10 oktober

Dagboksskrivandet avtar. Saknaden till T. tilltar. Har detta måhända något samband? Om så vore fallet, vad spelar det för roll? Varför alls spekulera, det tjänar ingenting till. Jag är bara den jag är. Dagboken är vad den är. Ingenting ska jag ta på för stort allvar, det har jag lärt mig; då trasslar jag bara in mig.


11 oktober

Det här ordet, dom här orden, det här och det här och det här, skriver jag med dom sista krafterna som just nu skälver i min kropp. Det har varit en lång kamp. Jag är trött. Jag känner inte för att slåss något mer. Jag vill ha det bra. Jag vill bjuda mina vänner på te och samtala med dom om vädret. Jag ger upp inatt och sen skriver jag inte mer. Jag skriver inatt om att ge upp och lägger sedan pennan ner. Där ska den ligga. Jag ska låta den ligga. Mögla, jag ska låta den mögla! Möglets alla sura dofter ska jag dra in som myrra dras in av en nyfödd messias. Min storhet, ska jag betrakta, inte för det jag har skrivit, men för att jag lyckades lägga pennan ner till att inte skriva något mer. Det har varit en lång kamp. Jag hoppas att den är över nu. Jag ska sova en lång natts sömn och imorgon vakna upp som en frisk människa. En utvilad människa. En ung herre som bjuder sina vänner på te och samtalar med dom om vädret. Saknaden efter det normala och vardagliga, att få känna mig som alla andra. Att tillåta mig själv omfamna det alldagliga. Länge har jag slagits med monster och varulvar, och vad nära det var att jag gick bort mig; nästan blev jag ett monster själv. Det är över nu, jag ska slåss mot vanliga människor i vanliga slagsmål, som en vanlig människa.


12 oktober

Att drabbas av en lust att bita av mig min egen tunga. Vilka ord och vilket oljud skulle kunna föda en sådan lust, gro, föranleda, ge upphov till en sådan vilja? Bättre då att förbliva tyst. Att inte riskera att reta mig själv till sådant vansinne och galenskap att jag inte anser mig ha något val men att bita av mig min egen tunga, den som gjort mig allt ont. Vilken dårskap! Som tyst har jag endast mig själv att klandra; som tyst, bita av huvudet av mig själv! Bättre då att skrika, så högt; att skrika med tänderna! För tänderna kan inte bita av sig själva, endast nötas ner, slitas, och frätas sönder; av att bita på för många saker samtidigt. Där är jag nu, liksom kampen mot demonerna på samma gång, hursomhelst, måste vara också en kamp mot mig själv som kämpande, mot mitt krigarhjärta, en kamp mot kampen; att kämpa för att avsluta kampen, att inte förbrukas och gå under.


13 oktober

Ska jag följa med på konserten imorgon, eller inte? Problem som, och det är jag medveten om, om hundra år kommer att framstå så triviala och i sådan ynklig dager, att jag då kommer att förfasas över vilken ynklig varelse jag en gång var, och kanske alltjämt fortfarande är. Men nu, då fyller dom mig med sina obehag och ligger som åskmoln och dimma i mitt huvud, skymmer tankarna; höljda i dunkel. Det kan jag inte göra någonting åt. Världens stora problem får jag ta itu med imorgon. Nu kretsar min värld kring konserten imorgon och huruvida den, om jag inte går dit utan istället stänger in mig på mitt rum för att skriva, ändå kommer att äga rum. Det vill säga, kommer jag på mitt rum att äga kraften att med pennan stänga ute världen, och att såsom utestängd den kunna förtränga den?


