I mån av plats brukade han skoja,

även om ingen annan förmådde uppskatta hans humor.

I mån av plats

brukar jag krypa ner

bredvid mig själv

och släcka lampan

och hångla.

Det som fick alla att

avstå från att le

bekräftande

var det smutsiga 

i detta.

Tanken på den 

andra honom

som motvilligt skulle

ta emot smek och kyssar

från såriga händer

och en tandlös mun.

Men takterna satt i

sedan mitten på

50-talet.

En traktens Tommy Steele

så framgångsrik i sitt yttre

och sin fulländade känsla

för vinnande koncept.

En segrare då

som inte hade tid över

för framtiden.

Den bortre parentesen

var passerad

men vad vet väl

inövad jargong om

parenteser.

I mörkret mellan

lakan, gula av svett och urin

sedan veckor tillbaka,

var han åter

dansbanans okrönte

Casanova.

Han lär ha hittats

med ett leende

på läpparna.