Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Den lilla damen i det stora huset



Jag hade gått förbi där många gånger. Den höga muren gjorde att man inte kunde se in i trädgården. Ofta brukade det höras ett kraftigt hundskall; det kunde kanske vara en rottweiler. Men idag hördes inga skall. När jag passerade den tunga smidda järngrinden såg jag att den för ovanlighets skull var halvöppen, vilket aldrig hänt tidigare. Då jag stannade till hörde jag en svag stämma ropa: Au secours, au secours. Aide-moi!

Jag skyndade in genom den stora trädgården, som inte alls var så välskött som jag förväntat mig. Där borta vid den stora poolen låg en omkullvält rullstol. En gammal kvinna i lila morgonrock låg bredvid på marken. När jag försiktigt vände henne på rygg såg jag att hon hade ett blödande krossår på vänster tinning. Hon stönade att sa med svag röst: Mon Dieu, j´ai tombé!
- Just a moment, madame and I will help you. Jag rusade in i det stora huset och började leta efter badrummet. Det låg i gången som ledde till det stora köket. Jag tog en linnehandduk, blötte ned den och hittade några kompresser och en gasbinda i det stora ekskåpet som stod till höger. När jag kom ut till poolen hade hon satt sig upp och iakttog mig med uppspärrade ögon. – Ta det lugnt, madame, sa jag på engelska. – Allt kommer att ordna sig. Jag föll på knä och började försiktigt badda hennes blödande tinning. När såret såg rent ut, la jag på kompresserna och virade gasbindan runt hennes huvud med de glesa lockarna. Att lyfta upp henne att och sätta henne i rullstolen var som att lyfta en liten fågelunge. Så lätt var hon. Jag körde fram henne till det lilla bordet med parasollet och de fyra snirkliga järnstolarna. – Sitt här madame, så ska jag göra i ordning en kopp gott te. Uppenbarligen förstod hon min engelska för hon nickade och log svagt.

När jag passerade den stora salen på väg till köket la jag märke till att det var mycket sparsamt med möbler och att det fanns stora ljusa fläckar på väggen, där det nog tidigare hade hängt tavlor. Allt gav ett lite dammigt intryck och det luktade instängt. Ett par fåtöljer var överdragna med vita lakan. I köket hittade jag en vattenkokare, en sådan där som vi brukar kalla Vissel-Johanna i Sverige. Jag tände gasen på den stora spisen och började söka efter te. I det stora skafferiet fanns både te och några gamla kakor som dock fortfarande verkarde vara ätbara. Rejäla tekoppar och en tekanna fanns i serveringsskåpet. När Johanna visslade att vattnet kokat upp bryggde jag teet i kannan och lät det stå och dra. Det fanns ett brickställ på den ena väggen så jag tog en bricka, dukade upp med några servetter i linne som jag fann i en låda och bar ut allt i trädgården. Den gamla damen satt där i solen i sin gasbindeturban. Hon hade fått lite färg på kinderna och såg väsentligen piggare ut.

- Nu kommer jag med teet, så ska ni se att allt kommer att kännas lite bättre. - Går det bra att vi talar engelska, madame. Min franska är inte den bästa.
- Inget problem, unge man, fortsätt bara så.
- Men, bor ni här alldeles ensam? – Ja, tyvärr. Alla är borta nu. Annat var det förr. Det fanns alltid folk runt omkring mig. Min far var borgmästare i en liten stad här i Les Alpes-Maritime. Jag hade syskon och så fanns ju tjänstefolket förstås. Så det var alltid fullt av liv, men nu är allt borta. – Berätta! – Det kan väl inte vara intressant att sitta och lyssna på en gammal kvinna. Ni har väl annat för er. – Men nej, jag har gott om tid och jag lyssnar gärna. Men orkar ni? Ni har ju fått ett ordentligt slag i huvudet. – Det är inget problem, jag har bara en lätt huvudvärk.

