Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Novisen med det melankoliska leendet




Jag vaknade med ett ryck. Det var alldeles mörkt i rummet. Jag kände en molande smärta och en känsla av instängdhet. Jag fann att jag hade ett stort bandage virat runt huvudet. – Va, var är jag? Vad har hänt? Jag började ropa: olà, olà, aiutami! Efter en liten stund kunde jag skymta en ung kvinna i dörröppningen. Hon gick fram till sängen, tog fram en tändsticksask och strax lystes det kala rummet upp, av ljuset från en fotogenlampa.
Jag såg nu att hon var klädd i ett nunnedok och insåg att jag nog befann mig i ett kloster.
– God morgon, sa hon på engelska. – Vad har hänt? Varför är jag här? fick jag fram.
- Ni har råkat ut för en olycka, sir, har tydligen ramlat och slagit huvudet i gatan. En ambulans från Misericordia tog er till Ospedale Santa Maria Nuovo som är Florens äldsta och mest välrenommerade sjukhus. Eftersom ert tillstånd krävde eftervård och Santa Maria var överbelastat och saknade fler vårdplatser fördes ni hit till klostret Santa Maria Maddalena de´ Pazzi. Vi har ett avtal som gör att vi i undantagsfall tar emot patienter. Så därför är ni här.

- Vilken orden tillhör det här klostret?

- Vi är ett karmelitkloster uppkallat efter vårt älskade helgon Maria Maddalena de´ Pazzi . – Vänta ett slag, tillhörde hon bankirfamiljen Pazzi som var inblandad i konspirationen mot familjen Medici 1478 då Lorenzo il Magnificos bror Guiliano mördades? – Ja, det stämmer, men Maria Maddalena levde mycket senare. Hon dog 1607. När hon var 16 inträdde hon i ett karmelitkloster. Där fick hon på ett särskilt sätt ta del av Jesu lidande genom att hon fick Jesu fem sår. Hon upplevde en mängd visioner och mystiska uppenbarelser, som nedtecknades av en grupp medsystrar och publicerades under namnet Contemplazioni. År 1590 upphörde hennes lidande, och under sina återstående sjutton år deltog hon ivrigt i den pågående kyrkliga förnyelsen. 1669 helgonförklarades hon av påven Clemens X.

- Men nu måste ni vila. Jag kommer tillbaka senare med lite mat.

Jag kände hur trött jag var. Det dunkade i huvudet och efter någon minut sov jag djupt. När jag vaknade igen stod en skål med yoghurt och ett glas vatten på nattygsbordet bredvid sängen. Strupen kändes alldeles hopsnörd och jag tömde snabbt vattenglaset. Skålen med yoghurten blev också tömd. Efter en liten stund dök nunnan upp igen.

- Så bra att ni äter och dricker. Nu måste ni fortsätta att vila, det är den bästa medicinen.

- Vad heter ni syster? – Jag heter Mariella och är ingen syster utan bara novis.

- Det här att det är ett karmelitkloster, vad innebär det?

- Ja, vi arbetar mycket, framför allt utomhus, alltid i tysthet och ensamhet. Två timmar morgon och kväll ägnas åt enskild bön. Men vi möts alla också två gånger om dagen. Då blir det en blandning av skratt och allvar, svarade Mariella och log ett melankoliskt leende. Men nu måste jag vidare. Hon skyndade ut ur rummet.

Dagarna gick och allt började bli rutin. Smärtan i huvudet avtog efter hand och jag kunde ta mig upp på darriga ben. Efter en vecka kunde jag ta mig ut i klosterträdgården. Jag satt där på en stenbänk i solskenet och iakttog hur systrarna rensade ogräs. De arbetade idogt under total tystnad, det var bara vinden som hördes och fick cypresserna att vaja fram och tillbaka.
Tre gånger om dagen kom syster Mariella med den frugala maten. Den var alltid riklig och vällagad men ytterst enkel. Vid behov bytte hon mitt bandage.

