Jag lever i en värld där seniora kirurger assisterar blodstämmare och hundratusenkronorskonsulter bugar för gummor i gungstolar.

Ingen dag är den andra lik. Alla stjäl som skator men lämnar tillbaka allt nästa dag. Skyskraporna är sneda om de ens står upp.

Minutvisaren går snabbare än tågen. Passerade tomater är en utopi för ingen är kompetent nog att göra något slätt. Romantik är att svära åt molnen och sova i träd.

I min värld har långkalsonger bättre och sämre dagar. Det gäller bara att vänta ut rätt tillfälle.

I den världen älskar jag dig som kärnvapen gör med himlen.

Du däremot bor i en strukturerad gitterdimension,
där jag är hyperarrangerad längs z-axeln,

men du ser inte att jag läcker ut i det komplexa talplanet,
och hur du än tätar med listigt valda konjugat,

blir det inte tätt nog.

Och som tur är har jag förlagt min eufori,

som annars skulle spränga allt till kaos.