Jag var så förtvivlat
upptagen med att bli
någon

att jag till slut
förvandlades till
ingen.

En skugga
någon man förbiser
den som inte är något
något att ha.

Min väsning blev ett skrik
och det kändes
som om jag brann.

Fingrar mot min panna
och ögon som förstod

som kunde dela sorgen
och dubbla den
på samma gång.

Jag växte och spirade.

Jag slocknade och dog.

Allt för dig.
Bara för dig.

Du som till sist hade glömt.

Du som slutade att se.

Du som alltid föredrog någon...

Framför ingen.