Jag vaknar upp till pulserande ljudet i mina öron.
Det svarta tystnadens grepp om min livlösa kropp hade försvunnit och bytts ut mot slangar, stygn och det skymda ljudet av tofflor som släpade förbi i ett slött tempo.
Leder som skrek av smärta när jag långsamt lyfte armen för att vidröra halsen de lagat.
Ett strävt bandage omfamnade hårt min hals.
De hade snott mitt öde.
De okända varelserna hade snott det jag så hårt kämpat för.
Och ändå stod de säker någonstans och log deras falska leenden och kallade sig hjältar.
För endast timmar sedan hade jag haft frihet och lugn som nu med tvång hade bytts mot piller och äldre män i vita rockar som skrockade fram diagnoser.
Rättvisa skulle skipas.
Kinder färgades röda av den brännande ilska som nu rev sig fram genom mig.
Stressade fingrar slet nålar ur ärrade armar.
Om sekunder skulle någon rusa till min så kallade räddning.
Alldeles i onödan.
Mitt bestämda öde skulle ske.
Det blodspillda täcket slet jag av mig då jag slängde mig mot det kalla golvet.
Smärtan var mitt bevis.
Impulsiva händer drog flitigt av bandaget och vassa naglar rev och slet i de stygn som höll ihop mitt liv.
Öppen artär.
Tofflor som ökade tempo hastigt.
Höga ord om mediciner och läkare.
Blodigt golv.
Ordet 'Öde' ekade igenom de dystra gångarna.
Frihet.