Våren kan döda de ensamma!
Men det värsta hägrar i ett sinne,
ledsamheterna är bara ett steg
närmre euforin.

Makten steg över huvudet
att trampa ned mig blev
en rättighet.

Innan sommaren var över
då solen fortfarande log av sommarvärme
och de ljumma brisarna sjung på den
sista midsommarvalsen, slängdes du till vinterns bedövande dvala.

Jag är inte förstörd
bara förkrossad när målningen
av en förväntan skrattar mig i själen.

natten vet sin egen ondska
och efter ser vi hur jag ständigt
värjer dina slag som aldrig existerade.

Jag drömmer dig
känner dig rakt igenom,

låt inte profetian ta vår hand och leda oss till avgrunden.

Mina ständiga ja, ekar ännu i höstnatten medan
du undrar om jag kan älska?