Nåväl, så här var det, när jag var femton år blev jag skickad till en flickpension i Schweiz. Sådant var vanligt i våra kretsar. Pensionen drevs av nunnor som var mycket stränga. Där fick vi lära oss vad de tyckte att en ung flicka borde veta. Att protestera mot alla deras regler var helt lönlöst, men ibland lyckades vi smita ut på kvällarna när de trodde att vi sov. Jag var där i två år och det sista året träffade jag i smyg Marcel, en ung soldat. Av honom fick jag lära mig mycket annat, som att kyssas, dricka öl och röka cigaretter. Tänk om systrarna hade vetat det. Alltnog, när jag kom hem efter åren i Schweiz var frågan hur min framtid skulle se ut. Att skaffa ett arbete med min bakgrund var ju helt otänkbart på den tiden. Det skulle min far ha satt sig emot. Och egentligen så kunde jag ju ingenting, bara att uppföra mig i s.k. bättre kretsar. Frågan löstes när jag träffade Adolphe, en ung man som tog mig med storm. Han spåddes en lysande framtid i vad som med tiden kom att bli ett elektronikföretag. Det företaget var ett av de första som etablerade sig i Antipolis, där det nu finns en hel teknikpark. Han friade, vi gifte oss och hade ett stort bröllop.

När han avancerade i företaget köpte han det här huset och vi flyttade hit. Här föddes våra barn, en pojke och en flicka. Gott om tjänstefolk hade vi också. Adolphe var ofta borta på sammanträden och på jag vet inte vad. Äktenskapet blev inte alls som jag hade tänkt mig, . Vi hade så olika intressen. Jag började ångra mitt val, så kärleken svalnade och dog till slut helt ut. Vår son Jean omkom mycket tragiskt i en bilolycka. Efter en lunch tappade han kontrollen över sin bil i en skarp kurva och körde rakt in i en bergvägg. Sportbilen han körde hade han fått, när han just tagit sin examen. Och Marielle, vår dotter, försvann helt plötsligt. En dag när jag kom hem efter att ha varit och spelat bridge fann jag ett brev i hallen. Där stod: ”Jag reser nu. Jag står inte ut med det här meningslösa överklasslivet längre. Jag söker efter något helt annat. Vi ses någon gång. Marielle”. Efter det har jag bara hört av henne en enda gång. Det kom ett vykort avstämplat någonstans i Indien. Det känns så svårt att ha förlorat bägge sina barn. Jag har ofta funderat på vad det var som gjorde att allt blev så fel, varför vi kom ifrån varandra. Jag önskar varje dag att Marielle kunde komma hem så att vi fick tala ut.

- Jag förstår hur ni känner det, madame. Det måste kännas hemskt att få hjärtat krossat på detta sätt.
- Men det tog inte slut där. Jag sa ju tidigare att Adolphe var borta mycket, på sammanträden som han sa. En sen kväll ringde de från casinot i Monte Carlo och sa att Adolphe ha fallit ihop vid baccaratbordet och avlidit i en massiv hjärtattack. Jag stod som fallen från skyarna. Va! Casinot? Var han spelare? Det hade jag ingen aning om. Vid bouppteckningen visade det sig att han hade enorma spelskulder. Nästan alla våra tillgångar försvann. Det var knappt att jag fick behålla huset. Den lilla änkepension jag fick gjorde att jag måste säga upp tjänstefolket och börja spara på allt. Ni såg kanske när ni var inne och gjorde i ordning teet att det saknades ett antal tavlor på väggarna. De har betalt mitt uppehälle under de senaste åren.
- Är ni helt bunden vid rullstolen? – Nja, jag kan gå lite men efter att jag bröt lårbenet blev jag aldrig riktigt bra. Så det känns tryggast med rullstolen. – Men hur får ni mat och hur får ni handlat? Ni lagar väl inte mat själv. – Nej, jag har en rumänsk kvinna som kommer två gånger i veckan. Hon har med sig matlådor, som jag värmer i en sådan där ugn, mikrovåg tror jag det heter.

- Nej, nu är jag trött och måste ta en siesta. – Javisst. Jag följer er in, madame, och ser till att ni kommer till sängs. – Tack, det var vänligt.
Jag körde in henne och fann efter hennes anvisningar sovrummet i en korridor på husets högra sida. Hennes sovrum såg ut som en överlastad boudoir, fullt med rysch och pysch. Jag lyfte upp henne och la henne i den stora himmelssängen. Efter bara några minuter hörde jag på hennes lugna andetag att hon somnat.

När jag gått genom trädgården såg jag till att den stora järngrinden blev ordentligt stängd.
När jag kom hem funderade jag över hennes situation. Sedan ringde jag socialbyrån och bad att få tala med en socialsekreterare. När jag förklarat vem jag var, vad damen hette och bodde sa jag: - Hon behöver hjälp och tillsyn så snart som möjligt.




Prosa (Kortnovell) av Bo Scharping
Läst 143 gånger
Publicerad 2021-11-24 10:06



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bo Scharping
Bo Scharping