Men himlen är så hög. Varför är jag mark när jag borde vara måne. Varför är jag.


Om man går igenom det egna jaget tillräckligt många gånger når man till slut den största återvändsgränden. Den går inte att pladdra sig ur. Den står fast och mörk dygnets alla timmar. Som att vända en perfektionists nyklippta gräsmatta upp till ett lodrätt läge;
det finns ingenting att klamra sig fast vid.

Fritt fall. Dött lopp.


Jag sitter på passagerarsidan i min mors fästmans bil. Den luktar svett och skog. Jag luktar ingenting. Det är mörkt och vi ska åka hem från Hudiksvall. Kanske är det vinter. Det är i vilket fall kallt, halt.
Efter Forsa möter vi en personbil. Jag kan se på långt håll hur helljusen slås av.
Vi har nästan passerat den nu.
En sekund innan man förnimmer i vänstra axeln hur den mötande bilen passerar slår föraren på helljusen igen.
Det blinkar till.
Det är fruktansvärt.
Och underbart.
Såhär känns det att dö.





Såhär känns det att dö:

Hjärnan hinner uppfatta något den inte hinner uppfatta.
Det går väldigt snabbt om man faller.
Fyra månader, på ett ungefär.
Man ser knappt för allt vatten som blandar sig med vatten. Man håller en mobil i handen; ser hur displayen lyser men är inte kapabel till att bryta isär och dela upp meningarna.

Jag älskar nog dig.
Jag älskar er.

Men tål inte solkatter från kontoret i byggnaden mittemot. Fiskmåsar och glastömning och fulla studenter. Det är för högt. Jag darrar på först ena handen, sedan den andra.

Jag har tänkt så mycket på den här platsen, utan att faktiskt ha sett den på riktigt. Nu är jag här. En kreaktion - ett monster - av stål eller järn och betong och STYRKA som höjer sig över vattnet.

Sönderfallet. Det inåtvända sönderfallet. Hur ingen vet. Hur man ingenting berättar.

Det går väldigt snabbt om man faller.

Vattnet är en portal och sedan är jag där.