Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Brev till Ivan (Av mig blev det ingenting, Ivan) 2008




Jag följer mig själv som en herrelös hund

jag kommer  ihåg iraniern min första massageklient
hans första tjejkontakt i Sverige
men jag var ju seriös massör
diplomerad i klassisk akupressur
så hans erektion var inget jag bett om
och det sa jag bestämt
jag måste ha gjort ett outplånligt intryck på honom
han hade en ny tjej nu
ja, vi var ju aldrig ihop men ändå
hon var lik mej
fast jag är mycket snyggare nu

allt som jag ska tvinga dig till att veta om mig
allt som du inte visste
men som du nu får veta

vill du veta att jag legat med dr alban
nej jag säger ju alltid fel
ska vara gamle papa dee
fast så mycke ligga var det ju inte
snarare grovhångel på en ölback om det ska va rätt
högst upp på Sprängkullen innan golvet rasade

 

och jag gick omkring och försökte
fatta varför jag som var snygg intelligent och
var så ensam  alla förutom jag och  till och med
de som  var
cp på stan
hade nån

 

idag har jag en fantastisk utstrålning
det borde någon gilla

 

mycket mycket nära
att jag slutade i rännstenen på andra lång
när kaoset bröt ut, psykoserna och  de digra diagnoserna
doktorsväskan med manus som blev stulen på linne

freddie w
henryk lipp
brandy

och alla deras katter

på många papper skrev jag

 

anteckningar från en skinnklädd sekretär

- förutom att sakna dig
tänka på dig
som en del av mig
så är jag ok
- är det hur du vill se mig? skrev dom

hur folk har skrattat
men jag kanske får skylla mig själv

I en osannnolik men riktig
lägenhet på första lång
vi skrev också gud är död med tusch på deras sovrumsväggar
det var punk och velvet underground
lou reeds berlin
och bowies androgyna revolution
jag såg nico på hennes sista spelning i sverige
innan hon dog

jag var ...år

 

och på nattåget till paris skrev jag på
manuset till min film " this is the end"
under tiden som jag hade mozarts requiem
som belägring mot världen

 

mickes säkerhetsnålar infekterades i kinden
martins skinnbyxor spände runt knäna
jag älskade att smeka hans läder

 

hur vi skrek " a a a n a r k i i "  på spårvagnarna

och dom som skrek tillbaka ” det är såna som ni som förstör för alla oss aandra”

 

sen hem till hisingen
vågmästarplatsen
wieselgrensplatsen

dom var från rosengård liksom

 

martin blev ordentlig
micke dog
jag kunde ha blivit gift rik på  ”von”
hängt på stureplan idag
och snortat med hans syrra

istället stack jag till paris
och blev med au-pair barn

 

en tremånaderspojke
glodde stint ur min förvirrade famn
"jean flaurent boudieu" le petit monsieur
skulle promeneras, matas, tvättas, läggas och lekas med!
när hans pappa kom hem från hälsoministeriet
och mamman från paris radio
kastade de upp honom i luften och skrek" mon coeur"
sen fick jag laga morots och potatisgratäng till dom

det var nästan det enda de ville ha,
med en köttbit från slaktaren som satt vid vår port med sin vagn

och jag med svarta sekelskiftesspetsar, svarta stenkolsbroscher
örhängen från samaritaine och

strumpor scandal
från topp till tå svart och rött hår!
det var grace jones år

hennes frisör var påtänd som ett hus
när han klippte mig, gjorde "tre spår"
som mytologiska klippor på ena sidan
skallen , det andra fick hänga fritt
fan så jag såg ut i flera veckor
och vägrade att betala i salongen
vilket jävla liv !

underligt!  

allt som händer, och som kommer upp, varje dag som jag lever i det här!

jag missar att skriva hälften och känner mig därför  värdelös. Att jag skildrar just viljan i den andra hälften, har jag inte ens förstått förrän senast igår.

Jag har samma rädsla som jag kommer ihåg från den tiden då, att när jag skrev det jag tänkte, så som du gör, fick jag anfall av leda, blindhet och en så djup dysterhet, att orden inte ville fastna.

varje mening flöt ihop, jag tappade pennan, huvudet började surra och jag kunde inte hålla ögonen öppna,  jag äcklades att läsa skiten som kom upp till medvetandet, och minns också hur ångesten riste i mig  att se hur orden förvandlade min sanning till skam och hur allt  sedan dess gått ut på att dölja denna sanning.

att om jag blottar mig för jag känner mig stark, i samma stund jag gör det vänds allt till att jag blir ful och dum, alltså jag kollar i spegeln så fort  jag skrivit något utan förklädnad, så ful jag blev!

Vet då att det är barnet som jag ser, det  barnet som inte blev älskat för vad det var och måste göra sig till någon annan, mer älskvärd och duktig

bara att man aldrig fattat hur dom menar att man ska vara, för som dom vill man ju inte vara.

 

idag hatar han mig

 

han skrev hej utan apostrof på msn

 

och hur allting sedan dess gått ut på att försöka förstå

 

vad dom vill ha.

 

 

 




Fri vers av Cattastropher
Läst 523 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2010-12-04 21:52



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Cattastropher
Cattastropher