14 oktober

När jag som liten var ledsen gick jag till en sten i skogen som jag hade valt ut och låtit ge olympiska krafter. Jag gick till stenen och efter att ha besökt den kände jag mig bättre, som om jag hade lastat av mina sorger och bekymmer på den. Jag visste med mig att stenen i sig var en vanlig sten men att den, genom att jag valde den till att husera olympiska krafter hade fått olympiska krafter och jag betraktade den därför som en helig sten. Det var mina olympiska krafter som jag inte längre orkade bära och på stenen lastade jag av dom. Men det var från början en vanlig sten, liksom Betlehem innan Jesus föddes där var en vanlig by. Var det en tillfällighet att Jesus föddes i en vanlig by i ett vanligt stall? Nej, så klart inte! Om Jesus hade firats ner från månen och anlänt till jorden invirad i plastfolie så hade ingen kunnat identifiera honom och hans gudomlighet hade förblivit lika oförståelig som guds gudomlighet. Jesus gudomlighet ligger inte i att vara guds son, det är vi alla; Jesus gudomlighet ligger i att vara den mest perfekta av guds alla avbilder och som den perfekta avbilden, hur vi ritade en aura runt honom och gjorde honom gudomlig. Lika mycket som gudomlighet är perfektion är perfektion gudomlighet. Jesus var mänsklig perfektion och såsom mänsklig kunde folk identifiera sig med honom och känna att han var som dom, fast gudomlig. Stenen jag valde ut var en helt vanlig sten som jag kunde identifiera mig själv med, därför att den var just en helt vanlig sten liggande i en helt vanlig skog. Idag har jag pennan som min sten, och jag låter fatta den när jag är ledsen. Jag har givit den olympiska krafter. Jag greppar den när jag känner mig ledsen. Jag skriver. Jag finner ett nöje i att skapa ett sådant totalt vinklat porträtt och skildra en helt vanlig pojke i en helt vanlig skog som en ständigt ledsen människa; invirad, intrasslad i sin egna misär. Jag finner det som ett bevis för pennans olympiska krafter och genom att bevisa för mig själv, pennans olympiska krafter, mig själv som gudomlig, en olympisk gud; för det var ju jag som gav den dom olympiska krafterna. Jag finner dagboken underhållande. Jag finner det liksom regnbågar målade i olika nyanser av svart. Jag finner att en människa som mår så dåligt som Ivan i dagboken gör, inte kan leva. Det är därför en lögn, det som skrivits ner. Pennan visar endast den ena sidan av myntet. Den andra sidan av myntet skymmer en Ivan som dansar och så föraktar allt han skrivit. Jag finner dagboken underhållande därför; för att jag tycker mig se, i all misär, inte den olyckligaste själen på denna jord, utan den lyckligaste. Den som gråter tyngst tårar och skriker sina sorger högst, måste även vara den som dansar förtroligast, som älskar mest och drömmer alla slags underbara drömmar på samma gång. Jag läser dagboken och jag tänker på den andra Ivan, som mellan varje anteckning och efter varje punkt lever så väl och så mycket och så intensivt att det inte får plats i en enda kropp, översvämmad lyckan, och det som blir över; det hamnar här, som översvämmad lycka och kärlek och sorg över att inte ha kunnat omfamna och ta till vara på och känna all glädje på samma gång, inte älskat alla världens vidunder, inte kysst alla människor, inte dansat med ens hälften av Calcuttas miljontals tiggarbarn. För så var det väl, att det nya testamentet endast skildrade ena sidan av Jesus, den gudomliga Jesus; och att vad som bekräftar Jesus mänsklighet är hans sorg över att ens som gudomlig inte vara förmögen att bota alla sjuka; att gå över Nasarets sjö, men inte över dom stora oceanerna; sorgen över att gudomligheten inte räckte till! Sorgen var hans mänsklighet! Att känna sig otillräcklig, är att känna sig mänsklig; oavsett det handlar om en otillräcklig gudomlighet eller en otillräcklig mänsklighet. Att dagboken, den jag skriver här, därför kan ses som en bibel för vår tid och att Ivan är vår tids Messias; med det ämnar jag inte att säga någonting om dagboken som sådan; det säger snarare mer om den tid vi lever i än om Ivan som person.


15 oktober

Jag kommer inte kunna manövrera det skepp jag bygger.


16 oktober

Så var det i en stam jag nu har glömt bort namnet på, att för att tjäna hövdingen skulle man kastreras. Alla ville tjäna hövdingen, det ansågs fint; därför lät också alla föräldrar kastrera sina barn. Att kastrera var ett tvång för att tjäna hövdingen därför att hövdingen också var fertilitetens gud och så som den skulle sprida sina gener vidare. Att kastrera dom som ville jobba för honom, var ett sätt för hövdingen att garantera att dom han gav makt, tillräcklig mycket makt för att kunna stöpa honom, förråda honom, göra en kupp och överta tronen, inte på något sätt och inte av någon annan, inte ens av dom som hatade hövdingen, skulle anses vara dugliga nog att bli nya hövdingar. Hövdingen var ju fertilitetens gud, och det säger sig självt att en sådan inte kan vara kastrerad.


17 oktober

Jag måste skriva det avslutande kapitlet om Buenos Aires. Jag ska åka dit och jag ska skriva det; jag ska skriva om staden som om jag ägde den och jag ska, med pennan, ploga vägen därifrån. Jag ska äga den genom att skriva om den och jag ska visa för stadens invånare min storsinta tacksamhet inför dom och inför staden som sådan, genom att sluta skriva, genom att avsluta kapitlet om staden och genom att göra så, ge tillbaka staden till dom igen. För mig att gå. För mig att lämna staden och lägga den bakom mig. Jag ska åka till Buenos Aires och jag ska skriva ett storslaget epos om staden och jag ska känna mig förtjänt att åka därifrån, som om jag har sett allt och nu måste åka därifrån. Man kan inte leva på brända marker, jag ska använda pennan till att tända en skärseld och bränna alla fält, så att jag sedan tvunget och för att överleva, måste bege mig därifrån; mot nya marker. En tårdrypande dikt, fläckad med blod, drypande i svett; men vag och på alla sätt så värdig och själfull som långa, ringliga, Avenida Santa Fe. Ståtlig som Obelisken!


18 oktober

Det ligger i geniets natur, som genial, att det måste inse sin egna genialitet. Det är den särställning, vad som skiljer det åt från det vanliga folket; att inse det geniala medan andra tar det för dårskap. Att därför, verka som om det vore dåraktigt att anse sig vara ett geni och att ändå anse sig vara ett geni, för att inför andra framstå som dåre. Att lika mycket som man anser sig vara ett geni, försöka få andra att anse att man är en dåre; och att göra så genom att hela tiden uteslutande skriva om sin egen genialitet, och att inte skriva om något annat än tron på att det också är så och att det geniala ligger i tron på sig själv som geni. I viss mån måste jag ha lyckats, trots allt.


19 oktober

Även tacksamhet för att jag lever bland ett folk av människor som ännu inte låtit döda mig, men som lämnar mig ifred och låter mig vara. Hade jag istället befunnit mig bland ett folk som varit som jag är, då hade det varit krig dag som natt och jag hade inte på något sätt hittat ro och lugn och harmoni att skriva.


