Jag tror jag behöver det här, sa hon o slog sig själv hårt över högra handen. Med en linjal kan man räta ut allt som blivit krokigt på vägen.
Jag tror jag behöver det här, sa hon och fortsatte slå.

Och jag, jag tror jag behöver se honom, en sista gång. Som ett farväl.

Jag tror

jag behöver

uppleva smärtans klimax; att stirra in i ögon som begått självmord.

Jag behöver hålla en kall stel hand för att kunna lämna graven.

Vi tror vi behöver allt det där. Och kanske är det så, att vi behöver slå oss själva i spillror innan vi kan bli hela igen.


Just nu, slår kvinnan sin hand trasig och blodig.

Och i mitt nu väljer jag att inte titta bort, jag vill möta hans blick. Hans avlidna blick för att verkligen säga farväl.

Jag vet inte om jag kan

men

jag v e t att jag måste.