Herr Munoz har sålt slut på allt. Alla tidningar. I Täby finns inga sängplatser för sådana som herr Munoz. Men folk tar fram plånboken. De köper, ler och säger god jul. Herr Munoz måste ta sig till en annan kommun för att sova.

Apropå sova: snart somnar byggnaderna en efter en, axel mot axel av korrugerad plåt, vartefter mörkret lägger sig.

Här är det inte särskilt vackert på dagen. På natten förvandlas stället till en autonom vampyrstat. Det är bara övergivna plastpåsar som vågar röra sig på gatorna efter mörkrets inbrott.

Granförsäljarna packar skyndsamt in de sista granarna. Kanske blir de till flis som blir till värme. Värmen blir till en kort behaglig pjäs innanför isoleringen. Sen diffunderar den ut. Som allt annat tänker herr Munoz.

Det är minus nitton i svearnas kulturmarker. Qué hermoso! säger herr Munoz högt när han genar genom skogen. På så sätt besvärjer han vintergastarna. Säger man att skogen är vacker blir de smickrade. Det är fåfänga varelser.

Samtidigt, tänker herr Munoz, är det ju förbaskat vackert. Det är ingen lögn. Det är så förbaskat kallt bara. Snön knarrar under herr Munoz fötter i den uppgångna stigen.

Nu har han fått ont igen och stannar efter en backe. Han kan ana höghusen genom skogen. Det är inte långt kvar till stationen. Snart är det över, tänker han och försöker slappna av. Det går i skov. Han väntar tålmodigt.

Herr Munoz märker inte att granarna får liv och stiger åt sidan. Inte heller  ser vi vem som tar honom i handen. Det kan vara Totoro/Hemulen/Gabriel.

Samariter presenterar sig sällan. Han hjälper herr Munoz till hållplatsen. Nu är det minus tjugotvå grader.

Herr Munoz är bekräftad som påstigen.

Bågen är spänd.
Skottet kommer.

Stjärnorna blir till lysmaskar/skinande streck.
Som att bli kastad genom en vitglödande nudelsoppa.

Hans ansikte ler mot nebulosorna. De röda.

Nu är han snart hemma.
Härbärge 0004 – Alpha centauri.

De har alltid öppet över julen.