Fredag.

Kväll.


Maten står på bordet.

En pappa och en dotter.

Äter och pratar.

Inte om veckan som varit.
Inte om familjen.
Inte om helgens planer.

Pratar om världens problem.
Löser samhällets problem.

Intellektuella varelser som pratar om sådant som vanliga svenssons inte ens tänker på.

Pratar om bantningspropaganda
kostcirklar
hur man förlorar kalorier bäst.

Riktiga hårdingar som vet hur allt ska vara.

Men kanske.
Kanske är dom mesarna.

Vågar inte prata om vanliga saker.

Det är så lätt att trampa snett.
Lätt att riva upp gamla sår.

Plötsligt flyger arga ord över maten.
Tårar rinner och blandar sig med mat och bubblig cola.

En frustrerad far kastar redan trasiga stolar.
Till ljudet av dotterns upprörda fötter som dundrar nerför trappan.

Skrik från en själ som tröttnat studsar mot väggarna för att sedan bryta sig fri och fylla hela huset till bristningsgräns.
En själ som inte orkar mer.
En själ vars högsta önskan är frid.

Snyftningar byter plats med skriket.

Tårar letar sig fram till örngottet.
Rinner till långt in på natten, tills ögonen faller ihop av utmattning.
Och barnet somnar med tåren kvar på sin kind.

Så skulle det se ut om vi inte visste bättre.
Men det gör vi.

Och vi håller oss på den säkra sida.
Så vi pratar bara om samhällets problem.
Bantningspropaganda, kostcirklar
och hur man
förlorar
kalorier

bäst.