Sakta rullar de neråt,

drivna av gravitationens ständiga påverkan

blunda för ett ögonblick

andas,

slå upp ögonen för att möta världen ännu en gång,

varje gång jag sluter mina ögon

sluts världen i en vacker kupol.

En stjärna lyser igenom för att trösta.

Jag gråter.


En ständigt pågående färd, utan slut

utan riktning,

den ständiga rörelsen bort

ger en trygghet,

onyttig.

försiktighet,

när jag smyger runt min kropps tysta läger.

Inte ett ljud,

En gren bryts, och tystnaden likaså,

och plötsligt exploderar verkligheten in i mitt ansikte,

ovana ögon bränns.


Små brännande trådar färdas längs de ömmande tårkanalerna,

ner

igenom mitt varande.


Ögonen öppnas igen.

Och världen gör sig plågsamt påmind.











.
.,
.,-
.,-_
.,-_*
,.-_**
.,-_*
.,-
.,
.
















(Men jag antar att jag måste ge den en chans, så jag hälsar så hjärtligt jag kan.)