20 oktober

Besatt av allt som rör och av det som inte rör sig. Besatt av allt blev jag en dag trött på att vara besatt och begav mig av sökande efter landet där ingenting fanns att bli besatt utav. Hur såg en sådan plats ut, det kunde jag inte föreställa mig. En mörk och kall och kal värld? Ett rum? Ett enda rum på vars väggar ingenting finns! Ett rum med kala väggar! Nog, jag gav mig av. Jag var trött på mig själv som besatt och sökte bli någon annan. Men så blev jag besatt även av denna tanke, av denna åtrå; och av tanken på hur platsen där ingen besatthet finns måste se ut. Jag sökte spränga besattheten, men blev besatt av tanken på att spränga; så att vad jag sökte inte längre gick att få, för det undgick mig heller inte; att jag sökte bli av och undslippa besattheten som för att komma bort från mig själv, men blev besatt av att komma bort från mig själv; så att själva frigörelsen från mig själv blev jag, i en annan skepnad. Så låg jag där, med huden vrängd; alltjämt som mig själv och jag frågade mig själv om det var värt det, "var det värt att vränga dig själv ut och in när det fortfarande är du som ligger där?". Jag svarade nej, det var klart att det inte var det. Och jag tyckte synd om mig själv. Och jag förbannade mig själv.


21 oktober

Om någon skulle fråga mig vilken typ av författare jag är, någon som aldrig läst något av det jag skrivit, då skulle jag svara honom att jag är en August Strindberg, fast snyggare.


22 oktober

Min misär ligger snarare i att jag är en perfekt människa i en imperfekt värld, och så som varande den enda perfekta människan är jag också den enda som lider av att världen i övrigt inte är perfekt, inte alls, inte i närheten; men när jag påpekar detta för folk i min omgivning så förstår dom mig inte och jag förklarar för dom, att det måste bero på att dom inte är perfekta, att dom blivit färgade av den värld dom lever i liksom dom i århundraden målat om sin omvärld till att kläda deras bleka, hutlösa, grådaskiga hudar; liksom för att kamouflera sig och för att inte sticka ut. Dom svarar mig att jag är ohyfsad, och jag låter ännu en gång påpeka för dom hur långt ifrån perfekta dom är, och dom säger till mig, "men vem tror du själv att du är?". Och jag svarar dom, "tror, det gör jag inte längre; jag vet!". Jag lider ensam. Världen passar mig inte, och det är inte mitt fel utan världens; på alla sätt, jag lider därför helt och hållet allena.


23 oktober

Jag försöker skapa den mest fruktansvärda av alla personer, dagboksskrivaren Ivan, och jag försöker måla honom till ett monster som inte anser sig själv vara ett monster och som förväxlar spegeln med fönstret ut och jag försöker skapa honom till det mest fruktansvärda av alla monster, för att jag sen, med gott samvete och utan några som helst moraliska kval, ska kunna ta livet av honom; döda honom och gå vidare. Att livnära mig på hans lik. Att veta, för mig själv, att jag gjorde någonting; jag dödade ett monster och för det kommer jag att förbli min egna hjälte, heller kommer ingen att kunna ta det ifrån mig.


24 oktober

Jag måste anse mig vara gud för att orka leva mitt liv som människa.


25 oktober

Nytt anteckningsblock; vi känner fortfarande på varandra, försöker bekanta oss, göra oss bekväma i varandras sällskap.


26 oktober

I tacksamhetsskuld till O. som sålde mig det här blocket för tre kronor, fast det måste ha kostat det tiodubbla minst, efter att jag ängsligt stått och fingrat på det i hennes butik. När jag väl bestämde mig för att köpa det, hittade jag bara några mynt som jag skamsen lade ner i fickan igen, i hopp om att hon inte skulle se att jag inget mer hade, och så försvann jag besvärat, brådskande mot utgången då hon ropade efter mig, "ge mig vad du har så får du blocket!". Generat, motvilligt, och som om jag hade blivit påkommen, stapplade jag mot kassan, fiskade upp mina tre kronor ur fickan, lade dom i hennes hand och gick för att hämta blocket.


27 oktober

Så insnöad, insnärjd skrivandet är jag att jag, när jag idag reflekterade över det och över det faktum att jag vid sidan av det även bedriver ett någotsånär normalt liv med fyrtio timmars arbetsvecka och om helgerna socialt umgänge, tänkte på alla dom andra, folket på stan som inte skriver, som aldrig skriver; och förundrades över vad dom fördriver sin fritid med, "om inte med att skriva, så vad då?". Jag kunde inte komma upp med ett svar, eller snarare; varje svar jag kom upp med föreföll mig totalt främmande, overkligt, otroligt, osannolikt, och jag kunde inte föreställa mig att så kunde vara fallet. Att det finns människor som inte skriver; på vilken planet i solsystemet; i vilket solsystem i vilken ände av Vintergatan; i vilken galax i detta universum lever i så fall dom?


28 oktober

Ligger inte alla människor nätterna igenom och skriver, som jag? Om inte någon, vem skriver jag i så fall för? Jag skriver för dom nattliga dagboksskrivarna, så klart! För dom som drömmer! För alla förryckta själar! Vilka annars? Det är den enda världen jag känner till och som jag har befattat mig med; den sömnlösa! Det är det enda jag kan, att inte sova; att ligga vaken om nätterna! Det här är en kontaktannons, ser ni mig? Förryckta själar, kom hit! Ryck bort mig! Rädda mig! Jag är en av er, släpp in mig! Jag behöver någon som förstår mig för att förstå, för mig själv, att jag går att förstå mig på! Kanske kan jag genom att betrakta er och förstå er, lägga den sista pusselbiten och slutligen sägas kunna förstå mig själv. Och alla ni, sovande människor; kom hit ni med! Sov framför mina fötter! Sov, sjusovare, sov! Jag ska inte väcka er! Jag ska låta er sova, sjusovare; sov! Jag behöver någonting att ryckas bort ifrån!


