala uppmärksamhet, underkastelse, hat och förakt! Att det är ett verk som kräver av läsaren, att riva tillbaka, att slåss, att bita! Denna tanke behagar mig. Jag känner mig tillfreds. Dom säger till mig att dom ska ta itu med vad jag skriver om ett tag, men dom hör aldrig av sig igen. Vad är det dom är upptagna med som är så viktigt? Nog, det är tidens gång! Alla är upptagna nuförtiden! Att vara upptagen, det låter så bra! Men i själva verket, det är bara något dom fått för sig! Vad håller dom på med? Vad håller dom på med egentligen? Förstår dom inte att här sitter jag och skriver någonting som dom, efter att ha läst det, kommer att förvandla dom, trycka ner dom, spotta på dom, skrika och förbanna och riva varenda av deras celler i bitter så att dom aldrig heller kommer att bli sig själva igen! Att det inte spelar någon roll med vad dom är upptagna med just nu, därför att allt dom förut har gjort, efter att ha läst mitt verk, kommer att vara förlorat om intet! Bortsprunget! Att dom kommer att läsa mitt verk och vara nedslagna, isär; och för att ta sig upp igen måste möblera om världsbilden till att likna någonting dom aldrig tidigare har haft någon aning om, aldrig kunnat föreställa sig alls! Vad spelar det där och då för roll att dom en gång lärde sig alfabetet, ekvationer och visste om världens alla nyheter? Det spelar ingen roll! Det är en annan värld som dom, efter att ha läst mitt verk, kommer att ha kastats ut ifrån; och genom utträdet kommer att vara för evigt uteslutna ifrån! Att läsa vad jag skriver och att förstå, är att på samma gång man läser det bli begraven av allt man tidigare gjort, levande begravd; till att resa sig upp och önska att man alls blev född! Att inte kunna stå ut med tanken på att man tidigare varit så upptagen att man tillät sig vänta ens bråkdelen av en sekund, med att läsa det, och till att nu och då, när misären väl hunnit ikapp en, känna att allt man tidigare har gjort är förlorat, stöpt om intet; finns inte kvar! Så kommer dom skrika i kör, likt hungriga fågelungar på döda kvistar, “varför fördrev jag mitt hela liv med någonting som inte längre spelar någon roll?“.




Prosa (Novell) av Carlos Clandestino
Läst 869 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2008-07-22 00:11



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Carlos Clandestino
Carlos Clandestino