Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Estland strax innan självständigheten


På väg mot friheten



Det här var fyra år före Estoniakatastrofen. Det blåste 22 sekundmeter, snett akterifrån. Balanga Queen liksom surfade på en svallvåg. När det lutade svårt och de lättklädda flickorna i den ryska danstruppen brakade rakt in orkestertrummorna beställda vi lugnt ännu en öl från baren. Hade vi vetat vad som kunnat hända hade vi nog inte suttit där så avspända.

Vi var på väg till Reval, den gamla svenskstaden, sedan 1918 omdöpt till Tallin. Nu huvudstad i den sovjetiska delrepubliken Estland. Allt hade förberetts av Madli, hon med de breda höfterna, som vuxit upp i Sverige, varit gift i Afrika och som nu ägnade all fri tid åt att arbeta för Estlands kommande självständighet, som skulle inträffa ett år senare. Hennes entusiasm verkade aldrig ta slut

Jag bar ett penningbälte med 37.000 SEK innanför skjortan. Det kändes lite svettigt, dels därför att det var trångt, och dels därför att det inte var tillåtet att föra ut så mycket pengar ur landet utan att underrätta myndigheterna. Pengarna skulle användas för att betala för vår vistelse i landet och innebära ett välkommet tillskott till socialdemokraternas partikassa. Svenska kronor var hårdvaluta.

Det skulle bli en vecka fylld av nya intryck och många överraskningar. Den första kom när jag frågade hur många medlemmar socialdemokraterna hade. 225 blev svaret. Jag som tänkt mig ett parti liksom de skandinaviska. Hur kunde ett så litet parti få representanter i en kommande regering?
När vi kom till Tallin fick vi genast två livvakter, en som såg som en tegelsten som delats på mitten och en något längre. Livvakter? Skulle det verkligen vara nödvändigt? Vi var ganska tvivlande. Men när vi gick i Gamla Stan, omgivna av ungdomsgäng som höll kontakt med varandra genom busvisslingar mellan gathörnen, kändes det dock ganska tryggt. Tallin var en kontrasternas stad, gamla vackra historiska byggnader och fula höghus i brutalbetong. Vi varnades att gå ensamma ute på kvällarna och efter att en sen eftermiddag ha besökt välkända hotell Viru förstod vi varför. På den stinkande toaletten satt en redlöst berusad finne med byxorna på golvet och plundrade kavajfickor. Jag kom att tänka på de två ombudsmän från Byggnads som hittades ihjälslagna på en soptipp ett år tidigare. Det verkade fullt möjligt att råka ut för något liknande. Vi tog oss skyndsamt därifrån men jag och Lars hamnade i ett köpslående utanför entrén. Kan man köpa en Kalasjnikov, frågade Lars på skoj en av försäljarna. Inte idag, men kom tillbaka imorgon eftermiddag, blev svaret. Alla köp genomfördes med svenska pengar och det mesta verkade vara till salu. När vi råkade i dispyt om betalningen för ett skärp som plötsligt blivit dubbelt så dyrt lösgjorde sig ett par tvåmetersmän ur skuggorna vid sidan av entrén till hotellet. Lars och jag bara tittade på varandra och som på ett givet tecken lade vi bena på ryggen och sprang därifrån, allt vad vi orkade.

Det kändes som om hela landet höll på att falla sönder. Det sades oss att enbart 10 % av produktionen lämnade fabriksgrindarna, resten bara försvann. De tomma lastbilar som på dagtid körde omkring med bara en liten säck på flaket visade sig köras av fabriksarbetare som hade släktingar med potatisodlingar på landsbygden. Detta skedde alltså under arbetstid. Ytterligare ett exempel stötte vi på när vår fallfärdiga buss en dag gick sönder och chauffören lyckades ta sig in på en statlig reparationsverkstad. Att reparera trasiga fordon visade sig vara det minsta man sysslade med där. I stället hade man startat en liten illegal möbelfabrik för att dryga ut de knappa lönerna.

