Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Borges Walter Benjamin William Wordsworth


Ett år i Ivan D.:s liv, del 45 (utkast, jag samlar tankar)

19 december

Skrivandet har dom senaste dagarna kört fast helt och hållet. För sena nätter, för mycket whisky. I förrgår, samtal med en vän som av okänd anledning fått reda på att jag skriver och som en gång, i ett mycket berusat tillstånd, ryckte tag i min krage och skrek i mitt öra, "vad gör du här, ditt jädra geni?". I förrgår, och mer sansat, "vad är ditt mål med skrivandet?". Jag svarade honom att det visste jag inte. "Hur kan du inte veta och ändå så ihärdigt fortsätta skriva?", frågade han mig. "Det är ingenting märkvärdigt alls, se bara på alla dom som inte vet varför dom lever men fortsätter, så ihärdigt, att leva ändå. Det tycks mig nästan som att dom som inte vet varför dom lever, är dom som ihärdigast lever. Kanske vägrar jag veta varför jag skriver, för att jag räds att inte längre kunna skriva ihärdigt!". "Vill du inte bli utgiven?". "Jo, det är klart, men även är jag rädd för att sätta detta som mitt mål med skrivandet, vad skulle i så fall hända om jag blev utgiven? Skulle jag sluta skriva då? Nej, jag är född författare och dömd till att dö pennan i min hand. Målet med skrivandet måste därför vara utanför och bortom livets strama ramar, och som varande utanför livets strama ramar kan jag det omöjligen förstå. Jag vill skriva mig in i evigheten! Jag vill med pennan bygga stegen till paradiset! Det är mitt mål. Jag vill riva litteraturen i bitar! Ser du, att min strävan efter det oändliga är oändlig och hur jag, för att leva oändligt, måste sträva; aldrig slå mig ner och bli nöjd och belåten och falla ur; nej, jag måste alltid skriva! Mitt mål med skrivandet är att fortsätta skriva och därför kan jag heller inte ha något annat mål med det; då hade jag riskerat att nå detta mål till att bli belåten och falla ur. Att jag inte förstår varför jag skriver är en fingervisning om att jag är på rätt väg.".


20 december

Jag lever för att bevisa inför mig själv att jag inte kan leva; att jag är helt och hållet och totalt undantagslöst livsoduglig. Att därför titta på när Borges drar fram ännu en av livets alla paradoxer, är för mig ett sant nöje. Jag behöver inte förstå paradoxen som sådan, men bara veta om att den finns där. Att livet som sådant är paradoxalt, ger mig hopp om att det inte är mitt fel att jag inte kan leva fullt ut, så som jag vill leva; att jag, i mina försök att göra så trasslade in mig i svårigheter, beror inte på en paradox i min existens, men på att livet är paradoxalt; och att jag nått dess begränsningar, dess väggar; och därför kommit i kontakt med det paradoxala. Det vill säga, att jag ser mitt liv som paradoxalt är en bekräftelse på att jag levt fullt ut, så mycket det går. Och att jag fastnade här, är en bekräftelse på det. Att jag skriver det här. Att jag känner så här. Med kraft måste jag skildra kraftlösheten. Levande ska jag bli begraven. I ord dränkas, när vad som verkligen kväver mig är det jag inte lyckas skriva ner. Att inte svältas ihjäl av hunger, men av mättnad. Att göra lidandet till en konst och göra konsten levande, att ändå hela tiden söka konsten för njutningen och välbehagets skull. Att göra livet till det enda värt att dö för, och att dö; inte för att jag ingenting kvar har att leva för, men för att jag har så många fler saker att dö för.


21 december

Idag krampaktigt tryckt ut och låtit skicka iväg det jag dom senaste veckorna skrivit, i ett brev på vars kuvert jag med otydlig handstil skrev J.'s adress. Handstilen har sin logiska förklaring, jag brydde mig inte särskilt mycket om ifall brevet skulle komma fram eller inte, snarare önskade jag att det inte skulle göra det. Att jag ändå skickade iväg det, var ett tvång; ett sätt att finna inre frid. Att bli av med det. Att inte längre äga makten över dess öde, inte längre råda över det. Borta! Borta och förbi.


22 december

Klumpfotad stapplar jag runt i litteraturen, och rör vid orden som vore jag en elefant i en porslinsaffär.


23 december

Värdelös liknelse, orimligt; för vad skulle en elefant göra i en porslinsaffär? Å andra sidan, vad gör jag i litteraturen? Minst lika orimligt, måhända. Träffande liknelse. Det är jag som är värdelös.


24 december

Idag, förstörde en penna genom att sätta den i dörrposten, använda den som dörröppnare till att hålla dörren öppen. Efteråt, hur jag nedslagen och sorgtyngd vandrade runt i en butik för att se mig om efter en ny penna och hur jag inte hittade en enda penna som var lika vacker som den förra. Hur jag gick ut ur butiken, tomhänt, och förbannade den förbannade dörren som så tvunget skulle hållas öppen.


25 december

Efter allt detta lidande, ge ut min bok! Tror ni att jag har lidit för nöjes skull? Tror ni att jag sitter här frivilligt? Tror ni att jag njuter av att skriva? Tror ni att jag är så snäll och godhjärtad och kristet naiv att jag skänker utan att kräva någonting åter? Nej, naturligtvis, och varför skulle ni tro det? Därför, ge ut min bok! Jag ska inte ens behöva be om det! Jag ska inte behöva tigga! Det är upp till er! Behandla mig med respekt! Värdighet, damer och herrar! Respekt! Dra ert strå till stacken! Ge ut min bok! Jag kräver en gentjänst, och det är inte för mycket begärt, inte på något sätt. Så som jag har lidit av att sitta här.


