Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Nu har vintern spridit sig utanför och jag är en av dom som slutat frysa. Plötsligt ligger ditt namn runt mig. Som om du låg nära någonstans. Snart är denna tiden förbi http://open.spotify.com/track/2EvgAFkoBBpioNsnwHX7f7


Veklagan.

Den serbiska mannen under mig sjunger klagovisor hela nätterna om de unga och sköra. Om landets sorg över förlorade män och kvarlämnade kvinnor utan hjärtan. Om små barn som förvandlats till fasansfulla maskiner i ett system som bär allas hat. Om det system som gör sönder och som paradoxalt nog påstår sig rädda. Han pressar fram rösten genom alla tårar. Han ser på spillrorna; i minnet finns allt bevarat. Men i sina händer har han ingenting kvar.

Det har gått många år nu, för många år för att vända tillbaka. Han befinner sig på ett helt nytt slagfält utan vapen. Där inte ens hans nakna knytnävar får användas.

Ibland går vi in i varandra i trappuppgången, han ser oftast ner i golvet som om han vore livrädd för att missa nästa trappsteg. På det viset är vi lika. Ibland stannar han till och ser upp på mig. En gång hände det att han med sin brytning viskade till mig att inte vara för hård. Att inte bli nån sorts maskin, som avlivar dom som kommer alltför nära. Han har sett mig komma hem sent om kvällarna och han har sett mig ladda mina vapen, att jag gör allt för att vakta mina murar.

Han klamrade sig fast vid trappräcket och sa att hans största rädsla brukade vara att falla. Att lämna dörren olåst. Idag ångrar han alla sådana rädslor, för det finns sånt som man på riktigt bör frukta.
Och han sa att han sett dig stå utanför och du var en sån som förstått konceptet med en början och ett slut. Att du begrep det där med tiden. Han har hört dig nynna elegier om förstörda öden och händer som dött bort i dina.

Han, den serbiska mannen, sjöng den natten en klagosång om den självvalda ensamheten här i Sverige, där fruktan inte bör vara det som styr oss.




Fri vers av Матрёшa
Läst 463 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2010-12-06 14:42



Bookmark and Share


  Effell
Mycket tänkvärt. Mina rädslor utgår förstås från mina erfarenheter i livet, och då påminns man samtidigt om att allt är relativt, som det heter. Fast vi ska nog ta varandras rädslor på allvar. Bra text, med tyngd och allvar och en eftertanke som dröjer sig kvar.
2010-12-23
  > Nästa text
< Föregående

Матрёшa
Матрёшa