29 oktober

Att jag skulle ha en plikt och ett ansvar gentemot livet, att leva på ett visst sätt, när alla olika sätt att leva på leder till samma destination, döden; utplåningen av alla olika sätt att leva på och utrotningen av allt man kan tänkas leva för. Nej, jag ska inte offra livet någonting; det är inte värt en enda droppe blod, inte en enda droppe svett, inte en enda tår; istället, vandra genom det såsom levande död; tusen gånger hellre, och inte nog med det; men hundratusen, en miljon, miljarders biljarders gånger hellre. Att jag skulle offra livet någonting som tids nog ändå kommer att döda mig, kommer inte på tals! Att jag skulle kyssa min bödels fötter, kommer inte på tals!


30 oktober

Se så, jag skriver om livet; för jag har ännu inte lärt mig att leva. Att lära sig leva är att förtränga livet och att man lever. Det gör man tids nog, då döden kommer för nära inpå och man sluter sig till att krypa ihop och skydda sig, genom att inbilla sig att man ingenting har att förlora, och att döden därför ingenting har att vinna med att anfalla en. Det är självförsvarsknep, man spelar död inför fienden. Jag är inte där än. Jag har ännu inte sett döden i vitögat. Jag skriver om livet.


31 oktober

Hur lustigt att mina alla drömmar som jag drömmer om framtiden knyts ann till ett minne jag upplevt i min barndom, så att jag, då jag drömmer om att stå på savannen och slåss mot lejon, plötsligt kommer till minnes om hur jag som barn stod på ängarna nedanför mitt hem och lekte med får och getter och kattungar och hundvalpar. Och så ligger jag kvar i min säng och drar fingrarna genom mitt hår och vill minnas och inte minnas på samma gång.


1 november

Obeveklig. Vresig. Konstant. Omutbar. Ohämmad.


2 november

Idag, köpt flygbiljett till Buenos Aires. Lycklig. Lättad. Saknaden till T., så som hemlängtan. Snart är den över, det kan jag trösta mig med just i detta nu.


3 november

Att livet inte har mer att erbjuda mig och att jag på senare tid kommit till insikt med det, mer eller mindre omedvetet. Att jag har försökt, verkligen och helt fullhjärtat, fullskaligt, ihärdigt och ärligt; jag har försökt att passa in i denna värld! Jag har lyssnat till politiska överläggningar! Jag har jobbat med byråkrater! Jag har följt efter sopgubbar hela veckor i följd! Jag har torkat gamlingars rövar! Jag har försökt att lära mig. Jag har försökt att bli som dom. Jag har försökt att passa in i denna värld! Jag har försökt att ställa mitt liv till förfogande, men nu, på nattens sista timmar, tids nog insett att det är världen som inte passar in i min spegelbild. Att jag har skarvat mig själv till att bli en pjäs i mänsklighetens spel, ställt mig hövligt och väluppfostrat och försynt på världshistoriens spelplan, och att det inte är där som problemet ligger, men i hur jag ser mig själv, ju mer skarvad desto mer missanpassad, därför att livet inte handlar om att anpassa sig till det, utan att anpassa livet till sig själv; jag har insett att jag i hela mitt liv har skarvat mig till någonting som inte var värt att skarva sig för; men som endast förtjänar att moduleras efter knytnäveslag och djävulska nyp i pannbenen; varför jag nu frågar mig själv om världen verkligen är till för mig. Förtjänar världen mig? Förtjänar livets dräkt att hängas och klänga över min ståtliga, eviga, själ? På denna fråga, svaret är nej. Jag gapar efter någonting mer, någonting totalt och oändligt, någonting som står bortanför och ovanför allt vad denna värld och detta liv har att erbjuda, som om jag inte visste och aldrig förstod att dom fabler och sagor jag inrättat mina drömmar att efterlikna, drömmandet; mitt hela liv offrat till att uppfylla och förverkliga, var just fabler och sagor tagna ur fantasin och att dom höll till där, alla dikters hjältar huserade där, därför att dom var för stora och inte fick plats i verklighetens värld, i livet och världen sådan som den är. Det var inget avståndstagande, inget alls världsförakt, hos diktarna när dom placerade sina hjältar bortom och ovanför verkligheten; det var bara det enda ställe dom fick plats i. Att jag aldrig insåg att poeterna med sin poesi inte skildrade sina liv, men sina drömmar, och att drömmarna jag offrade mitt liv för att förverkliga, jag istället borde ha offrat mig själv till, för att hålla dom vid liv; och att drömmandet som sådant gick ut på just det och ingenting annat än att fortsätta drömma; att inte föra drömmarna till verkligheten, men tvärtom, att föra verkligheten till drömmarna, till att som drömmare skriva om drömmarna och få det att verka och framstå som att jag skrev om mitt liv, och att skildra drömmarna till att läsa och se mina skildringar och kanske då och kanske så anse mig leva i fantasin, dikternas och fablernas värld; att göra verkligheten till en dröm och inte att förverkliga drömmarna.


4 november

Livet har ingenting att erbjuda mig.


5 november

Dagboken, en skildring av en människas förvandling till gud, en dåres dödsryck, en korsfästelse.


6 november

Det är inte att lyckan inte behagar mig, men att den inte kan hindra mig i mitt sökande efter något mer, något än mer; och att jag som lycklig inte heller anser, inte ens, lyckan vara nog; även den tråkar ut mig och jag lämnas därhän till att undra att om inte ens lyckan kan ge mig behag stort nog att sluta söka, vad då skulle kunna få mig att sluta söka? Kan jag alls i så fall, i ordets rätta bemärkelse, känna behag? Eller är jag kanske en själ som helt enkelt inte kan behagas - och nedstämdheten som fyller mig då jag tänker att så kan vara fallet, ens rädslan för att det så förhåller sig; total och bottenlös misär! Liksom den enda lyckan som är tillgänglig för mig är misären förklädnad i ett hopp om framtiden; sökandet efter någonting mer, detta är mitt behag; att söka efter behaget. Hur jag ständigt måste förtränga att så skulle vara fallet och jag att aldrig kan sägas kunna komma hitta fram och därför, inte ens sökandet längre kan ge mig något behag, då det behag som sökandet ger mig är hoppet om att en dag hitta fram; en dag omfamna den gudomliga, himmelska, lyckan.


