Hej,

det här är Tigris. Jag kom fram igår, har inte bestämt mig för om jag gillar det här stället eller inte än. Tack för Monet-vykortet du skickade, jag har satt upp det på väggen. Det var bland det första jag gjorde när jag kom hit.
Förlåt för att jag verkar så disträ. Jag kanske är disträ. Jag vill hitta den där lyckliga platsen jag har pratat om. Som jag vandrar omkring på. Jag vill hitta den; fast här! Förstår du? Jag är vilsen här i mig själv. Mitt nyktra jag är sjukt.

Mossa. Dagg. Tulpaner. Klart vatten. Ett enormt vinspel i ett kyrktorn. Högt över marken är det, rör sig segt som sirap. De tunga klonkarna klonkar. Det luktar tjära, och jag tror att jag ska lägga till tunga alldeles gröna granar vid sidorna och runt om, istället för björkar som M sa. Eller så blandar jag.

Här, kom och ta min hand. Jag ska hålla din i ett stadigt grepp hela vägen från Flatvarp ut på halvudden. Hinderbanan där. Eller, är vi kanske mer söder ut? Susannas familjs landställe. Där plockade vi högar av sockerärtor som vi åt och så kastade vi ut skalet genom fönstret. Träväggar. Vi spelade Hej knekt. Vi var ungefär lika bra båda två. Susannas mamma sa alltid till henne att hon var mullig. Jag minns att jag tycker att hon var elak. Jag tänkte att så mullig är hon inte. Jag tyckte hon så normal ut, som en vanlig tjej. Vi var unga, barn. Inte tonåringar. Och det var ju mamman som hade ansvar för hennes kosthållning. Det förstod jag, tio år. En liten Tigris då. Nu såhär i efterhand så känns det ju som att man alltid varit såhär gammal.