Decemberstjärnor brinner i hus efter hus;
i fönstren ses hyacinter och elektriska ljus.
Ljusslingor är virade runt äppelträd och rönn,
gatulyktor och månskäran lyser blekt på snön.

Två flanörer skyndar genom ödslig vinternatt,
andedräkter ryker under lågmälda skratt.
Gator ligger annars tomma, ensligt övergivna;
människorna utomhus är av kylan fördrivna.

Blinkande teveskärmar slocknar en efter en,
snart vilar tystnad och stearindoft i vart hem.
En sista blick upp mot vintergatans rand,
några spridda tankar, uti nattens vita land.

/Kommer vi leva efter julafton?
pappa, vad händer sen?
frågade sonen om och om igen;
för tiden gick en lucka i sänder,
sakta mot den sista i årets julkalender.
Pappan låg vaken och tänkte:
"det kommer inte alltid vara så här",
och hans ögon blänkte
i nattens midvinterreflektioner/

Kanske är allt en dröm och ett stänk nostalgi,
en färd till forna tiders vintermagi;
om hästbjällrors klang och glödande kaminer,
om lackade klappar och handsydda gardiner.

I spiltan vilade fålen med välförtjänat fång 
mumsade hungrigt havre vid sopad stallgång.
I drängstugan sov karlar till långledig jul.
Nu står den ensamt som ett förfallet skjul.

Från rum till rum, smyger tomten på tå;
stoppar sockor tyst, med överraskningar små.
Lyssnar till barnens sovande andetag,
önskar dem vakna till en magisk morgondag.

/Kommer vi leva efter julafton?
pappa, vad händer sen? .../

Granen är smyckad med ljus och glittersaker,
kylen dignar av mat i alla färger och smaker,
hos de som har råd förstås säger insikten,
när dunkuddens samvete sipprar genom kinden.

Det är en känsla om det stora, en tanke om det lilla,
en dröm om det vita, om stunder stilla.
En vilja om fred, om nya vänskapsband,
värme emellan och en utsträckt hand.

Med julen ser vi livet förändras när tiden går;
bebistid blir skolgång som snart blir tonår,
förändringar ska komma, trots en helig familjesed,
kanske är det farfar som inte längre finns med.

/Kommer vi leva efter julafton?
pappa, vad händer sen? .../

Eftertankar går, till de som har det svårt,
till vinterliv som förut var så kallt och hårt.
Förfäder som överlevde vintertiders svärta
våra nära och kära, som bebor vårt hjärta.

Vi anar allt som krystat, ett spel av tradition;
ett ansvar att axla till nästa generation.
Endast ett ymnigt snöfall ifrån att kapitulera,
morgonen närmar sig, tiden är inne att resignera.

Så låt oss låtsas julen, om så bara någon sekund;
besvärj oss midvinterväsen, denna aftons stilla stund.

/Kommer vi leva efter julafton?
pappa, vad händer sen?
frågade sonen om och om igen;
för tiden gick en lucka i sänder,
sakta mot den sista i årets julkalender.
Pappan låg vaken och tänkte:
"det kommer inte alltid vara så här",
och hans ögon blänkte
i nattens midvinterreflektioner/