26 december

Jag har dom inom mig; tankarna, inte tankar men dess beståndsdelar, så som ord hängande, dinglande, var och ett för sig. Med tänkandet foga orden samman till tankar, bygga broar, få dom att dansa i takt med varandra, därför se tänkandet som en symfoni som får orden att dansa i takt, och se tankarna som dansen; hur sedan skriva om dansen och inte om dansarna; hur sedan skriva om dansen utan att skriva om dansarna, detta måste jag lära mig, det är av högsta prioritet. Att liksom skildra en bro utan att låta skildra dess början eller slut, ens en gnutta fastland; så att vad skildringen föreställer är en bro som kan tänkas fortsätta i all oändlighet.


27 december

Inatt, drömde att jag inte kunde somna. På morgonen, vaknade upp yrvaken.


28 december

Anteckningar som, "idag mår jag bra" eller "idag mår jag dåligt"; onödiga! En konstnär som målar av det han ser rakt av och inte använder penseln som ett instrument eller redskap med vilket han skådar fantasin, onödig!


29 december

Påträngande känsla, jag har inte skrivit ner någonting av värde! Jag har famlat, liksom någon som innan Galileos världsbild togs om nåder, lärde sig allt om rymden enligt Kopernikus världsbild. Jag har skrivit om en värld som blivit nedriven och nu spelat ut sin roll; som ligger här och skräpar! Jag har skrivit om en tid som inte längre finns och som folk imorgon inte kommer ha någon aning om att den alls existerat. Jag har slösat bort min tid. Men även så, det var jag som rev ner den! Jag rev ner världen! Men i hur jag gjorde det och att jag gjorde det, är en handling som kommer att tillhöra världen som just blivit nedriven; tiden som blivit förintad. Jag rev ner nedrivandet! Jag slog sönder spegeln, och universum föll i bitar. Jag föll mot marken, och drog universum med mig i fallet. Hur som helst, nu måste jag börja om på nytt igen! Den här anteckningen därför, upplockad ur den nedrivna världens spillror. Och så som en spillra, beviset på att jag rivit världen ner, det vill säga; den här anteckningen hade inte kunnat skrivas om så inte hade varit fallet.


30 december

Ni övergav mig inte, men jag kunde ändå inte undgå att känna mig övergiven. Kan jag klandra er för det? Nej, jag kan inte klandra er för det. Endast har jag mig själv att klandra. Jag övergav mig själv genom att låta mig födas till liv. Jag svek mitt stora jag som nu sitter på ljusårs avstånd och tittar på mig när jag skämmer ut mig själv inför en hel värld. En clown i ett rådhus, vart är barnen? Inte här i alla fall, inte i denna värld.


31 december

Den store B. stod och smulade sönder världen. Himlen var bara en ridå som någon tids nog lät falla ner och blotta B., den store B.; han som smulade sönder världen och lät smulorna falla mot våra hårbottnar som vore det konfetti i en karneval, allt medan vi sjöng med i hans dova hymn, "en värld det var en gång, nu är allt som återstår denna sång". Insåg vi då och insåg vi alls, att det konfettin inte var konfetti, men aska från den förfallna världens lik, kremerad; karnevalen var ingen karneval, men en begravning. Den store B., var alltjämt den store B., han som smulade sönder världen.


1 januari

Talande för hur mitt tänkande just nu fungerar; när jag skulle skildra en dröm jag trodde jag kom ihåg till fullo, så kom jag på, när jag tänkte på den lite noggrannare och så väl fattade pennan för att skriva om den, att jag endast kunde minnas mitt försvarstal och inte vad jag stod anklagad för. Men att jag stod anklagad för något, det hade jag inte glömt bort; och kunde därför inte förtränga att jag inte kom ihåg allt för att på så sätt kunna betrakta försvarstalet som en krigsförklaring, vilket det lika gärna hade kunnat vara.


2 januari

Att somna, att rusa ifrån tankarna. Att jag måste göra så, fly för mitt liv, och genom att så göra; adrenalin pumpas in i min kropp, tillräckligt för att hålla mig vaken i tusentals år. Att därför, innan jag lägger mig ner i sängen, intala mig själv att jag inte lever eller lever endast som ett utslocknande, och att jag heller inte har någonting att fly bort ifrån.


3 januari

Otäck dröm, jag drömde att jag var död. Jag drömde att jag dog i en jättevåg som sköljde över staden jag befann mig i. Först kom det en våg, och jag drogs inte med av den, men av den andra vågen som anföll. Jag dog och det var mitt fel. Jag dog därför att jag var nyfiken och efter att den första vågen dragit fram inte kunde låta bli att bege mig av mot havet för att få reda på vad som återstod där. Just när jag kom till havet anföll den andra vågen och jag drogs med ut på öppet hav. Så småningom fiskades min kropp upp av några fiskare och jag såg människor sörja över min död. Mitt lik placerades i en kista och på kistan skrevs min hemadress. Allt förflöt, det är sant att några sörjde; men även så, att dom flesta fortsatte med sina vardagssysslor som om ingenting hade hänt. Och så verklig var denna dröm och känslan av att vara död så verklighetstrogen att även då jag insåg att det var en dröm som jag drömde jag inte kunde förmå mig själv att vakna upp, vilket jag annars brukar göra då jag inser att jag drömmer. Istället, hur min kropp låg krampaktigt, tryckt mot sovrumsväggen, mina fingrar spända, greppande lakanet; och jag kunde inte röra mig. Jag kunde bända upp mina muskler. Jag var ett paket, ett lik! Jag hörde någon säga till mig, kanske var det min egen röst; "du är död nu och har ingenting att vakna upp till!". Vad som skrämmer mig när jag tänker på drömmen är att drömmarna har blivit så verkliga att det tycks mig som att om jag så dör i dom, så dör jag i verkligheten. I drömmen, hur jag tiggde och bad om att få vakna upp och hur jag försökte ruska liv i mina muskler, men ingenting hjälpte och likt en röst från ovan, ett eko repeterade, "du är död och som död kan du inte vakna upp igen!".


