Kan det bli balans?

Där var vi igen, hämtad från en brun papperspåse ståendes, försöker frustande få in de sista syremolekylerna in i en förbrukad lunga.
Skitarna - Ja det tittar på med stängda ögonlock och med runkande rörelser i byxfickorna.

Det låter så jävla bekant!
Det där ljudet som kommer från ovan, ett ljus som kopieras till oändlighet, och sedan upphör den dagen då din kropp blandas med likmaskar. Vi tror enfaldigt att mångfalden är svaret på den uppdiktade sanningen, i själva verket har vi redan omgjort vår vilja in till en lag som inte längre går att synas under lupp. Vi har sprungit ifrån dagsljuset och vant oss med skymningslandet.

De står där på rad, väntar på svaren som ska snöa ned från en solkad himmel, de står där med ryggsäckar fyllda med klagan över en ogiltigförklarad måne. Inget är ett ledord och bortom skyndar sedan en massa att passera gränsen innan ordet försent bli uppfunnet.

Kan det bli balans?

Troligtvis...den dagen vi väljer att förgöra oss själva!

Våra krig är enbart ett självhat som rusar in och ut ur venerna, samtidigt som vi försöker överbevisa oss själva vara värd den summa som vi i svaga ögonblick lyckats värdera.

Någon skriker ut sitt terapibehov i bakgrunden, och har ingen aning om att fotsulorna står och gröper ut empatin som skiljer oss mot mängden. Så försvinnande är den nakna intelligensen medan stormarna bygger upp sin hämnd bakom de murar som sinnet i åratal byggt upp.

Orkeslöst reser vi oss och simmar motströms genom träsket, tills vi insåg det banala, och det sarkastiska i all mening.

Kan det bli balans?

Troligtvis...den dagen vi väljer att förgöra oss själva!


Vi är en bit på väg...

- ta höger vid nästa korsning!