7 november

Otillfredsställd.


8 november

Inte att världen är för liten, men att jag är för stor. Att det är mitt fel. Jag gapar efter för mycket. Jag är dömd till att förbli för evigt otillfredsställd. Är det inte så? Är inte allt i grund och botten mitt fel? Kommer jag att leva för evigt otillfredsställd? Mina avbitna naglar vittnar om att jag inte kan utesluta det, inte fördriva bort detta ‘kanske’ utom synhåll, som på alla sätt framstår, förklädd eller inte spelar ingen roll, som ett ringande, klingande, bullrande, mullrande, dånande; “ja!”. Detta ‘ja’ som nedslår mig till att inte längre söka efter tillfredsställelse och som därför, på alla sätt och vis, måste vara just ett “ja!”.


9 november

Livet krävde inte av mig att jag skulle vara något mer än alla andra. Livet krävde av mig endast att jag skulle leva, åldras och vara belåten över tidens gång. Jag krävde av mig själv som levande något mer, och förblev missbelåten.


10 november

Jag ska inte klandra mig själv för det här; det är inte mitt fel. Jag var tvungen att krympa mig själv för att leva, liksom livet var en liten bur jag tvunget måste sitta hopkrupen i för att få plats i. Ändå, hur jag lever för friheten; för att röra mig, mitt hela, väldiga jag, som jag vill. Genom livet och som levande är jag fångad, endast som död kan jag bli fri; därför som levande söka krossa livets galler och dö genom att ha besegrat, förbrukat livet och inte har någonting kvar att leva för; men allt framför mig att dö för.


11 november

Rädsla, obehag; att jag talar om livet i dåtid, liksom det vore avslutat, över, redan undanstökat.


12 november

Att inte längre leva för att söka uppfylla mina drömmar, men för att undvika att trilla i och av misstag förverkliga mina mardrömmar.


13 november

Jag ville för mycket med livet; och livet ville för lite med mig. Den lycka jag sökte var bortom denna värld, fanns inte tillgänglig! Utom räckhåll! Den lycka jag erbjöds, jag blev olycklig över att ta emot, som en skymf mot min strävan, mina drömmar, mitt jag; att ens ha blivit erbjuden den! Ett hån! Den sanning jag bar på, för stor för någon att ta emot, se, urskilja alls; gömde dom sig istället, folket på stan; klädde ut sig i kläder falska nog, sig själva falska nog, att kalla mig för lögnare och att komma undan med det! Att ljuga ihop, fläta en värld full av lögner för mig att ha fel, hur jag än gjorde och hur jag än talade om för dom, bekände inför dom, deras falskhet. För dom att klandra med bevåg mig, just jag; för att vara lögnaren! Nog, i deras värld av lögner må dom ha rätt och det finns säkert bevis för det, att jag är den största narren som någonsin levat, men det är inte dom som lögnare jag vill åt och vänder mig så vresigt emot; utan den lögnaktiga värld dom lever i och har möblerat och nästlat ihop till att kamouflera sina lögnaktiga hudar med! Alls är dom för småsinta för att ens vilja förstå mig, och det säger väl sig själv.


14 november

Också är det så, att drömmarna jag söker uppfylla inte är drömmar i den bemärkelsen, men snarare så som saknad och hemlängtan till en värld som jag i viss mån måste ha besökt, för säg mig; vart skulle drömmarna annars härstamma ifrån? Det är inte jag som har skapat drömmarna, snarare är jag skapad ur dom och knuffad ur, utslängd, utestängd deras värld, till att återigen ta mig tillbaka dit; som astronauten utanför sitt rymdskepp, jag bankar på dörren och skriker, “släpp in mig igen!”. Tiden, vistelsen på utsidan, är mitt liv och lika lite som astronauten klarar av att leva där, klarar jag av att leva här. Det säger sig självt, det också; han är en människa uppsänd i rymden och ingen rymdvarelse i sin natur; jag är en drömmare nedsänkt i verkligheten och som sådan, ingen mänsklig natur.


15 november

Att hela universum skulle falla ihop likt ett korthus.


16 november

Så verkliga ter sig mina drömmar att verkligheten som sådan ter sig overklig, helt och hållet absurd.


17 november

Vad som blir kvar då, efter ett liv i misär, är just det här; sittande med armarna lealösa och blicken förtäljd på horisonten, liksom jag förtäljde den där i hopp om att få åka med och svingas iväg till platserna där stjärnorna går om mornarna för att dansa, släpper sina himlafästen och dricker välförtjänta drinkar efter sina nattliga arbetspass, och där tiden har spelat ut sin roll och där evigheten träder in och minnena är här och nu, inom räckhåll att plockas upp och börja leva igen för dom som vill det! Där månen skrattar med solen och solen kyssar andra himlakroppar god natt! Vad som blev kvar efter ett liv i misär är denna blick, men hoppet är slocknat och jag orkar inte längre ens försöka stirra igenom horisonten, förinta den och försöka dra ner den; ingenting tjänar någonting till. Detta var vad misären gjorde med mig. Jag stirrar fortfarande men har ingenting längre att stirra på. Jag har stirrat mig själv till blindhet, därför att jag har förbrukat, förintat om intet, allt jag sett; och jag har sett allt.


