Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jonas och jag

Kommer du ihåg den dag
när vi möttes du och jag.
Solen brände som aldrig förr,
du spang på mig vid konsums dörr.

Du log glatt och tog min hand,
mitt hjärta satte du i brand.
Jag följde med fast du inget sa`
jag viste inte ens vem du va`

Du körde en bil, jag minns den var blå,
att den var stulen viste jag inte då.
Ut till klipporna åkte vi,
jag kände mig så himla fri.

Vi pratade och grilla
och i vattnet du trilla.
Vi sprang allt vad vi orka,
för att du skulle torka.

Du visade mig alla mysiga ställen
och vi bada näck senare på kvällen.
Vågorna över oss svalla
och vi blev frusna och kalla.

Vi pratade en hel del strunt
alldeles nakna dansa vi runt.
Oss själva kunde vi vara,
vi tyckte om varann bara.

Det kändes tryggt hos dig
för du var så lik mig.
Du sa: vi hör ihop vi två.
Vi kände att det var nog så.

En bit av mitt hjärta har du kvar
och mina minnen av dig jag spar.
Att älska är inte alltid nog,
det förstod jag den dagen du dog.




Bunden vers (Rim) av Joytan
Läst 301 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2010-11-22 18:55



Bookmark and Share


  Ninananonia VIP
Sorglig.
Bra skrivet.
2011-01-04

  stenen/ Yv Ericsson
oj så vackert och sorgligt.
2010-11-22
  > Nästa text
< Föregående

Joytan