jag trodde alltid att det kallades förälskelse
men du log bara
rörde mig
kanske för att se om mina vingar

var på riktigt om mitt hår
inte var peruk

letade efter tecken på mänsklighet
genom att föra dina förr
så lena
fingertoppar
över min allt för kalla hud

skälver till
vaknar upp
bredvid dina nu så trasiga naglar
och konstaterar
att du


ändå är lika vacker.


Jag skulle ge dig hela världen
kanske till och med
möjligen
en liten bit av evigheten
för att kunna visa dig allt det
jag aldrig visat någon innan.

Alla mina sprickor under huden
som ingen annan
någonsin vidrört
kanske du
möjligen
skulle kunna få plåstra om.


Jag vill visa dig allt som inte
längre finns.
Kanske till och med är
borttappat.
Och jag önskar att jag inte gett bort det,
att jag hade haft kvar mina
hjärtslag
att ge dig

Men tillsammans kan vi glömma
allt som är förflutet
i alla fall stänga in det
utanför

kanske glömma för en stund
kanske aldrig minnas
igen
att vi vart med andra

låsa in oss
förenas
låta dagarna flyta ihop

i ett rum där ingenting
kan gå sönder


för vem vill laga sprickor
under huden
mer än en gång?