Barnet borstar sina tänder, klär på sig sin pyjamas, står framför mamma med nallen i sin famn. Mamma bär barnet till sängen, tänder nattlampan och väljer en bok. Barnet kryper ner under täcket, mamma lägger sig bredvid. Hon läser högt ur boken om Sotnäsa, barnets favorit.

***

Jag sitter längst ner på sängen och väntar. Väntar på att min far ska komma med sömnen, men än är det ett tag kvar. Jag låter de ha sin stund, låter barnet känna tryggheten. För än har jag inte bestämt mig hur barnets dröm ska vara.

***

Mamma och barnet läser vidare ovetandes om drömmens närvaro. De pekar i boken, tittar på bilderna och bokstaverar ord. Barnet känner värmen från mammas kropp, trycker sig närmare, hör hennes hjärta slå.

***

I drömmen kallar jag på mina döttrar och söner. De ska hjälpa mig att gestalta den scen jag vill ha. Jag är blott en skådespelare, min teaterscen är ditt undermedvetna. Jag kan spela många roller, jag kan spela precis vem jag vill. Jag kan vara din mardröm, ett monster, en fiende, en fasa. Jag kan vara din ljuva dröm, en vän, en älskade, en trygghet.

***

Mamma läser vidare och barnet lyssnar. Nattlampan ger ett varmt sken, ovanför barnets huvud hänger pojken på månen som skyddar mot ondska. Det känns nästan magiskt. Stämningen är mjuk, boken trollbinder, de är som i en bubbla, i en egen värld.

***

Jag har funnits så länge att ingen kommer ihåg när jag föddes. Ändå är jag ung. I flera tider har jag gett människor drömmar, gett hopp, men även tagit det ifrån dem. När man har funnits så länge sprids många osanningar om en. Jag är inte grym. Jag ger bara inte alltid människorna det de vill ha och det är för det jag blir dömd.

***

Boken är slut, barnet ber om en till. Mamma hämtar den om Krameluren, men barnet vill höra den om pojken som inte kunde simma. För i natt vill barnet också simma ut genom fönstret över staden. Mamma börjar läsa och barnet tittar i boken, känner sig inte det minsta trött.

***

Vissa säger att jag bor i en grotta och sover på vallmofrön. Ännu en osanning. Jag ska inte säga hur jag bor eller hur jag sover, men vallmofrön är för obekvämt för någon av min rang. Grottor är kalla och fuktiga, ingen skulle vilja bo där så varför skulle jag? Jag ser hur barnet gäspar och vänder mig mot dörröppningen. Där står min far och tittar på mig.


***

Jag tittar in i rummet där barnet ligger i sängen med sin mamma. Ser min son där, han väntar på mig. Men jag tänker ta tid på mig. Låta barnet somna lugnt i trygghet innan jag ger honom till min son. Hans närvaro kan vara illavarslande.

***

Min far står bara där. Tittar in i rummet, på mig, låter mig vänta. Men det gör ingenting. Jag har inte bråttom. Han kan få ta sin tid om han tror att det hjälper. Kanske visste han att jag skulle vara här. Han har ännu inget sagt. Det spelar ingen roll. Det är inte det som räknas.

***

Jag orkar inte vänta längre. Jag går in i rummet, förbi min son, lägger handen på barnets kind. Ser hur det börjar gäspa mer och mer, får svårt att hålla ögonen öppna. Sedan vänder jag mig om och går.

***

Min far har gått. Jag går fram till barnet, lägger min hand på dess panna. Redo att stiga in i min roll, kallar tyst på mina barn.

***

Mamma vaggar barnet godnatt, kysser pannan, dröm sött nu min skatt.