4 januari

Att jag sitter på en öde ö, fast omvänt. Snarare är jag en öde ö sökande, suktande efter dom andra öde öarnas gemenskap. Hursomhelst, omringad av mänsklighet, mänskliga varelser, brus, sorlande; detta är min ocean som gör den öde ön öde och som isolerar mitt varande - jag söker tystnaden, gudarnas sång, den oändliga ensamheten, platsen där dom stora skaldernas hjältar håller till, och jag längtar dit, så som hemlängtan, saknad. Vart finns ensamheten i denna värld, så uppfläkt och tillgänglig alla som tillhör den? Vart finns mörkret i denna värld, där stjärnhimmeln ramlat ner på marken? Den enda ensamheten, den att inte tillhöra någonting! Det enda mörkret, skuggorna som lamporna, neonskyltarna, sirenerna och trafikljusen lämnar efter sig.


5 januari

Att jag är en diktarhjälte, en sagornas riddare, men ingen diktare, ingen sagoberättare. En Romeo, inte letande efter sin Julia, men efter sin Shakespeare. Jag söker någonting som bekräftar min existens.


6 januari

Två borttappade ord, det ena börjar på "li" det andra på "ma". Litteratur? Livet? Lik? Lidande? Marmor? Mask? Mandeltårta? Marknad? Maskerad? Manisk? Mantel?


7 januari

Hur absurt det kändes att när jag skrev om min gudomlighet, en faster till mig ringde och bjöd mig till hennes sons konfirmation och hur jag svarade att jag skulle tänka över saken och höra av mig senare; samtalet avslutades och jag greppade åter pennan för att fortsätta skriva om min gudomlighet. Vad skulle jag i det fallet gjort för att vara helt och hållet ärlig mot mig själv och andra i min omgivning? Tala om för min faster att Gud inte existerar och att konfirmanderna läser om fel gud, en falsk gud, "ty den sanna guden pratar du med i telefon nu. Amen!".


8 januari

Idag, jag kunde inte sova. Jag somnade inte. Jag fastnade i gyttjan mellan sömn och dröm, där det enda jag kunde tänka på var ordet likmask.


9 januari

Dom hatar och föraktar dom som tar sina liv. Dom spottar på självmördarnas lik. Dom spottar på knarkarna. Men själva sitter dom i sina bubblor som dom byggt åt sig själva, kapslar; täta nog för livet att aldrig tränga för nära inpå. Dom säger att dom älskar livet och att dom värnar om det, men för sättet dom älskar och värnar; där finns inget liv! Det finns inget levande i att älska och värna om livet på ett sätt som om man i själva verket var rädd för att förlora, förstöra och förbruka det. Dom har livet som en porslinsfigur på sina hyllor. Dom låter inte leva det, men endast; använder det till att ha någonting att titta på, sina käraste ägodelar; det dom är räddast för att bli av med. Rädslan förlamar dom till att inte leva och till att förakta allt och alla dom som verkligen lever.


10 januari

När jag så lägger mig ner för den sista vilan, då ska jag säga till dom som gråter, "sorgen ni bär på, och det vet jag, för jag känner den så väl; är en sorg ni känner över att i framtiden behöva strida ensamma. Se så, jag har väntat på ögonblicket då jag ska förkunna för er att jag har vigt mitt liv åt att hjälpa er i denna fortsatta kamp; mina ord är mina vapen som jag nu lämnar över till er; ta emot! Varsamt, läs dom och fortsatt kampen, för om ni inte gör så och om ni inte läser; då har mitt liv varit meningslöst.".


11 januari

Om kuken hade varit en borrmaskin så hade vi alla varit döda, för lika svaga vi är för kärleken och kyssar och ömhet, lika svaga är vi för våldet och hatet. Så tur då, att kärleken och hatet bekämpar varandra.


12 januari

Det finns dom som växer upp med grekiska statyer och förälskar sig i dom; andra förälskar sig i gudarna som statyerna föreställer. Det jag skriver och genom att skriva, hur jag skapar en staty av mig själv; för folk att inte förälska sig i mina texter, men i mig.


13 januari

Allt jag ser handlar om mig själv, och jag kan inte titta på mig själv, utan att se mig själv tittande på mig själv. Därför har jag aldrig sett mig själv i spegeln, men istället; om vartannat, betraktat en främling som stirrar ut genom ett fönster och så förfasas över det han ser, att vad som utsikten blottar och vad som döljer sig på andra sidan glaset, inte bara kan vara honom främmande liksom ett främmande ansikte, men så främmande att det på samma gång blir skräckinjagande. Det vill säga, så främmande att man inte kan tro att det är sant det man ser, utan undrar om man drabbats av galenskap. Om man ser en dröm som tornar upp sig, eller om man sitter i en dröm och spejar ut mot verkligheten. Skräcken jag skönjer i främlingen som står och tittar ut genom fönstret, är en skräck jag känner igen så som den fruktan man känner inför sig själv då man inte vet och inte kan avgöra om det man ser är overkligt eller om det är man själv som är overklig.


14 januari

Pennan skaver i min hand, men jag fortsätter att skriva ändå. Vad är det som får mig att skriva? Vad är det som får mig att sitta här och låta mig dras isär, lida; gå av på mitten. För vilken nytta? Vad får mig att hålla fast pennan trots att den skaver? Vad ämnar jag att skriva ner? Vad alls, annat än att skriva om hur pennan skaver i min hand?


15 januari

Jag är en odör som jag sprider över världen. Jag har ingenting att erbjuda annat än mig själv. Jag vandrar från dörr till dörr. Jag presenterar mig som försäljare och när folk undrar vad jag säljer, svarar jag dom; "jag har ingenting kvar att sälja, för jag är redan såld! Jag har sålt mig själv till djävulen, till gud, till änglarna, till regnbågarna och till litteraturen, till att sitta ner och skriva om världens undergång och till att gå från dörr till dörr och förkunna, avslöja, tala om att jag redan har blivit såld! Jag vill få er nedslagna över vad ni har gått miste om!".


16 januari

Pennan har blivit en kniv med vilken jag utforskar mig själv.


17 januari

Dags att ta det ett steg längre till att inte skriva om det omöjliga, men att framställa mig i en sådan dager att det omöjliga ligger i att jag överhuvudtaget skriver.


