Jag hade haft ångest en längre tid. Jag ömkade mig över att jag inte hade några vänner, att jag inte räknades som någon på jobbet. Att ingen tycktes lägga märke till mig. Som om jag med åren blivit osynlig.

Kvällarna och nätterna var outhärdliga och till slut stod jag inte ut. Duktig som jag var kämpade jag emot hela den sista natten för att inte behöva åka in till akuten. Jag låg och vred mig i själsliga plågor tills tiden gled in i kontorstidens öppna dörrar.

I väntrummet på akuten såg jag mig om. Var jag verkligen en av dem? En mentalpatient. Jag smakade på ordet flera gånger. Mentalpatient. Någon som var sjuk i huvudet. Jag försökte sträcka på mig liksom för att visa de andra att jag inte tillhörde dem. Jag var en normal person. Jag arbetade och förtjänade mitt uppehälle. Jag hade bara lite ångest. Det var allt. Jag hörde varken röster eller befann mig i en okontaktbar eufori.

Efter två timmars plågsamt väntande fick jag träffa en psykolog som skulle avgöra om jag behövde träffa en psykiatriker.

- Jag har ångest. Jag har knappt sovit på fem nätter … det är outhärdligt, sa jag pressat. Hon nickade förstående.

- Jag skulle vilja att du fyllde i ett formulär först, för att jag ska kunna bedöma ditt vårdbehov. Skulle du kunna fylla i det, och så träffas vi igen om en stund?

Jag nickade och gick ut. Nu skulle min så kallade normalitet sättas på prov. Jag gick genom fråga för fråga, och försökte gradera mig själv i de olika skalorna. Först försökte de avgöra min självmordsbenägenhet. Sen var det något om verklighetsuppfattningen. Nej, där kom de inte åt mig. ”När skrattade du senast?”. Jag hajade till. Jag letade bakåt i tiden. Det sista tillfället som jag kom ihåg var en nyårsafton. Två år sedan. Jag hade under middagen kläckt ur mig en rolig historia som jag läst tidigare under dagen. När alla skrattade förstod jag plötsligt andemeningen av historien och jag drabbades själv av svåra skrattkonvulsioner som höll i sig länge. Jag hade haft svårt att dricka av vinet efteråt, eftersom skrattet liksom hade bubblat upp gång på gång flera timmar efteråt.

Jag skrev dit: ”två år sedan”. Nästa fråga: ”Kan andra få dig att skratta? (Eller skrattar du bara åt dig själv)”. Återigen tänkte jag bakåt i tiden. Jag kunde inte komma på en enda gång när någon annan fått mig att skratta. Jag övervägde att fuska i frågan. Klart att andra kan få mig att skratta, tänkte jag, utan att kommit på ett enda exempel. Till slut kryssade jag i ”Nej”. Jag var ju tvungen att vara ärlig för att få adekvat behandling.

Efter fyrtio minuter hade jag gått genom alla sextio frågor, och jag återvände till psykologen med formuläret. Hon ögnade igenom det. Vid ett tillfälle blev hennes ögon stora och hela hennes kropp stelnade till.

- Har du fyllt i rätt? Är det så att du bara skrattar åt dig själv? sa hon.

Jag nickade. Hon råkade riva ner en penna på golvet och lutade sig ner för att ta upp den. Allt medan hon behöll ögonkontakten med mig. Jag drabbades av en sorts obehagskänsla. Efter bara ett tiotal sekunder stormade det in flera personer som var klädda i vita rockar. De ställde sig runt mig. En äldre man, med glasögon, överkammad flint och med en ”snäll farbrors-uppsyn” log mot mig och satte handen på axeln.

- Vad bra att du kom hit. Nu vill vi att du lugnt följer med oss, så ska allt bli bra.

- Vad har hänt … vad har jag gjort? sa jag.

- Ingenting speciellt. Allt kommer att bli bra, sa han.

De eskorterade mig ut. Omringad av fyra vårdare passerade vi väntrummet. De som satt där slog undan blicken.

När vi kom ut stod en ambulans och väntade på oss. Ambulansvårdarna öppnade dörren och alla vi fem klev in. Jag blev anvisad att lägga mig ner på båren.

- Vi spänner fast dig. Av trafikssäkerhetsskäl, sa psykiatrikern ”den snälla farbrorn”. Jag nickade.

- Jag hade bara lite ångest, sa jag.

Han klappade mig på axeln.

- Vart för ni mig? frågade jag.

- Du ska till ”Myndigheten för särskilt omhändertagande”.