Jag fascinerades av hennes finlemmade ansikte med ett leende som alltid hade ett stänk av melankoli. Hur hade hon hamnat här som novis? Till slut tog jag en dag mod till mig och frågade.

-Det är en lång historia som nog inte kan intressera er, svarade hon.

-Jo men visst, kan ni inte berätta.

- Ja, allting började i övre tonåren. Jag träffade en ung man från Senegal och vi blev blixtförälskade. Jag vågade inte berätta någonting för mina föräldrar som är ganska fördomsfulla, så vi fick träffas i smyg. Bara min syster delade min hemlighet. Trots att vi alltid var mycket försiktiga blev jag till slut gravid. Det var ju någonting som till slut inte gick att dölja trots att jag började använda vida kläder. Min far konfronterade mig en dag och jag tvingades erkänna hur det låg till. När jag berättat klart exploderade han av raseri. – Du är inte min dotter längre. Ut ur mitt hus och kom inte tillbaka, skrek han. Min mor försökte gå emellan men det var lönlöst. Han stod fast vid sitt beslut och min mor började till slut tyvärr stödja honom. Skandalen inför grannarna var alltför stor. Jag packade lite saker i en väska och gav mig av. Det var mitt livs bittraste ögonblick. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till utan bostad och med väldigt lite pengar. Till slut beslöt jag att söka upp församlingsprästen för att få råd. När han hört min historia, log han lite medlidsamt och sa: - Stackars flicka, det bästa du kan göra att ta kontakt med padre Giovanni, han som brukat kallas ”den röda prästen”.

-Den röda prästen, precis som Antonio Vivaldi? Varför kallades han så? Hade han också rött hår?
-Nej, det hänger ihop med den första Vietnamdemonstrationen i Florens. Arrangörerna fick inget polistillstånd och då upplät han marken framför sin kyrka, något som väckte stort uppseende. Därefter blev han känd som en präst med radikala åsikter som ofta agerade efter eget huvud oavsett vad hans överordnade tyckte.
-Alltnog, jag kontaktade padre Giovanni, som lyssnade utan att fördöma mig och lovade att se vad ha kunde göra. Han erbjöd mig att övernatta i sakristian i hans kyrka. Jag gjorde så och svepte in mig i flera filtar. Det var kallt och kyrkan var ouppvärmd. Nästa dag hade han ordnat ett rum med kokplatta i en by långt ifrån Florens. Det var en besvärlig tid. Jag hade extremt lite pengar, bara de få lire som padre Giovanni brukade skicka till mig. Det var vinter och kallt och jag frös mycket. När barnet skulle födas kom en gammal barnmorska för att hjälpa mig. Förlossningen blev lång och utdragen. När barnet, en liten pojke, kom ut var han alldeles blå och hade navelsträngen runt halsen. Han andades inte och trots att vi försökte länge lyckades vi inte återuppliva honom. Jag var förtvivlad och grät floder. Padre Giovanni ordnade med en fattigbegravning och så kom jag hit till klostret. Jag hade ingen annan stans att ta vägen.

Hon tystnade och jag stök henne över den tårfyllda kinden. Jag frågade: - Hur blir framtiden, kommer ni att stanna kvar här i klostret?

-Människan spår och Gud rår, mumlade hon med en snyftning, log lite melankoliskt och lämnade rummet.

Jag låg kvar i min säng med huvudet fyllt av funderingar. Några dagar senare skrevs jag ut från klostret. Det konstaterades att min huvudskada var läkt och att den inte skulle leda till några framtida men. Mariella följde mig då till porten, öppnade den tunga dörren och vinkade ett litet försiktigt farväl. Jag tänker ibland på hur hennes framtida liv skulle kommma att gestalta sig.




Prosa (Kortnovell) av Bo Scharping VIP
Läst 95 gånger
Publicerad 2020-07-30 12:58



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bo Scharping
Bo Scharping VIP