18 januari

Att jag föddes med alla talanger i hela världen, men att jag valde talangen att lida. Att jag skrev och att jag skriver för att rättfärdiga detta val. Jag kunde hoppa högst i världen, men jag gjorde aldrig. Jag kunde hoppa längst i världen, men jag gjorde aldrig det. Jag kunde sprungit snabbast och sprungit längst, men jag gjorde aldrig det. Jag kunde lyfta hela Afrika på mina axlar, men jag gjorde inte det. Jag kunde brottas med Grizzlybjörnar, men jag gjorde aldrig det. Jag kunde tjurfäktas med bisonbufflar, men jag gjorde aldrig det. Och nu lider jag över allt jag inte gjorde, över allt som gick om intet. Och jag skriver, som för att förtjäna mitt lidande. Och jag skriver, som för att göra lidandet förtjänt av mig.


19 januari

Är det inte så, att skrivandet är det enda sättet varpå jag kan sägas förtjäna min existens? Och om det skulle vara så, den viktigaste frågan återstår; förtjänar jag då alls att skriva? Denna, den sista frågan, är också anledningen till att jag fortsätter leva och genom att fortsätta leva, alltjämt skriver. Skönjer ni, den onda spiral som jag dragits med i och som jag nu är oförmögen att ta mig bort ifrån?


20 januari

Men även så, jag måste värna om min kropp. Jag måste vara smart. Jag får inte skriva mig till döds. Inte liksom en häst som springer sig dödstrött i jakten på oaserna, utan som en kamel; uthållig och tålmodig och för långsam i tankarna och trög i tänkandet för att inte hinna frammana några drömmar om oaserna innan den står framför dom och inser att den är framme.


21 januari

Att universum är guds lik, och att vi vandrar runt här på jorden liksom likmaskar. Vad händer när guds lik är uppätet? Hur ska vi mätta våra hungrande magar då? Så klart, genom att äta upp varandra.


22 januari

Min fångenskap kan inte förklaras med att jag sitter i en cell utan dörr, men att jag står vid en öppen dörr och ändå känner mig instängd. Att jag har två ängar att springa mot, men att jag är för fångad i mig själv och förlamad denna frihet, att jag inte kan förmå mig att göra ett val, och därför står kvar.


23 januari

Jag föddes påklädd och ämnar att dö naken. Jag ser livets mening och anser mig endast leva då jag klär av mig. Att närma sig döden är att leva, att låta döden närma sig är döendet. Sannerligen, det är en tunn linje att balansera på.


24 januari

Kan inte skriva någonting. Odrägligt liv, ändå i all odräglighet vid gott mod, som om jag är övertygad om att jag uthärdar någonting endast temporärt. Jag är ett grottbarn som sett dagens ljus, därför å ena sidan blir grottans mörker för mig outhärdligt, men å andra sidan kan jag härda ut genom att jag har upplevt dagens ljus och därför, genom att minnas dessa upplevelser, har någonting att drömma om, och att sedan begrava mig själv i dessa drömmar.


25 januari

Skrivkrampen handlar inte om att jag inte kan skriva, utan om att jag inte har kraft nog. När kraften kommer tillbaka; en stjärnas explosion. Då kommer ni alla få veta att ni lever.


26 januari

Odrägligheten liksom väggar var täckta av koskit, trots stanken, det odrägliga; den värmer i alla fall.


27 januari

Jag är på en maskerad?


28 januari

Livet ligger mig närmare när jag kämpar mot det. Kampen är mitt liv, vad jag kämpar emot är sekundärt; att kämpa mot kampen är att leva, det också.


29 januari

Att skriva om allt, min tidsmaskin. Att skriva och genom att skriva, leva mina ord. Att plocka isär verkligheten och som plockad isär; fantasi. Att dikta ihop mina drömmar för att drömma. Att dikta upp livet för att ta del av det. Att dikta döden för att dö. Att krossa spegeln för att komma bort från mig själv. Att genom att dikta, skapa spegeln och göra mig själv konkret nog att kunna drömma mig bort ifrån. Att i drömmarna förstöra och förinta vad jag skapat, vem jag är, och vad jag drömmer mig bort ifrån. Att bränna den sista bron hem, inte för att jag hatar den och inte för att jag inte vill hem igen, men för att det ingenting annat finns att tända eld på; och för att jag ingenting annat är än elden.


30 januari

Vattnet är inte blått, det är genomskinligt. Är kärleken röd?


31 januari

Väntan på att kraften ska återkomma.


1 februari

Efter tre nätters djup, jämn sömn; jag känner kraften komma tillbaka. I natt, hela natten igenom, skriva. Krampen jag drabbats av ligger inte i tankarnas smörja, eller i tänkandets tröghet; men i fingrarnas oförmåga att dra tankarna ut ur mitt huvud. Någonting fysiskt.


2 februari

Hur jag inte kan hålla pennan ifrån mig, men sitter här, greppar den, håller den i olika positioner, smeker den på olika sätt; utan att kunna skriva. Ändå vet jag att det är närvaron av pennan som skrämmer mina tankar att inte flockas vid mig, komma till mig, fylla mig, ge mig någonting att skriva om. Jag är på alla sätt fast i ett vakuum, som jag inte kan ta mig bort ifrån, för svag; liksom jag låg levande begravd i en kista, och där kistan är mitt liv; och hur jag är för svag för att döda mig själv, liksom kistan är för liten och för trång för att jag ska kunna föra armarna mot halsen och komma åt att strypa mig själv, fastkilad nog att inte alls kunna röra mig; på alla sätt för svag för att ta mig därifrån, bryta kistan, klyva den mitt itu; men ändå för stark, fortfarande, för att sluta andas och dö.


