Det här är farliga farvatten. Vi tänkte väl alla att señor Capitano visste vad han gjorde, då han bestämde sig för att gena över tomtefanatikernas territorialvatten. Alla vi passagerare tror förstås på Tomten. Men ingen av oss är fundamentalister. Inte som här.

Jag öppnar mitt första paket. En slips. Jag stoppar ner den i resväskan bland de andra slipsarna.

Själv har jag inställningen att Tomten är en sådan som vill hem så fort som möjligt. Han delar ut alla julklappar och drar alltid några minuter före stämpelklockan. Man behöver inte tro på Tomten för att man ska få julklappar och för att han ska finnas - han finns och han har förbannat mycket att göra denna tid.

Här och där stöter vi på nödställda som guppar omkring i små livbåtar. Vi slänger ut repstegar så att de kan klättra upp. De hinner inte mer än överbord förrän de har sånghäften i handen och tvingas lära sig våra julvisor. Annars får de inte smaka av gröten.

Den första torpeden kommer tyst. Nästan som en luciasång i den arktiska natten. Skeppet kränger till.

- På med flytvästarna allihopa! skriker någon.

Några suckar. Julfriden är i sanning över.

I lastrummet sitter konstnären och vaggar fram och tillbaka. Han som målade Tomten naken. Men vi sitter förstås alla med i båten och gungar.

Vi håller varandra i händerna och krystar fram en julvisa. Det finns alltid något som förenar oss alla. Nu är det bjällerklang som ljuder över däcket. De nödställda sjunger med så gott de kan. När de kan halva sången får de gröten.

Läckan är nu äntligen tätad. Sånt brukar aldrig hålla någon längre tid. Uppe vid kommandobryggan har det uppstått råkurr. Det kan vara ett myteri. Några som passar på att ta över medan vi är under anfall. De har fått större stöd nu sedan attacken. Men egentligen handlar det om några som fick en julklapp för lite. Det finns alltid de som mäter världen i rättvisa. Deras rättvisa står i centrum och vi måste allihopa rätta oss efter deras rädslor och rättesnören. Allt ska vara på grammet, uppmätt och fördelat.

Nu blev det visst kravaller. De nödställda har lessnat på att vänta på sin gröt. Hela tiden kommer nya blanketter som ska fyllas i, trots att de sjunger friskt, högt och tonrent. Myteristerna vill slänga de nödställda överbord. De påstår att de påverkar julfirandet negativt. Kaptensmässen ska de göra om till en julklappsfördelningsstation. Som det är nu delas klapparna ut lite hur som helst. De säger också att vi inte får hålla varandra i händerna längre. Vi kan råka blanda ihop våra händer. Vi måste också vara tysta. Annars blir de rädda.

Trist värre.

Nu träffas båten av ännu en torped. Samtidigt hissar myteristerna julgardinerna innanför kommandobryggan. Vi måste alla göra honnör under tiden. Någon ber till Tomten att han ska rädda oss. Jag skakar på huvudet. Om Tomten la sig i överallt skulle han inte hinna göra något annat och barnen över hela världen skulle bli utan present. Det kanske är den enda slags kärlek de får detta år.

- Släng ut konstnären, ropar någon.

- Släng ut de nödställda, ropar en annan.

Vi andra skakar på huvudet och försöker fira så gott det går medan skeppet sjunker. Myteristerna skäller på de nödställda som fortfarande inte fått den utlovade gröten. Tomtefanatikerna lurar alltjämt ute i det stora svarta mörkret som omger skeppet. Puttar in ännu en torped i loppet.

Själv fattar jag ingenting av det som händer. Varför kan vi inte bara ha lite julmysigt. Käka pepparkakor och hjälpa gamla mormorn till toaletten och sånt. En dag om året.

Jag öppnar mitt paket och drar ut ännu en slips ur pappret. Motivet är renar och snöflingor. Jag ger den till en av de nödställda som blivit förkyld i vinternatten. Slipsen var nog behandlad med något flamskyddsmedel för när han snyter sig i den svullnar näsan upp. Det blir så med massproducerade saker.
- Det är jag som har sytt den här, säger han med sin snuviga röst, - jag sydde trehundra per dag.

Någon får nu syn på Tomtefar mot stjärnhimlen och ropar till alla. Han flyger syd-syd-väst. Hade ingen aning om att han flög så snabbt. Bara åtta renar. Vi vinkar och han vinkar tillbaka. "Vilken cool snubbe" hör jag en tonåring säga som står bredvid mig.

Vi ser Tomten uppslukas av mörkret. När vi återvänder till julklappsutdelningen träffar ännu en torped skeppet. Snart ligger vi väl alla och guppar i livbåtar ute på havet. Vi skyndar oss att värma glöggen. Det finns inte tid att skålla mandlarna.

I horisonten ser vi ett skepp stå i lågor. Vi skickar ut några räddningsbåtar för att se om det finns några nödställda. De får uppdraget att säga åt dem att försöka stanna kvar på båten, även om den sjunker. Vi har inte plats för flera och det är faktiskt inte så blött på havsbottnen som man ofta tror, säger en av myteristerna.

De ska också dela ut pepparkakor i julbevarande syfte. Bättre det än att de kommer hit och nallar av våra, säger någon.

Elden ser vacker ut på håll. Efter någon timme blir det svart igen.
- Det kunde ha varit vi, säger någon och smuttar på glöggen.

Efter en halvtimme kommer våra båtar tillbaka.

- Vi försökte dela ut kakorna, men de sköt mot oss, säger de i båten. De bär allihopa plåster och bandage. Myteristerna blir rasande och vrålar i högtalarna att gröten är indragen på obestämd tid.

Ytterligare en torped briserar just när jag tackar alla för ännu en slips.