Flickan brukar sitta på en traktor ute på vägen. Det verkar lätt för henne att ropa och vinka. Jag vill inte veta om traktorn rullar. Hon är här. Frågar bara om vi ska spela krocket. Kan inte höra vad hon säger, vet inte hur hon låter när det kommer ord, men känner att hon luktar gräs och vatten, lite salt. Tittar mot gruset och försöker låta bli. Hennes ögon gömmer sig för mig, jag tänker så. Att de gömmer sig som pärlor i luggen. Jag kan höra henne skratta till, som efteråt, som i fel ände.

På nätterna väcker mig fåren, som sjunger de med en försångare innan kören fyller ut. De rusar hetsiga från framsidan av huset till baksidan. De gnider sig mot rödfärgen i - som jag tänker - ett jublande, som Alias Smith & Jones medan eftertexten rullar. Jag går ut, blir less, vandrar med högt lyftade fötter i det våta gräset, i gympabyxorna. Tittar på lysmasken, vill inte blinka, tänker att den är något annat än vad den verkar vara. Den ligger under mammas fönster, som ett grönt öga, en liten giftig flamma, hon sover med helt öppet fönster, jag tittar upp, försöker höra, vill inte höra. Fingrar på lupinerna på vägen tillbaka. Om det nu finns en sådan, det flyter ut i allt fuktigt svart. Lupinerna fingrar likaväl på mig. Jag hör ett vrål, men det kanske inte var någonting, jag nös samtidigt.

Mamma springer med röd klänning och röda läppar, barfota i gruset. Mot honom i bilen. Han, som väntar med bildörren öppen, röker. Han med skjortan öppen och svart kaos på bröstet. Som lav är polisongerna. Han har en pärlemorvit merzedes benz cabriolet och gör efteråt en fräck u-sväng mot grusplan. Vinkar åt mig med ena armen rakt utsträckt, ansiktet ner i molnskuggorna på marken. Jag låter händerna ligga kvar i byxfickorna, gnider med tummen på ståndet. Känner dammet från gruset leta sig in i andningsvägarna.

Jag ligger på gräset med t-tröjan uppdragen. Följer en larv med pekfingret. På de skakiga rutorna ser jag, innan filmen fastnar i projektorn, pappa, i utkanten av en gräsmatta, på baksidan av huset, med en grön krocketklubba i handen, viftande. Träskor på fötterna, uppdragna jeans, pottklippt, vita anklar. Han pekar, ingen förstår vad han pekar på. Ansiktet är överdrivet. Jag ser honom inte mer.

Ser sedan plötsligt, som verkar det felklippt, det var pappa som klippte ihop filmerna, han var inte så noga, hur mamma och jag går och går, nedanför Slottet, vid havet. Fötterna vrickar sig lite, mot kullerstenarna, i träskorna, där vid slottet och sjön som gungar. Kungen ska gifta sig snart. Jag tänker att det i min mage ligger en rostig konservburk och vrider sig, oändligt sakta, mot inälvorna. Jag hinner inte uppleva var jag är. Måsarna är så många. Solen som en tjockmössa.

Flickan ligger med ett grässtrå i munnen, jeansbenen uppdragna. De smutsiga fötterna dinglar i ingenting, i oändlig blå sky. Jag lyssnar till hur träklotet möter ett annat klot, rör mig som på en stumfilm mellan de skeva metallbågarna. Det är hennes tur, hon står böjd. Hennes bröst rör vid varandra hela vägen upp. Innan, mitt i de plötsliga skratten ser hon på mig, allvarligt, som stannar hon allt. Som kastar hon sönder en klocka. Jag stannar. Kan inte vrida fram ansiktet. Inte titta på henne. Jag vet att jag inte tittar på henne, men vet ändå allt om hennes bröst, jag vet inte vad jag gör, jag gör ingenting. Det är som var jag bunden med en väldigt stark gummisnodd och hon ler och ibland skrattar hon till och hennes tänder är vita och jämna och jag tror att hon snuddar vid mig på händerna och med benen. Jag ville aldrig bli paleontolog, aldrig någonting.