Skottkärran för de sårade

fylls med övermättnad.

En känsla av att nu är det nog.

En styrka att styra rätt

fastän det är tungt att dra människans plog

igenom världens hårda åkrar.


Medan vinden river i äppelträdens vackra blommor

Blir mina leder allt skörare av

tidens

skoningslösa, stadiga gång.

För att en gång uppleva det vackra

med skapelsens jargong.



(Fyll min hink med fisk,
för den största lyckan,
utom kärlek,
är att hålla borta all disk.)


Enkelspåriga vägar eliminerar

valmöjligheternas påtryckande

stress.

Ansvar att vara, mer än det som bara är.

Mermermermermermermermermermer.

Som ingen uppskattning för det obefintliga finns.

För att vi inte kan se på varandra och se det vackra inom oss själva i vår medmänniskas enkla skönhet.

För tindrande ögon blir reklam,
pruttkuddar läggs på stolen till en fisförnäm dam.


Samla upp dina stenkulor

från den grusfyllda marken som alltid

påminner om barndomens simpla varande.

Kanske våga spela igen, för att endast samla, är väl inte så kul?


Skrattande går vi hem arm i arm, efter en lyckad kväll.

Kulorna ligger kvar på marken.

När du valde att lämna dem bakom som

alltid fanns för att påminna om lekens

klara utfyllnad av det svarta.


Livets kryddor odlas sällan

av någon som hatar mat.

Att samlas runt det runda bordet

och diskutera tändstickornas prisändringar genom tiderna

kanske är underskattat.


Jag lever nu,
inte igår inte för 10 år sedan,
inte imorgon,
inte om 20 år
utan endast nu.

Och jag kryddar maten som jag vill,
och jag plockar de frukter jag gillar, men ej mer än jag orkar,
och jag dansar på bordet när katten ser på
och jag ser upp mot himlen och ser de vackra äppelblommorna
flyga i vinden.
Och plötsligt utbrister mitt hjärta, min kropp och mina sinnen:
Vad Vackert Livet Är!
Och vid den stunden kan jag inte annat än hålla med.