Sammetslena ansiktsdrag

för mig längre in i den tunneln därborta

som jag förlett mig själv inuti så många gånger.

Vilse när utgången finns så nära.


Bara för att man ville se lite närmare på det där ljuset som existerade så vackert.

Skogar är också vackra.

De kan man också gå vilse i

så fagra med lövverk, vindföljande

aerodynamiska.


Och trädstammar så fasta och trygga

att luta sig mot

som ryggar
som människor
som själar.


Vi vill väl alla ha något att luta sig mot ibland,

när balansen sviktar

när sjögången är hård och vågorna

ter sig hårdare än skrovet.

Men varför verkar ett ensamt, lockande ljus mer lockande att luta sig emot

än en skog full av fasta trädstammar.

Även de fastaste träden blåser väl omkull ibland.


Kanske är det rädslan över att ramla som lurar mig i fällor hela tiden.

Fällor kan ju alltid vara nyttiga att lära sig se.

Vackra är träden och ljuset fortfarande.