Jag ska dö snart, mamma är ledsen och de säger att jag växer så snabbt. Jag ska sätta i halsen och dö, vilken måltid som helst, troligen med knäckebröd och lingon, men först ska jag gå på bio. Jag brukar höra att de säger att jag inte kan tala längre, och när jag sträcker mig i min fulla längd, bakåt i stolen så lite av magen vid höften blottas, är de där och drar ned tröjan. Men jag vill röra på mig, kan titta på honom. Slickar jag mig om munnen så är det inte för att salt smör ligger och smälter i mungipan, jag vill titta på honom och ja, även jag blir generad, av att det går så fort att suga in en person med bara ögonen. Fast de tror jag ser genom glaskulor så tycker jag om att le, att bli varm och le så ansiktet känns som att det ska ramla i bitar. Nej, det är ögon jag tittar med, mina egna ögon och pappa dog i samma sjukdom. De klär mig i skärt och brunt, men det har jag slutat bry mig om. Jag ska dö till våren, men det säger de inte.