En gång var jag snabbare än vinden
jag kommer ihåg att mina fötter knappt nuddade marken
hur träden försvann ur mitt synfält lika fort som de kom

Kommer du ihåg det?
hur snabb jag var
att du sa att jag kunde springa så fort att tiden stod still
hur mycket du hurrade när jag korsade mållinjen i sprinttävlingen i femman
jag kom etta då

Minns du det?
du hjälpte mig att hänga upp medaljen på väggen
du sa att du var stolt över mig

Jag kommer ihåg den gången du hoppade så högt att du nästan nuddade månen
och den gången du simmade från den ena sidan av sjön till den andra

Kommer du ihåg det?
du behövde inte ens stanna vid den stora stenen i mitten för att vila
sen simmade du tillbaka igen
utan paus

Minns du?

Jag minns

Jag minns att hur tråkiga sysslorna än var så gjorde du dem till en rolig lek
hur du kom på de mest spännande inomhuslekar när det regnade
hur allt mitt onda försvann när du blåste på det
när vi svor på att vara vänner för evigt

Kommer du ihåg det?

När vi lärde oss att cykla
jag trillade hela tiden men du lärde dig på en gång
den gången när vi klättrade högst upp i trädet
då vi kunde se ända bort till världens ände

Den gången vi hittade en skattkarta under en lös golvplanka i mitt rum
du sa att det en gång bott ett gäng rövare i mitt hus
att när de åkte bort för att röva lite mer så gömde de sina skatter
men en dag kom de väl inte tillbaka

Jag gjorde matsäck åt oss
mackor med korv och ost och sockerdricka
kartan ledde oss in i skogen och vi sprang kors och tvärs nästan genom hela
men vi hittade ingenting
så vi satte oss och åt i stället
du studerade kartan medan vi satt där och när vi var färdiga utropade du
"Jag har det! Jag vet vart skatten är! Vi sitter på den!"

Och det gjorde vi
när vi grävde lite i marken under vår filt hittade vi en liten kista
den var full med guldpengar av den sorten som är gjord av choklad
de smakade förvånansvärt gott för att ha legat i kistan så länge

Minns du det?

Hur bekymmerslösa vi var
hur det värsta som kunde hända var att skrapa upp knät
att den ena dagen inte var den andre lik
att vi sprang barfota över ängarna fria som fåglar
att vi levde


Vi springer inte längre
inte hoppar vi eller simmar eller klättrar heller
vi sitter mest stilla
blir knuffade i rullstolar om vi vill ta oss någonstans
våra ben gör ont och händerna skakar
vi behöver hjälp med det vi en gång kunde göra i sömnen
våra kroppar sviker oss och minnen börjar försvinna

Men jag glömmer det aldrig
och jag berättar det för dig när du inte minns


Min vän,
vad har tiden gjort mot oss?