- Vad är det?

- De tar hand om särskilt svåra fall. Sådana som är farliga för rikets säkerhet.

- Jaha, sa jag, - jag känner mig inte speciellt farlig …

Han log ett brett leende.

- Det gör inte sådana som lider av bisauri. Det ingår i sjukdomsbilden. Huvudsymptomet är att man bara kan skratta åt sina egna upptåg, sa han och fortsatte att le.

- Bisauri?

- Ja. Vart femte år eller så får vi in patienter som får diagnosen bisauri. Vi kan tyvärr inte behandla det, och för rikets säkerhet kan vi enligt lagen om ”särskilt omhändertagande” göra den här typen av tvångsvård. Eller tvångsvård och tvångsvård, vi trollar bort dig kan man säga.

- Trollar bort? Hur då?

- Det får du se, sa han leende och klappade mig återigen på axeln.

Efter en halvtimmes färd stannade ambulansen till. De rullade ut båren. Vi befann oss på en grusplan mitt i skogen. På andra sidan av grusplanen reste sig ett berg och på bergssidan fanns en stor ståldörr. Den öppnades efter ett tag och jag rullades in och lämnade ensam. Snart hörde jag fotsteg mot betonggolvet. En ny man i vit rock kom fram och spände loss mig.

- Goddag, jag ber om ursäkt för det burdusa sättet men det här är en ytterst hemlig anläggning. Mitt namn är Hylén och jag är chef här.

Vi skakade hand.

- Varmt välkommen ska du vara. Du är efterlängtad. Jag har informerat dina nya vänner och de håller just nu på att ordna en liten välkomsfest.

Jag drabbades av en slags märklig känsla av glädje.

- Var har jag hamnat, om jag tillåts vara frågvis, sade jag vänligt. Hylén drog på munnen.

- Det här är Sveriges enda vampyrinternat, inrättat 1964. Den är godkänd av staten för 24 stycken vampyrer enligt internationella normer och regler. Men på grund av ekonomi och annat har vi 32 stycken här just nu. Vi har just fångat några som vandrat in från Ryssland, och de lär bli här ett tag medan vi väntar på svar från Ryssland huruvida de har plats för dem eller inte.

- Trångt med andra ord? sa jag.

- Ja, mycket trångt. Men det går.

- Så, vad gör jag här?

- Enkelt sagt: du är mat. Vi föder vampyrerna med massmördare och demokratifientliga element. Tyvärr blir det allt mer sällsynt med sådana personer - i Sverige åtminstone. Därför var det roligt att det dök upp en person med diagnosen bisauri.

- Jag är glad att jag kan hjälpa till, sa jag. Min ångest var konstigt nog som bortblåst. Kanske berodde det på att jag nu befann mig i ett sammanhang där någon tyckte att jag var viktig.

- Tidigare gav vi dem blod från blodgivare, men vampyrer behöver också tillskott av färskt blod - annars får de bristsjukdomar. Det är sköra varelser, svåra att ha i fångenskap.

- Jag antar att du förstår att du inte kommer ut härifrån levande, sa han efter en stunds promenad genom grottsystemet.

Jag nickade.

- Jo. Men ingen fara – jag har haft ett bra liv.

- Bra att du ser det så. Faktum är att du har goda chanser att leva länge här så länge du sköter dina blodvärden. Ät mycket spenat och blodpudding, motionera mycket, rök inte och så vidare, så kan du leva i flera år. Vi har en man som bott här i över tio år, men i genomsnitt brukar ni vara lämpliga som föda i ett år, sen börjar den ständiga blodbristen ta ut sin rätt.

- Vad händer då? frågade jag nyfiket.

- Då brukar vi hålla en avskedsfest för personen som ska lämna oss. Men oroa dig inte, det blir ett skonsamt slut. Det senaste året har vi bedrivit en studie med krocktester, och de som lämnat oss har gjort det i sextio kilometer i timmen mot en stenmur i olika bilmodeller.

- Krocktester? sa jag intresserat.

- Ja, det är den andra delen av vår verksamhet – olika typer av experiment. Främst medicinska. Förra året testade vi myggmedel, men i år är det trafiksäkerhet som gäller. Riktiga människor är bättre än dockor i såna här tester.

- Jag kan tänka mig det.

- Du kommer redan idag att involveras i en studie som handlar om karies. Du kommer inte få borsta tänderna på tre månader, samtidigt som du får äta sega kolor en gång i timmen.

Jag tänkte efter en stund.