18 november

Idag är det den tjugoandra juli. Inget mer finns att säga om denna dag. Meningslös.


19 november

I harmoni, hela mitt jag; på varje plan bedriver jag en kamp mot fiender lagom stora för att stimulera mig utan att låta slå ner mig, men jag vet också att det är en skör tråd jag vandrar på och att mina olika planer är fogade samman likt korten i ett korthus; faller en så faller alla, det vill säga; jobbet, kärleken, författandet, mina familjerelationer, det sociala umgänget.


20 november

Det senaste jag publicerade fick alls inte någon reaktion, trots att vad jag där skrivit var det som krävde av mig störst kraftansträngning att skriva; liksom varje ord var en betongklump som jag tvingades bära på mina bara rygg och lasta av i dikeskanten.


21 november

Jag är min egen federala stat. Alla andra är sina diktaturer. Mer om detta senare.


22 november

Ännu en dag av ingenting.


23 november

Om livet vore en flod man simmade över och på vars mitt man inte kunde sikta land åt något håll, så befinner jag mig på denna mitt. För långt har jag simmat för att orka simma tillbaka, men att istället lägga av att simma och flyta medströms mot havets mynning, aldrig! Jag föddes inte för att flyta medströms, gjorde jag det? Nej, så klart. Om än havet är mitt mål och om så det endast är genom att flyta medströms jag kan ta mig dit, så aldrig kommer jag i så fall att nå mitt mål. Hellre i så fall simma motströms och frysa ihjäl där floden har sin början.


24 november

Jag har tappat allt. Pennan ligger fortfarande i min hand, men nu tittar jag på den som jag aldrig tittat på den förr, som om jag undrar varför den ligger där. Vi känner inte längre varandra. Allt var bara en dröm, någonting jag fick för mig; att jag kunde skriva? Hur kunde jag inbilla mig det?


25 november

Jag åt den hel och kände hur världen var min. Det är en känsla som är svår att beskriva. Jag kände att jag ägde värden, men jag var inte stolt; istället skämdes jag. Jag bar världen med mig, under armen, skamsen; som vore jag en skolpojke vandrande över en skolgård bärande på en tröstpokal, dagen efter ett skolmästerskap och där alla stod i ring och turades om att bära skolmästaren på sina axlar. Att jag kom sist i tävlingen och blev världen tilldelad. Vilken tävling? En tävling, vilken som helst.


26 november

Ingenting. Hur komiskt att jag, trots att jag ingenting har att skriva, skriver dit ett "ingenting"; som om jag ingenting har att skriva annat än ingenting. Och ur detta "ingenting" antecknat, en komisk situation uppstår som jag anser mig tvungen att skriva ner och hur detta, tvånget att skriva det ner, gör anteckningen som sådan till någonting tragiskt; att finna komik i "ingenting", vilken tragedi! Det är tvånget att skriva "ingenting" ner som gör situationen alls komisk! Hur detta "ingenting" som jag tvunget anser mig måste skriva ner, bekräftar för mig att jag alltid måste ha det sista ordet, aldrig kan låta en dag förflyta utan att jag skriver om den, aldrig skildra tystnaden utan att jag måste avbryta den med att säga "jag skildrar tystnaden", aldrig skildra det öde landskapet av tomhet utan att själv infoga mig själv i bilden, om så bara med min skugga; stillheten, jag aldrig kommer att fånga i en anteckning; jag måste ju röra pennan för att skriva! Liksom en död man liggande på gatan som en stor folkhop står samlad kring och i tystnaden betraktar och sorterar sina egna reflektioner av döden, och därför att alla som står där vet att det ingenting tjänar till att säga någonting; han är död och det är uppenbart - men hur jag kommer dit, pekar på den döda mannen och säger, "titta en död man, han är död!". Som om jag ville frälsa alla som stod där med en sanning, trots att jag innerst inne vet att dom alla redan vet.


27 november

Idag, läst DH Lawrence. Hans samlade verk, sannerligen ett mästerligt hantverk. Ändå bara en liten skuta på litteraturens stora ocean, som hantverk betraktat är hans skuta lika vacker och skickligt byggd som alla dom stora skeppen, men det är inte det; utan att jag faller för dom stora skeppen på grund av deras storslagenhet, oavsett dom är byggda med skalpeller eller köttyxor, täljknivar eller giljotiner. Jag slås och förundras av det storslagna, liksom det ger mig näring åt min egen dröm och min innersta ambition med mitt skrivande, att bygga ett skepp enormt nog att folk kommer att se det och undra vart oceanen tog vägen. Jag ska svälja litteraturen med pennan! Jag ska bygga en båt, så stor, så stor.


28 november

Harmoni i relationen med T., idag skrattade vi med varandra över telefon.


29 november

Hur dom som älskar vad jag skriver, dom skapar en kärlek fristående och distanserad mina verk, och hur det är denna kärlek, denna konstruktion, dom förälskar sig. Dom älskar att älska mig, men om dom verkligen älskar mig, det tvivlar jag på. Dom blir besatta av sig själva älskande mig. Liksom jag vore bonden som älskar mina kor och dom är mejerihandlarna som älskar mjölken. Hur kan dom säga att dom känner mig, hylla mig för att jag är den jag är, älska mig på riktigt; när jag ingenting annat är en kärleken till mina kor och mjölken är mig totalt ovidkommande? När dom tackar mig för att jag givit dom den ädlaste mjölken på denna jord och när jag svarar, någonting liknande som, "ja, visste är dom gudomliga; mina kor?"; då tittar dom på varandra och frågar sedan mig, med ögonen vidöppna och med i en övrigt totalt förvirrad uppsyn, "kor, vad är det?".


