Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Essä del III. - "En dag i Ivan D:s liv" av Carlos Clandestino. Identitet, subjektivitet och individens självförverkligande. till C.


De andra gudarna borde gråta


I denna läsning utgår jag ifrån uppfattningen om att självbiografiskrivandet är nära sammankopplat med att producera identitet, och har i åtanke idén inom den kristna moralsynen om danandet av identitet genom strikt disciplin och askes och att dessa processer inte bara är något som hör det förgångna till.
Den moderna formen av askes genom självrannsakan och bekännelse, som jag tycker mig kunna utläsa i Clandestinos texter, tolkar jag som en variant på det övergripande skuldparadigm som kristendomen påbjuder och att dessa strategier blir något som därför ingår i den bekännelsestruktur som jag har som tes går att synliggöra i Ivans berättelse/ text. Syftet med essäerna utifrån dessa antaganden är att undersöka bekännelsestrukturen i Carlos Clandestinos självbiografiska självframställan. Det innebär att jag kommer att fokusera analyserna kring självutlämnandets funktion för subjektets identitetskonstruktion och ur det lokalisera och lyfta fram aspekter på identitetsskapandet i förhållande till lidande och utanförskap. Som jag tidigare nämnt är det existentialistiska perspektivet närvarande i analysernas teoretiska ansatser.

Identitetsprocesser

"Att jag i stunderna då jag genomlider totala underlag, får en stark känsla av
att inte vara mig själv; så har jag aldrig ens tänkt tanken att kanske
endast då är jag mig själv. "

Om vi lever avskärmade från det verkliga livet måste det vara vår plikt att söka oss vägen dit; en väg är den kreativa processen:

“Konstnärskapet är att vara fångad i sig själv, det konstnärliga är viljan att ta sig därifrån; konsten är att försöka - att försöka men misslyckas. I en värld utan fiender finns ingen konst; för vad ämnar konstnärerna med sina konstverk om inte att slå fienderna ner? Det vill säga att i en omgivning och en miljö utan fiender är konstnärerna och konstnärskapet som sådant dömt till självförakt; tvingade att skapa sina egna fiender.”

Konstens pris är självfallet en kamp för överlevnad genom att offra sig: först genom lidandet och självföraktet, vars dyra pris kostar självinsikt:

"Kraften är ingen kraft utan en insikt, en självinsikt, att veta om sin förmåga mycket väl. Att stå inför sina begränsningar, luta sig mot dom och känna ett kall att försöka klättra över dom. I offrande, där ligger kraften. Att vara övertygade om sitt liv, att vägen man befinner sig på leder längs helvetets alla stup, vulkaner, galenskap; att inse detta men att ändå fortsätta gå. Detta är den kraft med vilka dom spränger sina världar, offrandet; författarskap är alltid ett offrande"

Slutmålet för hyllningen av detta “misslyckande” är ett storslaget:
"Att låta döden blir nederlaget och min triumf som den
utstötte, självutnämnt besegrade! Att leva på ett sådant vis att döden kommer
visa att man hade rätt!" (del 37)

Närvaron i närvarandet är aldrig bättre än senaste bokstaven, senaste tecknet på liv, Kraften ligger i dessa obalanserade steg mot dödens motpol, uppvaknandet i den vita behållaren, renhållningen av det orena , smutsen som samlats och får mun som talar, bjärta färger, slem ur skrymslen:

"Existensen är som en sten kastandes i vattnet. Medan den faller allt djupare ner i havets mörker, mot havets botten är det enda som syns ringarna den lämnat på ytan; i början små och starka, sedan; stora och svaga. Stenen är människan, det konkreta; kroppen. Ytan är där hon lever sitt liv; där hon upplever sitt liv, där hon existerar; verkligheten, den konkreta verkligheten."
2 juli del 16

Det går inte att värja sig för en sådan resa. Ingenting kommer att bli enklare eller svårare än att dö Därför måste vi färdas.