3 februari

Jag är och förblir bland råttornas boningar, dom smutsiga människorna; fattigdomens misär! Där är jag nu och där ska jag förbli, inte för att jag inte kan ta mig därifrån, det kan jag; och den sorg som fyller mitt bröst varje gång jag inser att jag inte är precis som råttorna och dom smutsiga människorna, som ju är råttor och smutsiga därför att dom inte har något val, inte kan ta sig därifrån, medan jag är där frivilligt och därför att jag hos dom finner jag det mod och den livskraft som jag förälskat mig i livet genom; och hur jag ser dom rika slynglarna dra förbi ovanför, sofistikerade, pratande, svamlande, läppjande vin och talande rikedomsdialekter; av svaghet i sin natur går dom där dom går, och jag skriker till dom; “det var av feghet ni byggde er rikedom, av rädsla ni byggde era slott; och hur ni nu lever, genom att förakta och bekämpa livet, råttorna och smutsen! Ni är fångna av er rädsla att förlora rikedomen, att bli som oss! Men se så, vi är fria här! Vi har ingenting att förlora! Och vi vill inte bli som er!”.


4 februari

Den sorg över att ingen sorg ännu har drabbat mig, ingenting som kan göra mig förtjänt, ens inför mig själv, att gråta; den söker jag att skapa själv. Jag inbillar mig att jag är fattig därför att jag tvunget måste söka uppfylla en dröm som inte går att uppfylla, och som jag, genom att ändå jaga, inte kan rå för att hålla mig uppe på benen, utan ständigt ramlar, famlar och söker tröst hos råttorna och det smutsiga folket, därför att endast hos dom och endast i den misär som omfamnar deras liv, känner jag gemenskap och värme. Att jag är där i skiten på samma grunder som dom, och av samma anledning; att ha blivit dömd och tilldelad, från födelsen, en plats längst ner i skiten. Det är sant, att jag inte föddes i skiten, men också så; att det var förutbestämt, långt innan jag föddes, att jag skulle hamna där, och den sorg över att befinna sig där kan jag därför dela med dom andra som befinner sig där, och på så sätt förtjäna dom tårar som faller, likt en syndaflod, oavbrutet ner för mina kinder.


5 februari

Jag satt igår med F., som har jag inte hade träffat på länge. Vi kommer ur samma håla i jorden, satt som barn och lyssnade till samma pastorer. Nu har han slagit sig fri från kyrkans djävlar, några år senare än mig; och han är bitter ännu! Det sprutar lågor genom hans ögon! Jag ser hur han ålar sig, kravlar, så desperat söker tvätta religionen bort från sin hud; den tillhör honom inte! Den befläckar honom! Och så mycket hatar han religionen att han skrubbar sig själv med en stålborste, och inte bryr sig om att hela huden dras bort; han säger, “någon har smutsat ner min hud och om jag inte får bort smutsen så ska jag skrapa bort huden! Jag ska radera vad jag en gång var, om jag så raderar en del av det jag nu är!”, och han skrubbar och han skrubbar, och det blöder; och det blöder.


6 februari

Livet är mitt experiment, jag ska skriva tills jag dör. Jag ska utforska hur mycket man kan lida innan man dör. Jag ska utröna hur mycket man kan skriva innan man blir galen.


7 februari

Så klädde jag av mig skjortan, drog av mig den; rev den isär och jag knöt mina nävar och jag slog nävarna mot bröstet likt en gorilla och jag morrade och jag ställde mig framför spegeln till att se venerna skälva, fyllas av stormande blod, svetten blänka över huden och jag klappade handflatorna mot varandra och jag slog dom mot ansiktet, piskade upp kinderna röda och jag skrek mitt namn för mig själv och varje gång jag skrek det rusade, skenade, min röst en liten bit längre bort, så att efter tio sekunder jag skrek för full hals, och som om det vore en kör av hyenor som stod runt sitt byta skrikande sina stridsskrik; och i denna kör, när jag skrikit så länge att ekot bankat, slagit, nästlat, spetsat, nitats in i väggarna till att klinga mitt namn i flera minuter efteråt, då greppade jag pennan liksom jag föreställer mig att Zeus greppade sitt spjut, och jag öppnade käften och flugor vällde ur min mun, matrester, galla, blod och saliv, i en enda röra och jag lät se vad som låg på arket, en färg jag aldrig skådat förut; jag rörde om med pennan liksom en häxa i sin kittel och efter några ögonblick reste jag mig upp igen, vände mig om, kastade en snabb blick över blicken, och lade mig helt lugn och i fullständig, total harmoni, ner i sängen igen, tyst viskande för mig själv; “jag har skrivit den vackraste poesi som skrivits! Jag har skrivit gudomlig prosa! Med pennan har jag skapat magi!”.


8 februari

Liksom någon som myglar sig in i ett politiskt parti, får en befattning hög nog att på den årliga stämman tillåtas hålla ett tal, och hur han i detta tal ägnar sig åt att riva partiet isär, skrika hur mycket han föraktar det, svära, gorma, spotta! Så föreställde jag mig, när jag inatt satte mig ner för att skriva, att jag myglat mig in i livet; fötts, och orsaken till att jag så målmedvetet sökt mig till pennan. Allting fick sin logiska förklaring; att jag levde för att riva livet isär, spotta på det och svära åt, gorma, det tycktes mig uppenbart att så var fallet.


9 februari

Jag känner det så, att jag gav mig av från ett ruttet land; ut på dom vilda haven, i mina händer bärande på en gudomlig skatt, bara för att på andra sidan dom vilda haven lägga till skutan i ett gudomligt land, där gudarna skålade, och vid åsynen av mig, släppte sina skålar och började skratta åt mig, skrikande nedlåtande, “vad tog det dig till att frakta din ruttna last ända hit?”. Och jag stod där och kände mig skamsen.


10 februari

Jag har våldfört mig på mig själv; jag skrivit dessa ord. För varje ord jag skriver, hur jag självplågar. Jag gör det inte för att jag finner en njutning i att göra så, men för att jag finner en njutning i att se och komma underfund med hur länge jag kan stå ut.


