"Jag älskar dig" öppnar han mailet med.
Han från länge sedan, som inte vet någonting
om mig längre.

Som skriver om ett icke-avslut,
om min fina karaktär och
ledtrådar om smärta och kärlek.

Sådant som får mig på fall,
sådant som ber mig att tolka,
fundera på och dissekera det.
Men jag föll för sista gången,
och mina blåmärken var det
någon annan som gav mig.

Jag läser det igen.
Förvånas över min kyla när
jag läser första raden igen.

Det enda som finns kvar är rädslan nu.

Rädslan för att ge upp, glömma
allt jag har lärt mig och alla de
jag har träffat.
Glömma och gömma mig hos dig
igen.



























"Sv:Låt mig bara vara ifred."