Mötet med Det Andra

Att förutsättningslöst möta sin egen dödlighet är konstens enda moraliska existensberättigande har det sagts.
Dagboken i sin helhet blir därför en återskapad död; en imiterad död i vilken läsaren deltar .
Att ge sig in i Ivans berättelse är att bekänna färg, för vissa att bestiga farlig okänd mark.
Det är samtidigt en resa som inte kommer att beröra om man läser den distanserat, det är ett måste att bryta ner sin egen världsbild och ge sig in i dess magnetfält. Berättaren dikterar själv reglerna :

" (---)att dom ser vid första bokstaven, att det här är inget verk man läser vid sidan om, ligger i sin säng och ömsint, med tekoppen i handen, avnjuter; nej! Men att det är ett verk som slåss och biter och river läsaren isär, som kräver av läsaren; dess totala uppmärksamhet, underkastelse, hat och förakt! Att det är ett verk som kräver av läsaren, att riva tillbaka, att slåss, att bita! Denna tanke behagar mig. "

Av en dylik hybris tänker man att gudarna borde gråta:

"Nu vill jag kyssa helvetet, smeta betong i mitt hår! Och herre gud! Och herre gud! Jag talar så fult! Och när jag kletat betong i mitt hår, då ska jag vränga världen ut och in och när jag vrängt världen ut och in då ska jag sätta mig ner! Då ska jag andas! Då ska jag röka en pipa kvicksilver! Då ska jag bada i lava! Tvätta min kropp ren med orörd jord! Och herre gud! Och herre gud!" ( 3 november del 49 )

Å ena sidan gäller att definiera materialet och hantera inkonsekvenserna i resonemangen, särskilt riskerar vi att feltolka eller känna motstånd mot sanningen som uppenbarar sig.
Av effekten som följer av en sådan dialogisk interaktion måste läsaren genomgå stadier av egen förvirring, ångest, distansering, besvikelse som nedstigningen i djupen innebär. Vi ska inte låta oss gå under och vi ska heller inte överge honom:

"Anteckningarna spretar åt alla håll, det finns ingenting som för dom samman annat än det faktum att dom alla befinner sig underkastade mig. Ändå, på senare tid dom inte står som tamboskap utan vilddjur. Har dom glömt bort mig? Vet dom inte längre vem jag är? Jag ska visa dom! Jag ska vifta med piskan och få dom att lyda mig igen. "Här är det jag som är mästare", ska jag tala om, och så ska jag vifta med pennan och skratta ett förnöjt skratt. " 4 november del 49

Materialet låter oss alltså inte undkomma en konfrontation med våra egna jag:

"Att i dagboken hela tiden påminna läsaren att den läser, att jag är författaren och att Ivan är en skådespelare, som inte spelar, men som spelar ändå just därför att han står på en scen; spelar rollen av att inte spela. En bok utan handling. "
9 oktober del 49

Vi måste lösa hans tvångsmässiga ordlekar, leva i orden och på orden, innan resan kan fortsätta, för därunder lurar hans spleen. Vi måste vara med framför spegeln, besvärjelserna för att överleva och gå in i melankolin, i drömmarna, Vara där liksom hos en modern Proust, när förlösningen av de i verkligheten onåbara minnena sker:

"Samtidigt, framför spegeln, betraktandes mitt förfall, den bleka kroppen, klen, såren och ärren, den veka hållningen; hur jag inte varje gång förbannar er för min misär, för mitt förfall, för mitt jag! Min brist på tillhörighet i allt som rör sig, i allt som omsluter mig, i allt som finns intill. Mitt jag, eller frånvaron av mitt jag; mitt jags frånvaro och hur jag lever där, i sakerna jag ser på håll. " ( 7 juli del 16)


Talet-temat om självmord i dagboken för vidare in på avläsningen av
självbiografin, eller säg livsberättelsen, som en ständig pågående akt. Som ett performativt återskapande iscensättning av självet.
I vår postmodernitet där vi inte längre har Gud som allsmäktigt råder över våra
själar, där självbekräftelsen genom yta och produktivitet tycks vara det
centrala i våra liv, behövs också den unika sanningen om oss själva ständigt
berättas och återberättas för att legitimera vår existens.






Fri vers av Cattastropher
Läst 626 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2010-11-22 22:10



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Cattastropher
Cattastropher