Det som inte förmågas att se, räknas inte heller. Jag är en ärlig tjänare för förnekelse, jag är en slav för hopp och förbättring. Jag är en idiot, en naiv idiot. Och idioten i mig orkar inte bära på allt avgörande för att det ska fungera, ibland bryts ett eller två ben med ett högt och vidrigt ljud. Och benet genomborrar min kyliga hud och säger hej till en värld som den inte har besökt på ett tag nu. Jag vill vråla ut ett vrål likt ett högt skri från vildmarken, bara så att uppmärksamheten faller på någonting annat än mitt blottande ben. För jag tycker inte om tanken att ljudet av mitt brutna ben uppskattas, för det gör det.

Men å andra sidan tillåter jag mig själv att vara en naiv idiot. Jag klandrar mig själv för att min tro på det bättre är starkare än någon annan känsla. Att gräset är grönare på andra sidan har jag för länge sedan lämnat bakom mig. Den gröna färgen lockade inte till sig mig.

Jag köpte symbolen av det bättre för att sedan lemlästas, därför slängde jag tanken så fort jag inte blev bemött som jag valde att bemöta. Det finns en teori som jag har skapat genom att stapla känslor i ett mönster. Känslor som jag har hängt nakna på en galge och förut, så lät jag dem finnas till, var för sig. Nu är det en teori där känslorna spelar roll och påverkar varandra, där finns dem, staplade för att skada det kött som jag är gjord av. En teori, som inte fungerar i praktiken.

Glaset är tomt och mitt skratt har aldrig hörts på så långt håll förut. Och visst kan jag väl ta benbrottet om det gynnar den mänskliga rasen. För jag är ju en naiv idiot, men jag måste ju vara det. För är inte jag det, vem ska vara det? - Jag är och kan vara den personen. Någon måste offra sin själ för att rädda ordets gyllene betydelse och kropp för att få världen att inse vad den har för lite av. Kärlek.


Men världen är blind, och den förblir sådan.