Natten och jag,

dansar fram på stjärnglänsande tjärnar.

Glider fram längs de sönderslagna landskapen,

skapade av människans så högt värdesatta vapen.


Vi seglar fram över himmelen upplysta av nattens mörker.

Så högt vi kan,

högre än fåglarna kan flyga

högre än gudarna själva.


Då kom de ifatt oss, och sade att sådan högfärdighet måste bestraffas.

Natten försvann,

Dagen gjorde sin rutinpunktliga entré.

Och gudarna kände att de gjort succé.


Och jag föll åter ner igen,

dit jag ursprungligen var född till.

Ingen skall någonsin fly från sitt öde igen

ekade i luften som ett aggresivt orosväder,

över jordens ödelagda städer.


Gudarna må hålla mig fast vid mitt öde,

men jag håller fast vid ,

än idag,

att den som slutligen bestämmer mitt öde är jag.