Jag ser hur tårarna bildar vårfloder och hur kanalerna fört oss till den enda barriär som existerar.
Osynligheten spetsar våra blickar, för en kärlek kan inte synas, den kan bara märkas, där fråntas vi möjligheterna att påverka.
Vårt liv har varit en rundgång, vi stormar igenom orkanerna och låter flödet av tusentals goda stunder röra vid våra själar.

Fruktan är total, inför ovetskapens förbannade korridorer. Svaren borde hägra vid horisonten, men inte ens min utandningsluft kan bilda de ord som beskriver.

Kan jag fortsätta älska dig som död?

Håller vi kvar varandras händer,
är kyssarna fortfarande lika heta
och är morgonen obetalbar i sin linda?

Rustad inför färden som ska ta oss till evigheten,
där med våra skuggor som minner om de miljoner kilometer vi vandrat tillsammans.

Vägen är synlig i min tro men mina ögon kan inte se,
jag hör fortfarande röster från det förgångna, som fortsätter gäcka mina bestämda steg.

Liv stirrar rakt in i den gråa massa av sanningar som fört oss till den ravin vi nu befinner oss vid. Alla vägar som måste korsas, alla stigar som måste röjas och alla motförslut som ska bestigas. Är numer bakom, bakom våra själar, förbi livets kusligheter och bortom ångest och skör rädsla att förlora.

Men frågorna hopas och studsar mellan de vitkalkade väggarnas minnen.

Är dina dofter med mig på resan?
Kan jag fortfarande rysa när du försiktigt drar din lena hand över mitt ryggslut?

Kan jag drunkna i dina ögon som speglar Universums skönhet?

Jag känner en fruktan,
inte för att lämna,
eller för att gå iväg,

utan om jag fortfarande kan älska dig som död?