11 februari

Jag letar efter mitt egna Jesus-barn och har letat så länge att jag blivit otålig nog att inte kunna vänta längre, insett; att jag måste skapa det själv! Jag är dom tre visa männen, frustrerade; jag tittar inte längre efter nytända stjärnor på natthimmelen! Jag hänger upp en själv, en stjärna på natthimmelen! Jag beger mig av till närmsta stall, utser en kvinna till Jungfru Maria, och börjar gräva i henne medan jag talar om för henne, “här inne någonstans, borde ett Jesus-barn finnas!”. När jag såväl hittar ett foster, utropar jag detta till ett Jesus-barn!


12 februari

Mitt imperium av skrivna ord, nej; det går inte att plocka isär! Att bli citerad, nej! Att plocka en sten från pyramiderna till att sätta på bokhyllan som ett minne och en symbol för dom, nej; pyramiderna är inte många stenar fogade samman, dom är pyramider! Inte kan därför en sten symbolisera dom, det kan endast dess helhet göra. Att någon till exempel skulle minnas mig för ett revben, till att plocka upp, sätta i sin bokhylla och låta symbolisera mig, nej; jag är inte mina ben fogade samman, men min helhet! Den här dagboken är inte anteckningar sammanfogade, men en bok; ett liv. Mitt liv är inte många dagar sammanfogade, men just ett liv, utdraget över många dagar.


13 februari

En diskuskastare tränade tolv timmar om dagen för att se hur bra han kunde bli. När belackare kom till hans träningslokal och undrade vad han höll på med, så svarade han dom; “min kropp är mitt experiment, jag vill se vad som händer om jag pressar den till det yttersta”. Till er säger jag därför, efter att först ha bekänt att jag inte är en diskuskastare och att min kropp är mig helt ovidkommande, snarare en last, bara i vägen; “min själ är mitt experiment“.


14 februari

Släcker lampan, lägger pennan och blocket på golvet nedanför min säng. Somnar in, vaknar till. En tanke har tagit sig in i tänkandet, den måste ut; tänder lampan, greppar pennan, skriver ner anteckningen. Försöker åter att falla i sömn, genom att hindra främmande tankar från att ta sig in i tänkandet; blockerar tänkandet, motarbetar det, ställer mig utanför det som en vaktsoldat utanför ett slott, obeväpnad måhända; men såsom stående där spelar det ingen roll, folk som ser honom tar för givet att han har ett vapen att tillgå om så skulle behövas. Och till dom tankar som ändå vågar sig nära inpå nog att fråga mig varför jag blockerar ingången, säger jag, “hit äga obehöriga icke tillträde!”.


15 februari

Nej, jag vågar inte döpa mig; vågar inte bli döpt; för om jag skulle bli det; om jag någonsin skulle ha ett mål att rikta mina slag emot, ett namn att skrika mina svordomar åt; då hade jag slagit mig själv till döds, skrikit mig stum; just så, skrikit mig oförmögen att skrika igen; för jag vet att om jag hade blivit döpt så hade jag heller inte blivit densamma. Nej, jag är inte någon som går att döpas! Jag är allt som inte går att döpas! Allt som inte går att sätta namn på! Och jag skriker därför; och se så, jag är ingenting annat än mina skrik; ingenting annat än mig själv skrikande. Jag slåss, det är sant; jag är slagskämpen, men jag slåss mot det intet varande, mängden av alla ting som inte går att sätta namn på, mot nattens mörker och mot dess tystnad! Och denna kamp kan endast definieras vara en kamp mot mig själv därför att jag betraktar mig som nattens mörker och dess tystnad, det som inte går att döpas vid namn.


16 februari

Skrivandet är en smörja som jag måste tråckla mig igenom, och genom att tråckla mig igenom; så skriver jag. Ser ni, hur skrivandet är en ond spiral som jag aldrig kommer att kunna ta mig ur?


17 februari

Jag har inte slutat ljuga! Jag ljuger som alltid förr, som jag alltid har gjort! Men nu har jag skrivit mina lögner ner på ett papper; den här boken, och skapat åt dom, genom att fläta dom samman till en enhet, ett universum där dom, på grund av varandras närvaro, var och en bär på sina egna sanningar, om det så må vara sanningen att dom ingen sanning har att bära, eller sanningen att dom är lögner; så åtminstone bär dom på sina sanningar. Skrivandet har den förmågan, att när tillräckligt många lögner radas upp bredvid varandra, så skapas det ett universum där sanningen har spelat ut sin roll och där lögnen därför inte längre existerar. Det må vara, säger ni, ett lögnaktigt universum, men “ett lögnaktigt universum“; vem har någonsin hört talas om någonting sådant?


18 februari

Det är kanske sant, att när jag framställer mina två olika naturer, dom i sig och var för sig verkar djävulska. Men så är det inte. Det är dom två naturerna som svartmålar varandra. Dom strider ju! Men lika lite som det tvunget måste vara en strid alltid mellan den goda och den onda, kan det vara en strid mellan två goda som inte förstår varandra och betraktar missförståndet som ondska. Så är det nog, att när jag inte anser mig kunna förmedla vad jag innerst inne menar, jag föraktar förmedlaren; och att när jag anser mig inte ha något att förmedla annat än insikten att jag ingenting har att förmedla, jag föraktar det som ligger innanför, min tänkande natur. På alla sätt är det så, att den strid jag bekämpar är en strid i detta område, att aldrig känna mig tillfreds då jag förmedlar; att aldrig kunna förmedla vad jag vill eller vilja vad jag förmedlar. Men det beror inte på att något av dom båda naturerna i sig är onda, utan endast på att dom inte är identiska; och jag åtrår och söker så desperat efter att göra dom identiska, att jag täljer dom till varandras avbilder och att dom, som täljda, smärtas och lider och att det i deras fasansfulla skrik framstår som om dom utstår ett brott som begås mot dom, vilket ur deras synvinkel måste vara en ond naturs brott; för vad måste väl inte vara ondska, om inte det som tvingar en att utstå lidande?


