Tvåhundra dagar av ensamhet,
dom måste handla om mig,
sa hon med ett allvarligt tonfall

''Tvåhundra dagar exakt har du
hållt mig här
låtit mig socialisera med dina murar

som är minst lika slutna som dig''

Hon damp ner på golvet
och hjärtat slog utmattat,
väggarna gav inget gehör
den här gången heller

Ett Sibiriskt fångläger i isoleringscell
flera hundra mil från hennes hemstad
hade blivit hennes liv

Det var en impulshandling, sa han
hon var så vacker och han ville henne,
egentligen, väl

Han ville svara att även han hållt räkningen
och att hon hade rätt:
de tvåhundra dagarna
handlade
just om henne

En viskning fick han fram mellan sprickorna i muren
som en lätt smekning
landade ljudet av hans röst

på varsin sida av muren
återhämtade sig

deras hjärtan

lite grann