Jag slår foten i tröskeln på väg in i köket. Det gör lika ont som vanligt. Kalaspuffar inköpta i ett nostalgirus har klistrat ihop sig till en klump av socker och deg av fukten från fönstret. Mjölken är ändå två dagar gammal.

Köksklockan visar 08.42. Jag ställde fram den fyra minuter en gång, i tron om att jag skulle bli glad av tanken på att alltid ha lite tid tillgodo.

Istället stressar det mig, inte tillräckligt för att pilla visaren tillbaka men ändå.
Som om omvärlden ligger steget före mig och jag hela tiden får kämpa för att komma ikapp.