Fröken poesi, fröken anorexi och den trasiga flickan i hörnet
Jag sitter uppe på nätterna för att jag inte kan sova
tillsammans berättar jag och fröken poesi om våra barndomsupplevelser
Hon tittar på när jag gråter
när jag sörjer för att mina händer inte sitter fast med dina
vi lyssnar på vanilla twilight och jag tar av mig masken och blir
den lilla trasiga flickan i hörnet
en gång sa han till mig
Sandra om alla vore staplar i ett diagram
så kan man jämföra dem med varandra
deras skönhet hur speciella de är
då är du en cirkel ovanför staplarna
du har ingen början och du har inget slut
det går inte att mäta dig med en stapel
för att du är inget som dem
ingen kan någonsin mäta sig med dig
vi satt och åt när han sa så
kanske är det därför jag har så svårt att äta nu för tiden
kanske var det ännu en av de sakerna som vi delade
som inte fungerar utan honom
snart firar jag ett år med fröken anorexi
hon är så otrolig ibland
hon går bredvid mig till gymmet barfota
när jag har lindat in hela min kropp i jackor
och på håll måste det se ut som att jag spyr rök
ibland kan hon vara snäll
hon kan faktiskt hålla om mig ibland om jag känner mig tillräckligt ensam
fröken poesi sitter där i sitt eget ljus
och undrar varför den trasiga lilla flickan skriker till gud
hon pratar inte längre med honom som förr
hon tackar aldrig längre
hon skriker bara i sina svarta mascararänder
den lilla trasiga flickan från hörnet sätter sig bredvid mig
torkar bort mina tårar och ser in i mina röda ögon
hon säger
just nu behöver jag någon att gråta emot
jag vill inte prata med dem
jag behöver inte prata
jag behöver någon som verkligen lyfter upp mig från golvet
jag vill inte behöva gå igenom det här
ensam
bara jag slipper vara ensam så blir det nog bra
fröken poesi, fröken anorexi och den trasiga flickan i hörnet
sitter bredvid varandra och håller i varandras händer
tills de blir vita
fröken poesi stirrar rakt fram
fröken anorexi ser på sitt fallande hår
flickan från hörnet
hon sjunger en gammal sång som hon brukade lyssna på
när hon satt i knät på någon hon älskade
någon som tog emot henne
som lyfte upp henne
men så bleknade han emot väggen
och staplarna med honom
dörren är låst
tyst frågar de sig nog
kommer någon att sakna mig när jag dör
jag tror inte det
inte om jag fortsätter som jag gör