- Det låter som studierna på Vipeholms sjukhus mellan 1945 och 1955, där man gav neurologiskt funktionshindrade godis i flera år för att studera hål i tänderna.

I slutet av korridoren satt en man i vad som liknade en rullstol. Händerna, fötterna och halsen var beslagna med järn och han var på så sätt fastlåst i stolen. Han kunde knappt vrida på huvudet. Ansiktet var täckt med en vit mask som närmast kunde jämföras med en hockeymålvaktsmask.

- Nej men Hubert, vem har lämnat dig här? sa Hylén och vred om stolen så att Hubert kunde titta på mig.

- Mggllblllm, lät det bakom masken.

- Okej, sa Hylén.

- Vad säger han, frågade jag.

- Jag har ingen aning, det är komplett omöjligt att förstå honom. Han har nämligen en pingisboll i munnen.

- Jag förstår, då kan det vara svårt att prata rent. JAG HETER PETTER OCH JAG LIDER AV BISAURI, sa jag högt och artikulerande.

- Det är ingen fara med hans hörsel och förstånd, sa Hylén och jag nickade. - Hubert är kannibal, den enda här just nu faktiskt. Men han är relativt unik, sa Hylén och klappade Hubert på axeln.

- Unik? Varför då frågade jag.

- Ja ... han åt upp en hel by utanför Storuman.

- En hel by? Hur många bor i en by? sa jag ärligt förvånad.

- Vet ej. Men jag tror att det måste finnas fler än en gård för att det ska kunna kallas by. Egentligen startade det med att han åt upp traktens jaktlag ... de hade fått en väldigt dålig tilldelning av älg den hösten om jag minns rätt.

- Jaha.

- Därefter åt han upp resten av byn. Det blev ju rätt ensamt för Hubert efteråt.

- Det kan jag tänka mig, sa jag.

- Det var då han bestämde sig för att äta upp hela kommunen.

- Oj, det låter som en stor uppgift, sa jag med stora ögon.

- Ja, det är ett flerårigt projekt. Hans plan var att först äta upp kommunstyrelsen, och sen arbeta sig nedåt i hierarkin. Kommunfullmäktige, utskotten och nämnderna, beredningarna, revisorerna, valnämnden och så vidare och sedan hela administrationen och förvaltningsbolagen.

- Vilken kunskap han måste ha fått om den kommunala organisationen! ubrast jag.

- Nja, han hann inte så långt. Det började med att han skulle göra Osso buco av kommunalrådets ordförande.

- Det är gott. Men det tar ju lång tid att laga förstås.

- Ja. Jo. Han kokade alltså fläskläggen med märgben och allt. På kvällen fick han fruktansvärt ont i magen av en akut matförgiftning. Han lyckades ringa ambulans och när de kom fram var han så dålig att han knappt var kontaktbar. Han låg inne i två veckor. De startade en utredning kring varför han blivit så sjuk, och först efter flera veckor lyckades de ringa in varifrån bakterierna hade kommit. Det visade sig att han hade använt en skärbräda för att såga ur fläskläggen hos kommunalrådets ordförande. Utan att diska av skärbrädan skar han sedan upp färsk sallad på samma skärbräda.

- Okej. Det kan ju bli så om man har råvaror av sämre kvalitet förstås, sa jag.

- Mmm, sa Hylén - när han väl var frisk blev han skickad hit.

- Och nu är han fastspänd ... för att han annars äter upp oss?

- Mgglbllmmgl, lät det bakom masken.

- Nej, nej, sa Hylén, - efter matförgiftningen kunde han inte längre äta människor, knappt se åt dem. Du vet hur det är? sa han och jag nickade.

- Märgen från kommunalrådsordförande innehöll mest troligt prioner eftersom han en tid efteråt drabbades av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom.

- Galna kosjukan?

- Just den. Han har blivit en fara för sig själv och andra med sina skakningar, och flera gånger har han varit nära att tugga sönder sin egen tunga, sa Hylén och tittade medlidsamt på Hubert.

Jag nickade medkännande. Hubert mumlade något ohörbart.

- Man testar en rad läkemedel på Hubert som verkar lovande för framtiden, fortsatte Patrik, - problemet är att de som bieffekt ger en fasansfull klåda på hela kroppen.

- Ahmmglblll, sa Hubert med uttrycksfulla och vädjande ögon.

Vi kom ut i en stor sal med ett flertal runda bord där det satt grupper som spelade kort och drack kaffe. Några vinkade glatt åt mig. ”Mitt nya hem och mina nya vänner” tänkte jag lyckligt.