Toaletter var ett särskilt kapitel i Estland. Jag tror aldrig jag har sett så många stinkande exempel som här. Det spelade ingen roll hur elegant fasaden var, toaletterna var ostädade och bedrövliga. Allt var naturligtvis ryssarnas fel, enligt esterna. Det var alltid standardsvaret. Samma sak gällde kackerlackorna på vårt hotellrum. Så fort något andades kritik, skyllde, man på ryssarna. Det blev lite jobbigt i längden. Jag mötte flera människor som tyckte att man skulle riva den vackra ortodoxa Alexander Nevskij-katedralen, bara för att den var rysk. A propos toaletter, på ofattbart många balkonger i hyreshusen stod en toalettstol. Varför? undrade vi. Reservdelslager, blev svaret. Du kan inte köpa reservdelar till en toalettstol, bara kompletta stolar. Så när din toalett går sönder, köper du en ny och spar den gamla. Var detta planekonomi i praktiken???

Tallin var en stad som gjorde intryck hela tiden. Jag glömmer aldrig den gamla gumman på grönsakstorget. Hon med frostnupna kinder i det stilla snöfallet. Framför henne låg en liten hög med skrumpna äpplen av en kvalitet föga lockade köpare. Hon hade säkert suttit där sedan tidig morgon. Kappan var svart och sliten. Händerna, som delvis täcktes av avklippta fingervantar, vara fulla av hudsprickor. Jag stod länge på avstånd och såg på henne, men hon såg mig aldrig. Hennes blick var helt inåtvänd.

Vi gjorde flera resor inåt landet i vår skraltiga buss, där det hela tiden steg upp lätta dieselångor från golvet. Bl.a. besökte vi den gamla svenskstaden Dorpat, eller Tartu som staden sedan länge heter. Busschauffören, som hela tiden höll hjulen rullande eftersom han inte vågade stanna, tog oss till Röda arméns kvarter. En sorglig syn. Manskapet i betonghus, mer nedslitna än de värsta exemplen från Miljonprogrammet hemma, officerarna i sekelskiftesvillor med trasiga fönster och dörrar på trekvart. Ändå vet jag att det var mycket attraktivt inom Röda armén att bli stationerad i Estland.

Vi besökte även universitet, grundlagt under Gustaf II Adolfs tid. Med stolthet förevisades vi den piedestal där hans staty en gång stått. Vi försäkrades att den snart skulle finnas på plats igen. En del i vår grupp hade lite svårt att förstå varför det var så viktigt. Vi företog även den tragikomisk promenad i nästan totalt mörker för att beskåda alla statyer. Man såg absolut ingenting. Och den snälla Madli översatte som om ingenting hänt. Jag försökte tysta några hysteriskt skrattande gruppmedlemmar.

Vi besökte även cementfabriken i Kunda, Estland största med en produktion som motsvarade mer än en fjärdedel av vad som årligen produceras i hela Sverige. När vi väl kom dit hade mörkret fallit och trötta tumlade ut i ett vackert snötäckt landskap. Snö, trodde vi. Det var cementstoft. Överallt. På marken, på träd, på buskar och hus. Jag har aldrig, varken förr eller senare, sett något liknande.

Dagarna rann snabbt undan. Hela tiden konfronterades vi med upplevelser som krossade fördomar och illusioner.

Madlis entusiasm inför möjligheterna för ett fritt, självständigt Estland var obruten. Hon riktigt bubblade av positivism.

Flera år senare, när passagerarlistorna efter Estoniakatastrofen äntligen publicerades öppnade jag tidningen. Jag följde med fingret de långa listorna med namn på omkomna och saknade. Jovisst. Där stod det. Madli K.




Prosa av Bo Scharping
Läst 1006 gånger och applåderad av 8 personer
Utvald text
Publicerad 2011-02-06 13:17



Bookmark and Share


    AA VIP
Mycket bra skildrat. Och tragiskt. // AA
2011-02-06

    Yarissa VIP
Mycket bra skrivet.
Tragiskt och en bra beskrivning av Estland.
2011-02-06

  Mats Henricson
Initierat, intressant och välformulaerat , speciellt som man är en gammal exsosse (medlem i 16 år...)
2011-02-06
  > Nästa text
< Föregående

Bo Scharping
Bo Scharping