Med fingrar av kärlek skär jag upp din bröstkorg.
Kliver in, tar mig fram till hjärtat. Stryker helande
salvor över gamla ärr och kysser försiktigt de sår
som ännu inte läkt.

När jag är framme vid lungorna blåser jag ner
min egen luft, så att du kan andas mig.

Går upp mot huvudet. Lägger min tunga mot din,
så att du alltid kan känna min smak.

Lägger partiklar av min doft i din näsa,
så att den kan överraska och förmedla
saknad.

Jag viskar mitt namn i dina hörselgångar
på vägen mot hjärnan och sjunger några
lugnande ord. När jag är framme hänger
jag upp den finaste bilden jag har av mig
som finns, betraktar nöjt min handling.

Går förbi allt jag gjort, och öppnar min
famn i din mage, låter vita fjärilar
strömma ut och virvla runt.

Vid din manlighet stryker jag längtan
efter min omslutande värme, och
berättar om en kronisk saknad.

I dina knäveck penslar jag en vätska
av svaghet, innan jag slutligen tar mig
ner till dina fötter. Jag värmer och
masserar dem, ger dem styrka att
vandra en oviss tid bredvid mig.

Jag tar mig fram till öppningen jag gjort
i din bröstkorg och kliver ut.

Läker snittet med en öm blick, kysser
ärret som aldrig kommer synas.

Jag skådar mitt osynliga verk och
lägger mig bredvid dig. Lägger min
nästipp mot din hals och drar in
lukten av din varma hud.
Du grymtar till, jag ler, och du
lägger armarna runt mig i sömnen.







Vi somnar in. Min uppgift är fullbordad.