30 november

När dom stod och förfasade sig över en förvunnen son, kanske bortrövad, men mer troligt hängde han i ett träd med en självmordsanteckning inkilad i bakfickan, så sade jag till dom; "vad förfasas ni över, det värsta som kan hända är att han är död och det är väl ingenting att förfasas över? Vi ska alla dö en dag!".


1 december

När jag läser, hur jag endast läser halva meningar, liksom jag på håll betraktar en stad och inte tillåter mig att komma närmare för att jag då hade sett att även denna stad är en stad som alla andra städer, bebodd, befolkad av vanliga människor, svärmad av trafikens avgaser och buller, och inte är en sagornas förlovade stad, befolkad av dom stora diktarnas hjältar, grekiska tragediers gudar, romerska kejsare, egyptiska faraoner, konungar som valsar runt nakna på gatorna till fågelsång och gatumusikanters symfonier. Därför läsa endast halva meningar, liksom endast se litteraturen som en grundval och ett gjutjärn vari jag kan stöpa mina egna hjältar och skriva ner tankar som, inbillar jag mig, aldrig någonsin har skrivits ner förut. Också så, att endast så kan jag skriva; som om jag gör världen en tjänst, skildrar en plats som ingen besökt förut, talar om gudar ingen tidigare bett till och just antecknar tankar som ingen förut antecknat ner. Vad skulle jag annars ha för rätt att sprida detta lidande vidare, om inte för att vore unikt och såsom unikt någonting jag anser det vara tvunget att folk måste veta om. Jag! Nej, en stad passar bättre till att betrakta på håll, till att skönja konturerna och fylla det andra med vad man vill fylla det med. Att betrakta på håll, är att betrakta mycket noggrant sagornas stad.


2 december

Det motsägelsefulla att jag motsäger existensen av alla sanningar förutom sanningen om deras icke-existens.


3 december

Att jag känner mig fri därför att jag lever i nuet, och att även om samma nu i framtiden kommer att fängsla mig i mig själv till att inte längre äga förmågan att känna frihet, det vill säga; jag hamnar på gatan och har inget val men att tigga för att överleva - jag ändå inte kommer att nedslås, därför att jag en gång levde fri. Att det förhåller sig så, måste jag inbilla mig för att just i detta nu känna mig fri; att inte låta framtiden hänga över mig som ett orosmoln, en gravsten i vars skugga jag står och försöker skönja solens strålar, nej; att inte rädslas någonting; att känna mig fri, trots att jag vet att friheten är någonting man förbrukar till att bli en gång, av tidens gång, och när tiden så hinner ikapp, och som fången, förbrukad av; dömd till att förbruka sig själv! Nog, jag ska ta mitt straff den dag jag blir dömd, och jag ska sona mina brott. Men idag, och just därför; ingen rädsla alls, för idag är jag fri.


4 december

Inte tungsint, inte alls, men levnadsglad och såsom levnadsglad, sådan tro hyser jag till livet och sådana förväntningar och förhoppningar har jag om det, enorma, att jag ständigt och ofrånkomligt, oundvikligen, blir besviken. Men att detta skulle handla om tungsinthet, min ständiga besvikelse, inte alls; utan tvärtom!


5 december

Det brott jag utsätts för, uthärdar under dagens alla sekunder; ett folkmord. Men ingenstans har jag att gå för att anmäla detta fruktansvärda brott som begås mot mig, detta tyranni som jag i livets alla sekunder uthärdar, en poets långsamma bortgång, ett utdöende, ett pinande, i tystanden och ensamheten på mitt rum; lida över att inte betraktas som ett geni av någon eller av alla, inte bli applåderad, aldrig tagen av nåder! Jag har bara min spegelbild att vända mig till. Och för varje människa som inte låter kyssa mina fötter, ett mordförsök, en skymf; vilka tror dom att dom är? Detta folk som begår mordet på en enda man! Vem har givit dom rätten att göra så?


6 december

Det är min dragning för det okända och att jag befinner mig i en värld helt och hållet utforskad och fläkt ut, fri från hemligheter och myter och skrönor; som gör att jag varje kväll åter hamnar framför spegeln, därför att spegelbilden ter sig inför mig, som den minst utforskade, mest hemlighetsfulla, mystiska, mytomsbundna plats jag har kommit i kontakt med. Jag går inte dit för att spegla mig i ljuset, men för att söka efter det okända; det svarta hål som äger förmågan att begrava all min lycka, och dragningskraft nog att krympa mitt hela jag till en klump lika liten som en pottekula inte olik dom pottekulor som skolbarn förr i tiden kastade på skolgårdarna.


7 december

Jag skriver för nattfjärilarna, så klart. Dom som lever sina liv i mörker sökande efter ljus, men samtidigt räds dagsljuset som om det vore ett helvete därför att dom där ingenting har att söka efter; där är allt redan hittat och uppfläkt och serverat! Jag skriver till dom, för jag vill tala om för dom att jag är likadan och att vi borde hålla efter varandra i denna värld och om dessa nätter, allt mer upplysta för varje dag som går. Att vi har ett uppdrag att utföra; bevara mörkret! För vem annars finns här att bevara mörkret? Ingen, det finns ingen här att bevara mörkret; det är vårat uppdrag.


