Jag har aldrig känt mig höra hit.

Har alltid känt mig vara från ingenstans.

Är på väg till ingenstans.

Från barnsben.

Samma slags kropp som alla andra.

Samma slags känslor, tror jag.

Men de har aldrig varit mina.

Jag ser dessa snarare som en "förklädnad".

Allt det som är "jag" kan jag se utifrån,

varje reaktion är under "kontroll".

Vilket inte innebär att jag inte OCKSÅ

är denne som alla andra ser.

Men den som inte är den som andra ser,

det är den som är JAG.

Och denne JAG är inte min egen.

Det är den som inte finns.

Och som jag vet inte borde vara möjlig.

Det är den som är den som är överallt och ingenstans.

Jag har ingen riktning i detta JAG.

Den har ingen tidsuppfattning, den är tidlös.

Den är här, men samtidigt överallt.

Den är den som har detta uppdrag

som är det som gör att jag finns till

så att andra ska se mig.

Släpper detta JAG taget med den om min kropp så dör den.

Detta JAG kan släppa taget när den vill.

Och då är jag ej mer.

Jag kan ej bli ledsen för det.

Nej, för ingen sorg finns över det som blir kvar.

Det är mig lika viktigt som dammet under mina skor.

Det enda skälet till varför jag finns

är det uppdrag som är mitt.

Varför jag har varit tvungen

göra allt jag har gjort är mig en gåta.

Även om jag förstår.

Denna förklädnad måste hållas "äkta".

Till varje pris.