19 februari

Jag skriver denna bok, därför att jag letat efter att köpa den. Men jag har inte hittat den. Det är med bitterhet jag skriver denna bok, en bitterhet över hela det mänskliga släktet som levat och dött innan mig, som uppfunnit hjulet, seglat över alla dom sju haven, byggt flygmaskiner, åkt till månen; men inte skrivit en bok som den här. Det är med bitterhet, därför att jag känner att jag bara hade läst den här boken när jag var ett ungt barn, så hade jag inte suttit där jag sitter idag; aldrig lidit ensamhetens alla kval. Jag hade sprungit runt på ängarna och dansat med andra barn. Jag hade varit en lycklig man idag. Nog, jag hittade den aldrig. Den fanns inte. Därför skriver jag denna bok. Jag offrar mig likt Jesus på korset, för att dom som lever efter mig aldrig ska behöva lida ensamhetens alla lidanden igen. Jag skriver den för att jag genom att skriva den också läser den, och när den är klar; då ska jag läsa den och förbittras än mer över att jag förlorat, tappat, bort, blivit bestulen hela det liv jag levat då den här boken inte fanns att läsa. Varför skrev ingen den här förut? Har ingen lidit innan mig? Är människan ens äldre än första anteckningen i denna bok? Den första raden? Det första ordet, där uppstod mänskligheten sådan som vi känner den idag och sådan som vi om hundra år och tusen år och hundratusen år kommer att betrakta den som. Inte bara är jag en symbol för allt lidande och all mänsklighet, men också födde jag den, jag skapade mänskligheten och genom hela mitt liv och genom hela denna bok; hur jag fick dra den efter mig, som en skamfläck, en skugga av mitt jag! Ensam!


20 februari

Idag läser jag Borges och hur han är liksom en påle jag springer runt, ivrigt, desperat försökande fly bort ifrån, men hur för varje varv jag dras åt än mer; och hur min flykt kommer att sluta med min kind tryckt mot hans bröst, kvävd; för han har den förmågan, den jävla Borges, att han inte tyckte om sig själv och att därför, att inte tycka om honom, gör en bara än mer lik honom. Han är, så att säga, omöjlig att hata sig bortifrån och omöjlig att älska. Han är någonting, likt en sol; någonting man varken kan älska eller hata därför att man inser tids nog att det spelar ingen roll, man måste infinna sig i och vänja sig med hans närvaro.


21 februari

Hur hon tittade på mig och sade, “dig vet jag aldrig om du skämtar eller pratar allvar, skrattar eller gråter”. Jag slog blicken mot marken och svarade, “jag skämtar aldrig, så skratta åt mig alltid. Tids nog kommer jag att fånga dig i en roman, en tragedi; som till och med clownerna kommer att gråta åt, bödlarna att skratta!”. Hon lyssnade på mig, stilla, och spände sina ögon in i mina ögon och förlöste ett skratt så kraftigt att marken under oss vibrerade, skälvde, varpå hon sade, “en clown som gråter, det hade varit lustigt att se!”.


22 februari

Hur jag kastas in i drömmarna som vore dom en bur och jag en råtta, kastad åt ormarna till att ätas upp; och hur kastas tillbaka, ut ur buren, på morgonen, vaknar upp, som om mitt liv var en teaterpjäs jag tvingas delta i för att gudarna ska ha något att skratta åt.


23 februari

Jag bryr mig inte om jag bor i helvetet, så länge jag för drömma om paradiset; tusen gånger hellre drömma mig bort från helvetet än att sitta i paradiset och inte drömma alls.


24 februari

Att jag sitter här och blåser upp mig, skriker; “jag är en gud!” - Nej, det kan lika mycket ha att göra med att jag vill med det, säga att jag ingenting är. Att i en värld endast bestående av rektanglar, jag säger mig vara en cirkel, eller tvärtom; jag menar bara att jag inte är en rektangel och därför, att jag inte är; och genom att i denna tragiska värld endast bestående av mänskliga människor alltför väl medvetna om sin mänsklighet, skrika “jag är en gud”, har funnit ett komiskt, tilltalande sätt för mig att säga det på.


25 februari

Att Gud just i detta nu är i färd med att skapa världen och att människan han drar genom smutsen, för att på den andra sidan lägga oss ner, låta oss soltorka, rena oss, göra oss fria till att leva där; i paradiset. Det här är inte hans prövning, det är bara resan till det förlovade landet; liksom en fjäril innan vingarna ska bära den, måste sitta en tid i sin puppa. Det här är vår tid som puppa, smutsen är vår värld; och är smuts därför att vi ser den som vår värld, som det enda vi har; och som om meningen med livet skulle finnas att gräva fram i denna smuts, dessutom; att det är vår plikt att göra så! Å milda makter, skrattretande! Jag går igenom livet utan smuts på mina händer. Jag håller dom rena. Jag vet att det ingenting tjänar till att täcka sina fingrar med smuts.


26 februari

Tankar som i sin frånvaro växer, ju längre bort; desto större är deras frånvaro, liksom dom är stenblock på himmelen skymmande solen och hur deras skuggor växer och vältrar sig ju närmare solen dom kommer, ju längre bort från mig.


27 februari

G., idag när vi satt ner för att dricka en kaffe. Jag berättade för henne om min längtan efter att äga en stuga långt inne i den djupaste skogen, men just som jag berättade avbröt hon mig med en tanke som kommit svärmande in i hennes huvud, “den närmaste butik som säljer frimärken, ligger bara några kvarter härifrån”. Jag tittade på henne, förvånad över hennes fason att avbryta mig när jag pratade, dessutom då allt hon hade att säga var något såpass trivialt. Efter ett tag ursäktade hon sig, sade; “förlåt, ville du säga någonting?”. Jag svarade nej, för jag hade inte längre lust att dela med mig av någonting till henne; och hur efter det, alla våra försök till konversation, snarare hennes då jag satt tyst i protest, begravdes i en obekväm tystnad. Tjugo minuter senare reste jag mig upp och sade helt kallt, “det är dags för mig att gå.”. Vi hälsade inte adjö, skiljdes bara åt. Kommer vi någonsin ses igen?


