Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Essä del IV "En dag i Ivan D:s liv" av Carlos Clandestino Identitet och existens genom självrannsakan till C.


I konturerna av det obestämda ligger ett förskingrat hopp

Jagets enhet och kontinuitet

" Därför att jag anser mig veta att min eld, mina ord, mina tankar, min kraft, den kraft jag söker, den eld jag söker, har sin källa i spegelns totala kyla; min egen död;..." (del 23 - 18 jan)

Talet-temat om ett slags stundande självmord i dagboken för vidare in på avläsningen av självbiografin, eller säg livsberättelsen, som en ständig pågående akt. Som ett performativt återskapande iscensättning av självet visar sig Ivan vara både sin egen och allas vår spegel:

"Jag är inte stark. Jag är inte smart. Jag har ingen känsla för ord. Jag kan inte skildra mina drömmar. Jag kan inte skriva om känslor. Men jag har mitt hjärta. Jag kan spruta blod. Jag kan dränka staden med mitt saliv. Jag förinta tiden med mina blickar. Jag kan välta statyer med mina fingrar. Jag kan få varje fågel i varje land att sjunga mitt namn. Jag har mitt hjärta".
(17 mars del 24)

Ivan talar om människans konflikt med sitt eget inre , om jagets enhet och kontinuitet, om jagets ödeläggande kamp mot det okända självet. om människans tragiska oförmåga att förena det personligas med
det överpersonliga, om att upprätta förbindelsen mellan det begränsade jaget och den kosmiska dimensionen.

I vår postmodernitet där vi inte längre har Gud som allsmäktigt råder över våra själar, där självbekräftelse genom yta och produktivitet tycks vara det centrala i våra liv, behövs också den unika sanningen om oss själva ständigt berättas och återberättas för att legitimera vår existens.

Att en man skriver om sitt självförakt, sin existentiella smärta och ensamhet, sina tillkortakommanden, har visserligen gjorts förut i den självbiografiska genren. Dagboken ”En dag i Ivan D:s liv" kan sägas stamma i rakt nedstigande led från Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser, som påbörjades 1765 .

Utgångspunkterna. anslaget , hos Ivan kan liknas vid Rousseaus snart 250 år gamla :”Jag begynner ett företag, som aldrig ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa i naturens fulla sanning; och denna människa skall vara jag.”

Rousseau (1780-1789) som liksom Ivan bekänner och rannsakar sig själv inför en anonym offentlighet, var tidig med att inse att varje människa är unik. Han var också medveten om att ingen annan gjort ett sådant företag före honom.
Inledningen från Bekännelsers första del, kännetecknar även Ivans förhållningssätt som en manlig författare inför sin publik:" Jag vet att det jag skriver här och nu kommer att vara av stort värde när jag i framtiden rannsakar mig själv.” , för att endast återge ett av flera signifikativa exempel.

Bekännelsens terapeutiska funktion.

Självbiografiskrivandet har av forskningen genomgående ansetts vara ett uttryck för ett behov att försvara sig. Under medeltiden , när individen inte sågs som ett jag på samma sätt som idag, skrev man från klostren till Gud.
På 1980-talet, för att hoppa i tid, sågs det enligt litteraturprofessor Lisbeth Larsson som en social akt där författaren återupprättade sitt jag gentemot den värld som hela tiden hotar att montera ned det.

Larsson betonar hur självbiografin i relation till begreppet bekännelse medför att den självbiografiska texten konstrueras som en rättegångsliknande process. Larsson menar att den skrivande ser sig “föranlåten att bekänna, försvara eller sona en synd inför någon annan” och att texten i sig själv installerar en domare samtidigt som den gör läsaren till en sådan

På samma sätt ingår i Ivans skrivprojekt att söka den andres respons och bekräftelse: som här då ett krav på svar visar sig konkret:
”Folk tittar på mig, biter på läpparna, tittar bort. Folk tittar på mig, rynkar på pannan, tittar bort. Folk tittar på mig, spänner ögonen, tittar bort. Folk tittar på mig, vidgar näsborrarna, tittar bort. Folk tittar på mig, ler, tittar bort. Vad är det dom ser som inte jag ser? Vem är jag? Lika mycket är jag dom som tittar på mig, som jag är vad dom tittar på och långsamt har det gått upp för mig att dom tittar på mig, endast, därför att jag så innerligt tittar tillbaka; som om jag vill spegla mig i deras blickar; som om i deras blickar söker bekräftelse på att jag lever, på att jag verkligen lever"

