På skälvande och osäkra tonårsben bytte jag land.
Jag åkte till Italien och byggde mig ett liv med unga men redan härdade händer.

Här finns berg med svindlande gröna djup.
Här finns glassen på torget som smakar, på riktigt.
Här finns pizzan med ingredienser som en symfoni.
Här finns du, min älskade du.

Jag minns när vi träffades, som en hackig film.

Hade träffat några andra Italienare,
känslokalla, otrogna, framfusiga och godhjärtade.
(En annan blev ju inte lite konfunderad)
Så kom du. Jag skulle bli introducerad för dig, hej artonhundratal.

Jag jobbade där ute på landet på meditationscentret.
Det enda jag fantiserade om var du.
Jag visste att det skulle bli vi.
Gjorde som vilken tokig ung kvinna som helst.
Föreställde mig långa du, snygga du, tråkiga men intelligenta du.
Sådär idiotiskt, sådär som det aldrig är i verkligheten.

Valde ut klänning efter dagars betänketid.
Vilka smycken till. Vilket smink. Ytligt.
Spelade ingen roll att jag mediterade varje dag, ursäkta men fåfängan inför en man verkar ligga i mitt DNA.

Jag hade till och med bestämt var jag skulle sitta, vad jag skulle göra.

Så jag satt där med ryggen strategiskt vänd bort
så du skulle se mig först.
Det var en filmsekvens i mitt huvud som behövde komma ut.
Så jag satt där. I min vita klänning och blont utsläppt hår.
Ett glas rött vin. En cigarrett och en bok.

Jag såg dig genom fönstret. "Oh he's handsome alright",
jag glömmer aldrig tanken.
Du kom ut och liksom, verkade konfunderad när du sa hej.

Du var inte lång. Du är barnslig och du får mig att skratta. Du är en bortskämd skitunge men ibland glimmar du till och din visdom gör mig nästan rädd.

Jag hade väntat på dig så länge. Älskade du.