28 februari

Men mitt temperament har jag fortfarande kvar, mitt kynne; min otålighet. Att jag kan tända till på en sekund, och bli rasande; slåss, svära, som en blixt från ingenstans. Allt det där ryms i min blick, skarp och farlig. Oberäknelig, så att folk i min närhet känner sig osäkra, på sin vakt; och hur jag känner samma sak i min närhet. Hur idag när M. varit här på besök i all omsorg och omtanke för att laga mat, och när vi sedan åt maten och hon dröjde kvar tjugo minuter längre än vad hon från början sade att hon skulle dröja kvar, därför att hon ville ha en kopp kaffe på maten; jag inte kunde hejda mig, utan bröt upp i ett, "skulle inte du dra nu?". Just som hon satt och klunkade sitt kaffe. "Jag ska nog dra nu", sa hon minuten senare, och jag lämnade ensam kvar i min skamsenhet, som en idiot.


1 mars

Den njutning och det välbehag som fyller mig efter att jag har författat någonting som jag anser vara bra, eller åtminstone är tillfreds med; liksom en tanke jag fått ut som satt och gnagde i mitt huvud; obeskrivbar.


2 mars

Jag samlar tankar, dagboken och mitt liv; det är mitt samlingsverk. Ståtligt i sin mångfald, det må så vara; och jag är stolt då jag visar upp det. Jag låter folk titta, och jag säger till dom; "det här har jag gjort och det här har jag levat för!". Ståtlig, men inte genialisk. Att skriva en bok som den här, handlar inte om genialitet, men om att samla. Att samla handlar inte om genialitet. "Den genialiska samlaren", har någon någonsin hört talas om en sådan? Nej! En samlare ska ha god smak och vara uthållig, envis, tålmodig, ivrig, passion; vägra ge upp. Den bästa samlaren är den som vägrar att ge upp. En del plockar ut guldkornen, dom har ett öga för sånt där och kan skönja redan från långt avstånd vad som är äkta och falskt; det är deras storhet. Dom kan till och med veta vilka flodbankar som döljer guld och vilka som inte gör det. Dom kan lukta sig till guldet. Andras storhet ligger i att dom letar igenom flodbank efter flodbank i ett ursinnigt tempo; dom rusar över floderna, kastar sig mot sanden; gräver med hela armarna. Dom är intensiva, hysteriska; det är deras storhet. Så synd då för mig, att jag varken har ett öga för sånt där eller är snabb. Jag är långsam, trög; och saknar allt som kan kallas för att “ha ett öga för det där“. Min storhet ligger istället i att jag har insett avsaknaden av storhet, mina begränsningar som samlare; insett mitt öde, men att jag fortsätter att samla ändå. Min storhet ligger i att jag, eftersom jag insett mitt öde men inte kan hämma passionen för samlandet, letandet, jakten; samlar, letar och jagar dygnet runt, hela veckor, säsonger, år, decennium i sträck. När det regnar, när det snöar, under tryckande hetta, i flugsvärmar; jag letar i alla väder och under alla omständigheter. Jag ger mig inte. Jag ger mig aldrig. Som en igel ligger jag på samlandet, och jag suger ur dess blod. Jag lägger ner mer tid än någon annan på att samla, för jag samlar konstant. Jag skriver kontinuerligt, på bussen, på väg till bussen, på väg av bussen; inte en sekund låter jag spilla till att inte skriva. Oavbrutet, alltid; jag skriver och om ni någonsin skulle se mig utan en penna i min hand, då är det inte jag; för jag har aldrig och kommer aldrig att vandra utan en penna i min hand. På så sätt är kan det jag skriver nå en storhet, och få mig att framstå som en stor samlare, om än inte genialisk; då jag har skrivit om allt och därför kan välja och vraka på vad jag vill plocka ut och låta infoga i min bok, i den här boken; så som dagboksanteckningar.


3 mars

Mina ord är dånet efter, svallvågorna bakom, mitt väldiga jag; ursinnigt, flängande, svingande mig fram genom tid och rum. I mina försök att hinna ikapp och skriva om vem jag är, skapar jag i alla lägen ett porträtt av vem jag var, ett fotografi på skuggan av mig själv.


4 mars

Att jag inte skriver alla dessa dagboksanteckningar om olika dagar, men om samma dag; som jag vrider och vänder på, till att se ur olika vinklar och skriva om dessa vinklar så ingående och på ett så utförligt sätt att det går upp för mig instinktivt, inbillar jag mig, tror mig veta; att det inte alls handlar om en och samma dag, men om många olika dagar. Precis som ett barn på zoo som tittar på en och samma apa och förundras så av den att när hon går därifrån är upprymd som om hon vet med sig att hon sett alla apor i hela världen. Min upprymdhet tar jag som ett bevis och en bekräftelse på att jag inte kan ha skrivit om en och samma dag, men om alla dagar i hela världen. Varför skulle jag annars ha varit upprymd? Att skriva om en dag, det har många gjort innan mig; men att skriva om alla dagar, det har ingen någonsin gjort förut. Därav min upprymdhet.


5 mars

Vem vill se en tjur som inte stångas? Ett lejon som inte morrar? Vem skulle alls se mig om jag inte slogs, rev världen i bitar; drog tussar från min hårbotten?


6 mars

Den här anteckningen eller någon annan anteckning är inte bara jag, ensam, sittande och skrivande det här. Utan det är ett rum, där jag sitter intryckt i ett hörn för att ge plats åt dom som ska komma dit och läsa och ta del av det jag skriver. Om ingen kommer eller om hela världen kommer, det spelar ingen roll; jag sitter i mitt hörn ifall någon skulle komma och jag skriver som om någon skulle läsa. Alltså, om någon läser eller inte spelar ingen roll; för jag skriver genom att förutsätta att hela världen skulle läsa. Varför skulle jag annars sitta intryckt i ett hörn?




Prosa (Novell) av Carlos Clandestino
Läst 746 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2008-08-04 01:01



Bookmark and Share


  himlens hemlighet VIP
det är det enda sättet att slippa gå i cirklar är att sitta i ett hörn - gillar dina hörn - tack
2008-08-07
  > Nästa text
< Föregående

Carlos Clandestino
Carlos Clandestino