8 december

En expedition gick ut på öppet hav, på väg från svensk kyla till australiensisk ökenhetta. En insektsfantast var ombord. En upptäcktsresande. En skelettsamlare. En etnograf. En alkoholist som var med ombord endast därför att han ville komma undan från flaskan. Väl på båten söps det vilt och det hände ibland att I., som alkoholisten hette, fick flaskor kastade emot sig för att han vägrade dricka med dom andra. Väl framme i Australien var det första som det klagades över flugorna. "Det är en herrans massa flugor här!", gormade någon och fick svordomar som svar. Så fick upptäcktsresenären syn på en känguru och utbröt euforisk, “här ska jag skjuta minst hundra kängurus!”. Insektsfantasten började leta efter människolik och blev i sitt letande allt mer barbarisk och hänsynslös, plundrade tusenåriga gravar och snodde lik från begravningståg. En dag sade han till dom andra, "på denna uppskattas inte min närvaro, vi måste dra!". Och så drog dom, dagen efter, flyende därifrån.


9 december

Det sades, att om man inte får barn så ska man gå till en sjö och om man efter att ha besökt och badat i denna sjö får barn, så vet man vart det kommer ifrån.


10 december

Det var något med hans sätt att vara som redan som barn förkunnade och gjorde det uppenbart att han som äldre skulle bli en stor man. Han retade alla i sin omgivning, hamnade ständigt i slagsmål och handgemäng, men lyckats, även så nedslagen och blodig, vandra oberörd därifrån. Han var bångstyrig och gick alltid sin egen väg. Han visade inga hyfs. Han gormade och skrek och om han vid bordet inte fick den mat han önskade, skrek han tills hushållerskan lagat den mat han önskade. Han stångade sig fram. Hans panna var blank och ögonen intensivt stirrande. Det var som att han, redan från dagen då han föddes, hade hela sitt liv utstakat framför sig. Man kunde nästan, om man så betraktade väl och länge, skönja två helveteshorn sticka ut ur hans panna. Av detta blev det senare, som sagt, en stor man; en av dom största av sin tid; en man som folk på samma gång föraktade, förundrades utav och avundades. Och hans storhet låg snarare i att han var så lätt avsky, så angenäm att spottas på, så tillgänglig alla spottloskor, så lätt att älska att hata.


11 december

Att folket som anser sig leva i ett paradis och därför inte söker någonting annat, av omvärlden snarare betraktas såsom helvetesbarn.


12 december

Gestaltningar, spöklika.


13 december

Jag agerar inte, nej; och jag spelar inte. Jag gestaltar.


14 december

Att med pennan skapa en värld stor nog att försvinna i.


15 december

Jag skrev så att det svettades; stora, dryga klumpar av svett rann över pannan och droppade ner på golvet. Jag kände som om det var femtio grader i mitt rum. Jag steg upp för att hämta ett glas vatten. Jag gick ut och jag insåg att det inte var varmt alls, att det i själva verket var rätt så kyligt och att det var jag som stångats så ihärdigt med pennan att jag nästan börjat koka inombords.


16 december

Jag drömde på eftermiddagen en dröm som var så stark att jag vid uppvaknandet inte kunde tro att jag bara sovit en timma om dagen men att jag farit genom en hel natt stridande med varulvar och gudar. I drömmen fick jag en uppenbarelse, en total insikt om att lika lite som jag passade in i världen då jag var ett barn, lika lite passade jag fortfarande in i världen. Jag var på en stor bjudning, en högtidlig fest; människor jag bekantat mig från förr, klumpats ihop med som barn och inte sett på tio år, var där. Dom stod i ett hörn av festen och jag vågade inte gå dit av rädsla för att bli igenkänd, och som igenkänd nedslagen för att ha förblivit likadan, ett förvuxet barn. Jag höll mig i den delen av festen där mina nuvarande vänner höll till. Inte heller där kunde jag känna mig avslappnad. Jag försökte varna mina nuvarande vänner om dom förflutna vännernas dårskap, men dom lät inte lyssna till mina ord utan istället sjunga och skratta med varandra. Det var en maskerad, det kommer jag också ihåg. När folk undrade vad jag var utklädd till, så svarade jag dom att jag var utklädd till en utklädnad; till en utklädd person. Jag hade konstiga kläder, men dom föreställde ingenting och stod för ingenting annat än sin konstigheter. Folk verkade inte förstå mig och jag ansåg mig, därför att jag förstod mig själv, vara dom förmer.


17 december

Hur många gånger till kan jag vränga mig själv, slå mig i bitar? Håller pennan för ännu en kamp? Ännu en bok? Eller är mina dagar räknade? Har jag kommit till en punkt nu, där jag måste välja om jag ska offra mitt liv för skrivandet eller sluta helt att skriva, därför att mitt skrivande nu har nått dom djup där jag måste ha fullständig koncentration för att se, handskas med varje situation varsamt för att överleva och för att inte drabbas av dårskap; så var det till exempel att efter jag förra helgen gick ut för att dricka whiskey jag inte kunde skriva alls på flera dagar och hur jag våndades och förbannade mig själv. Har jag nu kommit till punkten, eller har jag redan passerat den? Skulle jag alls klara av att lägga ner pennan? Har den inte vuxit fast vid mig, i min hud och tillhör min kropp lika mycket som hjärtat och lungorna? Ska sluta dricka whiskey, avskärma mig allt det sociala; flytta in i en stuga i skogen och bara ägna mig åt skrivandet?


18 december

Just i hur Chesterton verkar ogilla Wilde, eller söker anledningar, i varje vrå av rummet, att hitta felslut hos Wildes paradoxala aforismer, får den, i sig paradoxala följden att han blir än mer lik Wilde. För Wilde hade aldrig gillat sig själv, och när Chesterton skriver om sitt ogillande för Wilde så känns det mer som om han skriver om sitt ogillande till sig själv och hans ord framstår därför som om det lika gärna hade kunnat vara Wilde som skrivit ner dom.