Det är på natten jag vill gråta som mest.

Nattens trygga mörker

vaggar in min kropp i försvarslös fosterställning.


Stirrandes på mina egna knän,

så fina knän,

varje liten knöl och ärr påminner mig

om en del i livet

om alla delar som bildat en helhet som tillslut lett fram till mig.


Alla får väl vara ledsna någon gång?

Vissa säger ja, andra säger nej.

Inne i de djupa virvlar

som dragits igång av det djupblå havets strömmar.

säger bottnens lugna att svaret är ja.

Simma är skönt.


Vattendroppar i massor min kropp flyter på.

Min kropp som en droppe i den mer ljusblå himmelen,

fallande, men icke gör det mig något.


Synen leder mig till lite mer mörkare gränder

där människor visar både prov på färgstarkhet och godhet

och något som jag tror att

ursprungligen varit samma sak

fast nu mer förvridet

bort från oss.

Men vad gör lite våld när löven i träden susar så vackert i takt med

vårvindarnas oregelbundna takt.


Någon trygghet kanske jag aldrig fick, men snart finner jag en ny

i tron på att möjligheterna aldrig sinar

och på att mitt varande fortsätter trots hinder.

Som en tävling i häcklöpning utan motståndare.