jag vrider mig motsols och bedrar mig själv när jag säger att mörkret inte hinner
ikapp.
jag säger att man kan nå fram genom att stå alldeles still, mest bara för att ge dig ett hopp men kanske även för att sanera mig själv tills jag är alldeles tom och inte kan annat än tro. En tro utan grund är ett luftslott och det bygger man inte på en dag eller två.
Jag har spenderat många nätter utan dig och många timmar har jag längtat men inte nått fram. Jag har nått nått sorts stadie där jag börjar förlora känslominnet av dig. Man skulle kunna påstå att jag är fri nu, men rörelsen som en gång höll mig vid medvetande försvann då utplånandet av hjärtrytmen som ökade i samband med din röst. Man skulle kunna hävda att jag är fri liksom en lobotimerad blir befriad från ett sorts lidande.