Allt verkade vara som vanligt när jag öppnade den slitna grå dörren och klev in på Gästehaus International i Rostock. Ghita satt som vanligt och sålde öl och lämnade ut nycklar i den minimala receptionen alldeles till höger i hallen. Borden i matsalen hade fortfarande samma plastlaminatsskivor som tidigare. Men skenet var bedrägligt. Allting var under förändring. Frågan var om landet över huvud taget skulle överleva som nation.

Någon dag tidigare hade jag sett hur man i Berlin monterade ned den stora SED-skylten på centralkommitténs byggnad. Här på gården i Rostock höll några män i blåkläder på att lasta stora högar med de inbundna protokollen från den en gång så stolta Arbetarkonferensen för Östersjöländerna, Norge och Island på en lastbil. De använde skyfflar och det var uppenbart att bilen skulle köra direkt till soptippen. Jag kom ihåg hur ofta funktionärerna från östtyska LO (FDGB) förgäves hade strävat för att få svenska LO att deltaga. Nu var det andra tider. Den förhatliga muren, som så många hade svårt att tänka sig Tyskland utan, var borta och den stora frågan var: Hur skulle det gå för de två tyska staterna? Skulle de återförenas eller skulle de fortsätta att gå olika vägar med två helt olika politiska system. Det kändes som alla liksom höll andan.

Av FDGB:s internationella avdelning fanns inget kvar. Personalen var visserligen den samma, men den statsdirigerade verksamheten hade kollapsat i samma ögonblick som muren föll. Euforin fanns där, nu var det slut på förtryck och förföljelse, men där fanns också oro och undran. En räkning skulle betalas, men vem bestämde villkoren, vem satte upp förutsättningarna.

En aning om vad som höll på att hända fick jag några dagar senare när jag kom hem till kursgården sent en kväll. Jag trodde att alla hade gått och lagt sig men så hörde jag röster från matsalen. Eftersom jag trodde att det var mina elever som satt och pratade klev jag in. I stället för några elever möttes jag av hela personalen på Gästehaus International. Partifunktionären Herbert, som vanligt iförd sin mörkblå lite flottiga sjömanskeps, slog ut med handen och sa: - Kom in och slå dig ner. Ta dig en öl, det finns där borta. Jag öppnade en flaska och slog mig ner vid ett bord lite bortundan. Samtalet fortsatte, det rörde sig om framtiden. Hur ska det gå för landet, hur ska det gå för oss? Spekulationerna och känslorna böljade fram och tillbaka.

Plötsligt sa Anna, städerskan som alltid var så tyst: Gud vad skönt att porträttet på den där jävla Harry Tisch äntligen har kommit ned från väggen. Jag tittade på väggen på andra sidan rummet och såg att det var en ljus rektangel där FDGB:s ordförande brukade trona i form av ett stort färgfoto. – Det var inte så lätt att säga något tidigare, mumlade någon.
Det blev en stunds tystnad. Någon hostade generat. Sedan fortsatte Magda: - Men vad händer nu? Vart tar vi vägen?
Ingen visste riktigt. Diskussionen togs upp på nytt. Att Gästehaus International skulle få svårt att överleva i det här nya okända var alla överens om. Politiskt sett fanns många olika åsikter bland de närvarande. Någon, jag tror det var Karla den unga lärarinnan, tänkte ansluta sig till socialdemokraterna. En annan talade för CDU, någon för liberalerna. Det var bara Herbert, partifunktionären, som sa: - Jag stannar hos SED eller vad det kommer att heta. Det må vara att det har misslyckats och blivit utskällt, men där har jag alltid funnits. Kan inte tänka mig något annat. Så får det blir. Han tummade på sin slitna keps och såg ganska vilsen ut.

Alla hade för länge sedan glömt att jag satt där i bakgrunden och lyssnade. Med ens kändes det alltför privat att sitta där och höra människor söka hantera sitt hopp, sin förtvivlan och sina trevande tankar om en oviss framtid. Jag tömde min flaska öl och smög försiktigt ut ur rummet för att gå och lägga mig. Ingen märkte att jag gick.