Nedan citerade stycke är hämtat från del 21, talar om den fundamentala överlevnadsprincipen som den sociala pusselbiten:

”Jag sitter här för att det är lättare att sitta här och för att jag vet att jag någon gång i framtiden kommer att behöva rannsaka mig själv. Att det kommer komma till en punkt då jag inte längre har något val. Jag undrar hur den punkten kommer att se ut, sen tänker jag inte mer på detJag undrar varför jag inte gör någonting av mitt liv. Jag känner hur livet glider ifrån mig, likt sanden glider mellan fingrarna. Jag känner hur döden kommer för att hämta mig. Jag känner dödens andetag mot mitt bröst. Jag känner döden, men jag vill lära känna den än bättre. Jag vill veta vad döden heter. Jag vill veta hur gammal döden är. Jag vill skriva färdigt kapitlet på boken som aldrig kommer att slutföras. Jag vill skicka ett brev till flickan jag aldrig kommer att fånga. Jag vill veta att jag lever.”

Mer specifikt kan vi tänka oss: Den existentiella drivkraften, kallad kampen om tillvaron, inte otillräckligt beskrivet i litteraturen, handlar trots allt om individens egna slutgiltiga och vardagliga val, sprunget ur en äkta livsvilja som jag är övertygad inga som helst doktriner, religioner eller teorier kan styra.
Religion tycks bygga på suggestion, psykiatri på en narcissistisk osund tanke om defekter kontra normalitet enligt kriterier som egentligen inte är uppfunna.

Ivan säger ofta” Det är sant, att jag försöker ta reda på och lära mig så mycket om verkligheten att jag ska kunna skapa mig en egen verklighet”
samtidigt som det sagda dekonstrueras:” (...) även är det så, att verkligheten, för att komma underfund med den, jag måste plocka den isär. Så jag plockar den isär och väl i bitar inser jag att det verkliga ingenting annat är än helheten, och att väl i bitar, verkligheten lika absurd är som drömmarna. ” del 24

Varje dag vi existerar- lever-överlever är fylld av beslut på olika nivåer. Varje beslut i sig har en grundförutsättning i graden av viljan att hålla sig vid liv kontra graden av oviljan att inte hålla sig vid liv.
Vissa val utfaller destruktivt, som t.ex att fortsätta röka fast men vet att det inte är bra för hälsan o förkortar livet.
Andra val utfaller positivt, som att omvandla destruktiva handlingar kreativt, i tankar, agerande och konstnärliga uttryck.

” Att det kommer komma till den punkt då jag inte har något val” (del 21)

Individens egna val – att vänta på den punkten, stadiet av befrielse; här belyst som parallell till innebörden i Becketts ” I väntan på Godot”.
Beckett har visat oss att livets kärna handlar om det obestämda och oavgjorda. I det obestämda ligger det hoppfulla och det som gör att människan kan förbli sådan, en människa.

Det paradoxala, och det fantastiska, är att denna självinsikt inte kommer infinna sig av sig själv, så länge vilja saknas. Ta herraväldet över sitt liv, hur går det egentligen till? Ta beslutet att lämna ” de obevekligas celltillvaro” och använda självrannsakan och erfarenheten att umgås med döden för ett högre syfte?

” Jag undrar varför jag inte gör någonting av mitt liv” (del 21)

Berättarjagets bekännelser fungerar på ett plan som ett sätt att skilja normala identiteter från avvikande, samtidigt befästs de beteenden som framkommer i bekännelsen som just identiteter".
Berättarjaget skapar mening i meningslösheten genom att uttrycka sig som Ivan. Den enda viljan som krävs; " Jag vill veta att jag lever".
Under tiden berättaren skapar sin bok så ”händer” den, den tillkommer av sig själv, och finns redan där.
Genom denna performativa iscensättning av jaget, är texten sin egen kreativitet, jaget är boken självt.

Läsaren som mottagare installeras således som den domare vid sidan av berättarjaget själv, vilken genom varje sin läsning bekräftar Ivans existens, utan att rädslan hindrar oss/dem från att mötas.





Fri vers av Cattastropher
Läst 782 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2010-11-23 22:07



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Cattastropher
Cattastropher